Announcement

Collapse
No announcement yet.

"Den mörka hemligheten" (Dan Josefsson & Egil Linge)

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • "Den mörka hemligheten" (Dan Josefsson & Egil Linge)

    Jag vill gärna ha en diskussion eller ett samtal kring denna bok!!


    Jag har precis inhandlat boken "Den mörka hemligheten - att lämna det förflutna bakom sig och skapa ett tryggare liv" Skriven av Dan Josefsson och Egil Linge. Detta är en fristående fortsättning på "Hemligheten" om anknytningsfaser i barndomen och om hur de påverkar relationer genom livet...


    Jag har bara läst första kapitlet än men redan fastnat i något som jag inte kan förklara eller sätta tumme på. Jag har alltid haft svår med relationer... min familj, kompisar, vuxna, släktingar, killar/män, barnen i skolan (i mitt jobb som pedagog) och mina egna barn. Jag känner igen mig i beskrivningen av att få utbrott av ilska. Jag SKÄMS för det!! Framför allt ilskan jag utsätter mina barn för. Jag riskerar att göra dem traumatiserade om jag inte redan gjort det.


    VAD I MIN BARNDOM gjorde mig till ett monster?? Jag har aldrig varit utsatt för övergrepp av något slag, inte förlorat en närstående etc. Jag minns inte mycket av min barndom... Inga känslor etc. Älskade mina föräldrar mig?? Jag vet än idag inte om de visade mig elen och omsorg när jag var barn... Kan det ha varit orsaken?


    Jag inser att det är svårt att få till en diskussion eller ett samtal här men skriv gärna om DINA erfarenheter. Jag tror man lär sig bäst om sig själv genom att berätta och dela erfarenheter/tankar



  • #2

    Du vet ju redan mycket om mig och jag har skrivit i egna trådar om en del av det jag upplevt. Dessutom bär jag ju skulden (eller delar av den) till att du läser boken så jag vill gärna försöka möta dig i detta.


    Jag funderar på om du läst på om omsorgssvikt? Jag tror nämligen att det är något man som barn kan ha levt i utan att förstå det. I minnet är det inte något specifikt som framträder, men det ger ändå ett trauma. Kan det vara något att begrunda?


    Comment


    • #3

      Jag vet att idnre stress kombinerat med att man försöker behärska sig för länge är en farlig kombination.En vanlig orsak till indre stress är att känna sig otillräcklig .


      Comment


      • #4

        Då är frågan vad som skapar en så stark känsla av otillräcklighet att det blir som ett trauma? Jag tror omsorgssvikt kan göra det. Här finns lite kort beskrivet vad omsorgssvikt kan vara.


        http://vuxnabarn.nu/bilder/definitioner-av-psykisk-barnmisshandel-och-omsorgssvikt/


        För ett barn är det nästan omöjligt att förstå detta så det krävs en vuxen persons kompetens för att se om detta funnits i ens liv. Man måste gå tillbaka till sin barndom och se allt med en vuxens ögon. Det är svårt när man har ont om minnen, med det finns sätt att komma runt det. Krävs dock terapi... Bara så du är beredd, det är smärtsamt.


        Comment


        • #5

          Kan du utveckla dina tankar heartminded... Du har alltid kloka ord att komma med!!


          Oklar, jag återkommer till dig senare i kväll eller i morgon.


          Comment


          • #6

            Hej Oklar!


            Jag övervägde skriva ett svar i PM men försöker ta det denna väg så kanske någon annan också kan ta del av mina tankar och funderingar om livet. Jag är inte så hemlighetsfull längre på så sätt att jag insett att detta är den vägen jag måste ta för att ha en tillstymmelse av chans att bli en "bättre människa", en duglig människa med acceptans för mig själv och andra.


