Announcement

Collapse
No announcement yet.

Patrik Sjöberg´s bok

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Patrik Sjöberg´s bok

    någon som läst den och vad tyckte ni



  • #2

    Ja, visst har jag läst den! Jag köpte den så fort den kom ut, och det ångrade jag inte. Man kan tycka vad man vill om Patrik Sjöberg som person, men man kan inte ta ifrån honom att han gjort en hjälteinsats genom att först göra sitt eget inre arbete, och sedan skriva boken. Med hjälp av en riktig författare så att den gick att ge ut.


    Jag tycker han beskriver väldigt bra sin process från att först vara helt bestämd över att ALDRIG någonsin säga ett ord om övergreppen. Det skulle begravas för all framtid. Till att det ytterst försiktigt började röra på sig, där nere i källarvalven, när han träffade Christian Skar Thomassen som vid ett tillfälle nämnde något om vad deras dåtida tränare, Patriks styvfar, hade gjort mot honom. Hur det tog Patrik ytterligare ett år att till slut själv erkänna för Christian att även han varit utsatt, efter att flera gånger ha förnekat det. Sen ville han att omvärlden också skulle veta. Han ville inte vara tyst längre. Men inte genom intervjureportage. Så det blev med en bok. Han berättade bl.a. för att andra utsatta också skulle våga berätta och sluta gömma allt inom sig.


    Jag minns dagen då jag fick se kvällstidningarnas rubriker utanför kiosken i sjukhuset, när jag kom ner dit efter den dagens terapiomgång. Hur jag sträckte på ryggen och var väldigt tacksam att han gick ut med sin historia. Och jag som "aldrig" köpte några tidningar köpte varenda tidning jag kunde hitta i stan.


    Comment


    • #3

      Jag har också läst den och håller med om att det ha gjort är en bragd. Då syftar jag på att våga berätta om övergrepp och inte på hans karriär...


      Comment


      • #4

        Håller med att det var starkt av han att våga möta sin rädsla.

        Jag såg han förresten på fotbollsmatchen mellan Sverige och Österrike häromdagen försökte ge han en high-five för jag var glad.

        Kom lite sent med den, och han hade händerna i fickorna tror jag. Sen såg han på mig lite konstigt. Vilket är kanske förståeligt. Kände mig ganska bortgjord och så. Men försökte inte se det som nåt negativ, för sen fick jag ändå snacka lite med en annan kändis, som var mycket gladare och mottagligare.

        Men jag kan bara hedra hans mod att vara öppen om sina sår.


        Själv undrar jag om det är nåt i mig som får mig att må dåligt eller vad det nu kan vara.

        Önskar jag också kunde förstå mig själv som han.


        Comment

        Working...
        X