            Jag har i många år, utan att kanske förstå det funderat över hur jag haft det i relationen till mina föräldrar. Det som varit normalt för mig kanske inte har varit normalt i andra familjer. Men min verklighet har varit min värld. Jag skulle kunna ge allt för att få svaren på frågan om varför jag känt mig obekväm i mina föräldrars närvaro, varför jag aldrig känt tryggheten att prata med dem om mina problem. Fortfarande, idag så kan jag inte prata med min pappa om känsliga saker... det tog mig fyra månader att tala om att jag var sjukskriven. Jag har inte berättat om min nya man. Han vet nog mer än han säger men han säger inte heller något till mig.


            Jag är för första gången tillsammans med en man som vill lära känna MIG och som visat mig vägen in i mitt innersta. Jag har inte förstått att kärleken kan vara så som den är mellan oss... Men trots att han visar mig all denna kärlek, tron på mig osv så försöker jag hitta saker han kan vända mot mig. Det sker oftast omedvetet även om jag faktiskt kan se att jag sårar honom ibland.


            Nu kanske detta blir rörigt och utanför det som rör ämnet men jag har förstått att jag är ganska krävande att vara med. Jag kräver mycket uppmärksamhet p g a den inre osäkerheten. Jag kollar mobilen ständigt, jag vill veta vad han gör, vart han är etc. Inte hela tiden men jag har som ett behov av kontroll. Att jag är sån är ganska nytt för mig, men ändå inte. Jag har i tidigare relationer upplevt svartsjuka och rädsla för att bli lämnad. I de första två relationerna blev det en självuppfyllande profetia antar jag. Jag blev lämnad för nya tjejer... efter detta var jag singel och isolerade mig i många år. Jag levde så till vida att jag klarade av att arbeta och utbilda mig. Umgicks med min familj och till viss del vänner. Men jag levde helt utan tanke på kärlek.


            Något jag skulle vilja gräva i och se sanningshalten i är min relation till min mor. Tyvärr är ju hon död sedan tre år tillbaka så jag kommer aldrig kunna få hennes hjälp i detta. Jag får helt enkelt söka i mitt inre för att "minnas" hur relationen var... Det jag "minns" är att jag hört att jag var lat och slarvig... Jag har aldrig känt att jag duger i min mammas ögon. Var det så?? Hur vet jag??

            Var fanns min pappa?? Jag minns att han svor mycket... han ställde upp för oss förstås, var ute i skogen med oss osv. Men vem var min far när jag var liten??


            Som du ser Oklar och ev andra som orkat läsa detta så har jag mycket som spökar men också en inre rädsla att jag inte bör ta reda på vem jag egentligen är. Vart jag kommer i från och vad som hänt under livet. Kanske måste jag ändå acceptera att vissa delar av livet förblir outredda och försöka "glömma" det. Frågan är om min relation kommer att hålla då jag vet att jag utsätter mannen jag älskar för psykiska påfrestningar som gör honom illa. Han har ju haft det otroligt tufft själv ända sedan barndomen och vuxit upp i ett hem som inte fungerat... Vad gör jag? Hur går jag vidare? Räcker det med att läsa på om detta för att sedan ta reda på spillrorna??




            Comment


            • #7

              Finns minnestekniker som kan ta fram minnen som man trängt undan, om du verkligen vill veta. Har du några syskon eller andra anhöriga du kan fråga om hur det var hemma. Om du jobbar med dig själv i terapi så kommer du bli tryggare i dig själv och då kommer ditt behov av kontroll mm minska för till sist försvinna helt. Risken om du inte gör det är att han en dag får nog.


              Comment


              • #8

                Jag har två bröder men jag har svårt att prata med dem. Vill helst varken blanda in dem eller min far i mitt påtande. Varför vet jag inte men som jag beskrivit så finns det ingen bra kommunikation i min familj. Eller så är jag bara väldigt rädd för att veta sanningen för att jag kanske har ljugit för mig själv hela livet. Jag vet inte.


                Har just nu ingen att ta upp detta problem med. Möjligen min läkare i psykiatrin. Men jag har inte fullt förtroende för henne. I övrigt går jag i grupp-KBT mot social fobi. Där har jag tagit upp min dåliga kommunikation med min far som ett stort problem. Tanken var att denna helg använda hans besök för att exponera mig för ångesten. Något jag inte klarat av.


                Jag är väldigt rädd att bli lämnad, övergiven p g a min oförmåga att leva i nuet och njuta av det jag har.


                Tack snälla du, Fågeln Fenix för ditt svar!!


                Comment


                • #9

                  Vännen, jag läser det du skriver. Vad modig du är som skriver i den öppna tråden. Jag är medveten om att det kan vara jobbiga saker man får reda på om man vågar börja gräva... Du måste själv avgöra hur du vill göra. Det finns möjligheter som Fågeln Fenix skriver.


                  Hur skulle det vara om du börjar utmana dina känslor och ställer frågor till dina syskon? Hur skulle det kännas?


                  Kram vännen!


                  Comment


                  • #10

                    Nja, jag känner mig inte redo att tala med mina syskon. Möjligen med min lillebror men han är på resande fot ett tag till... Storebror är så mycket svårare att nå. Jag känner mig inte dömd av honom men när jag försökt tala med honom så känner jag att det finns motstånd till samtalet. Jag har pratat en del med hans fru också men av henne känner jag att jag blir dömd direkt... Hon trycker ner mig med sina kommentarer om hur bra hon klarar av en del situationer som jag har svårt med. T ex när det gäller barnen.


                    MEN trots det så oroar jag mig för hur jag är mot mina barn. Är det stress eller är det något annat som gör att jag lackar ut. Mina barn är krävande, kanske något över det normala då de har sina diagnoser. Men kanske skadar jag dem genom mitt beteende?? Det är min största rädsla. Är det något som upprepar sig?? Jag minns inte om mina föräldrar var arga eller höjde rösten osv mot mig som liten... Ibland får jag så ont i hjärtat och själen för jag reagerat med ilska när jag helt enkelt inte orkar längre... Har upptäckt att jag gör det även när jag pratar med min man då jag reagerar över något som gör ont i mig.


                    Comment


                    • #11

                      Då får det kanske bli lillebror... Hur är det; kan ni skriva till varandra? Ibland är det ju faktiskt lättare... Eller så får du vänta till han kommer hem.


                      Det där med ilska måste ju inte betyda att man har mycket i bagaget. Får du hjälp av kuratorn med det?


                      Comment


                      • #12

                        Jag skall utveckla mitt tidigare svar som blev lite rumphugget pga telefon och besök . Det jag skriver här är mina egna tankar och inget annat


                        Tänk om du hittade många av de saker som gjort dig till det du är skulle det hjälpa dig mer än att inse att du är en människa med tillgångar brister och fel precis som alla andra ?


                        Alltså du kan välja att analysera varje detalj , vända och vrida på alla gamla stenar samt gå på djupet i dina minnen.


                        eller


                        börja med att ge upp allt det där arbetet och istället belöna dig själv för varje framsteg som du gör.


                        Eller göra både och...


                        Om dina föräldrar : Skuldöverföring och brist på kommunikation (aldrig synlig ilska tex) är inte lätt att möta och det är lätt att tro att man inte duger men dina föräldrar överför troligen bara vad de själva blivit lärda av sina egna föräldrar . Klart alla inklusive dina bröder tiger för alla inblandade kanske har nästan samma problem , ingen känner att de duger och alla har lika svårt att prata.


                        Du har nu chansen att utmana din arvsskuld genom att göra annorlunda med dina barn. Vara öppen med hur du mår (obs enkla termer typ idag är jag glad, idag är jag inte lika glad så vi behöver göra något roligt). Du kan nog inte hjälpa dina föräldrar men du kan göra stor skillnad gentemot dina barn genom att visa att de duger . Glöm inte att du är expert på just dina barn och att de flesta föräldrar är lite nojiga framför allt när de jämför sig med andra .


                        Om man har ett inre kaos så är det vanligt att man kompenserar med yttre kontroll dvs man klarar inte kaotiska stressiga situationer lika bra. Ofta blir man arg när det går överstyr.


                        När du blir arg så försök erkänna varför du blir arg . Framför allt dina närmaste behöver nog veta att det är någon gammal noja som spökar. Och var inte för hård mot dig själv för synlig ilska är mycket bättre än passiv aggression.


                        Att leva i nuet , nästan en floskel men ändå inte . Alla har vi något som vi gillar så mycket att vi glömmer bort tiden . Då har vi varit fullt upptagna av nuet utan tanke på vad som hänt eller skall hända. Barn är experter inom detta område så dina lärare finns nära dig . Ibland är det enkla så enkelt att det blir svårt eller hur ?


                        Comment


                        • #13

                          Tack för ditt utförliga svar heartminded. Jag tror jag hänger med på det mesta av det du skriver även om jag har svårt att få ihop mina tankar och känslor.

                          Hur släpper jag de minnen jag inte har?? Hur går jag vidare och berömmer mig själv för saker jag aldrig blir nöjd över? Hur förklarar jag min ilska när jag inte helt och fullt vet varför jag blir arg?


                          Att det händer olyckor med barn som att något ramlar i golvet och går sönder är ingen katastrof, att barnen busar och låter är ingen olycka... VARFÖR blir jag då så frustrerad och arg, höjer rösten och skrämmer barnen. Slänger ur mig något "elakt" som jag inte menar... Detta kommer från mitt hjärta, jag vill inte skada mina barn, men jag vet inte hur jag gör för att bli en stabil mamma, utan dessa känslomässiga stormar och tankar om vem jag egentligen är, var jag kommer ifrån.


                          Jag är en bra mamma, jag älskar mina barn och gör allt för att de ska må bra och få känna att de duger. Jag är inte alltid arg, men när jag blir arg känns det så meninglöst och fel. Jag vill ge mina barn styrkan att tro på sig själva!! Kanske måste jag släppa tankarna på min egen barndom för att ge dem en bra?? Leder det till framgång?? Att försöka släppa, inse att det inte finns någon anledning att gräva djupare? Det kanske är dumt av mig att söka i litteraturen efter hjälp?? Svaret finns inom mig men det handlar om att se framåt... Jag förstår att det är svårt(omöjligt??) att leva i nuet, det kanske är en dröm... men det var det jag fångade upp i min KBT om mindfulnes.


                          Kanske ska jag ge mig för i kväll... sova på saken och ta nya tag. Fokusera på KBT om sömnproblem som jag kör överinternet samt min KBT mot social fobi. Barnen ska få en bra vecka :-)


                          Förlåt om det blev konstigt och rörigt... jag har fortfarande svårt att hitta fokus på det jag vill få fram.


                          Just det... prata med barnen, absolut... problemet är att ilskan blixtrar snabbt genom mig alltför ofta och jag får förklara efter...


                          Comment


                          • #14

                            Hej Oklar!


                            Jag har ingen kontakt med kuratorn längre då jag får KBT mot social fobi. Allt det jag påbörjade hos kuratorn avslutades omedelbart.

                            Det är upp till mig att kämpa vidare med mina tankar. Det är svårt att inte få bolla tankarna om min bakgrund när jag väl börjat. Men så är det ju för alla. Bara en behandling i taget. Efter KBT:n tror jag inte det blir något mer än läkarkontakten och medicin. Sen en ev second opinion på min utredning...


                            Comment


                            • #15

                              Efter att ha sovit på saken eller snarare legat vaken ett par timmar och funderat så ska jag denna vecka försöka ägna så lite tid som möjligt åt tankar bakåt. Bara ta till vara på det jag gör. Kämpa mot min ilska och inte utsätta mina barn för mitt dåliga leverne. Jag har ältat så länge att jag inte minns varför jag en gång började. Ska lägga boken på hyllan och besluta om jag verkligen tror på detta. Jag får lite panik av att undra varför jag är så beklämd över att umgås med min far men det går att leva med. Han är en snäll man som hjälper mig. Får nöja mig med det. Känslan av olust kanske är värsta inbillningen...


                              Jag är en riktig bakåtsträvare. Varför gräva upp det som kan ha varit av ondo? Nä mina barn kommer först! Denna vecka ska bli en bra vecka för dem!!


                              Comment

                              Working...
                              X