Announcement

Collapse
No announcement yet.

Misstänker BDD - självföraktet påverkar mitt liv

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Misstänker BDD - självföraktet påverkar mitt liv

    Jag har haft problem med mitt utseende hela mitt liv. Det tidigaste minnet jag har var att jag vid 6 års ålder såg mig själv i spegeln på lekis och tänkte att jag såg konstig ut. Att jag inte såg ut som ett barn borde se ut. Jag har inget minne av att någon kommenterade mitt utseende vid den åldern.

    Det har eskalerat med åren. Jag fick höra att jag var fet, ful och äcklig hela tiden i tonåren. Jag avskydde att fotograferas. Jag blev riktigt nedstämd och ibland gråtfärdig av att tvingas vara med på kort. Jag vill helst fota mig själv för då har jag full kontroll över slutresultatet och kan radera alla bilder som visar sanningen.
    Värst är dock att se filmer där jag medverkar för då går det verkligen inte att skylla på dåliga vinklar. Allt jag avskyr sticker mig i ögonen.

    Det har blivit lite lättare med åren. Jag är mer okej med mitt ansikte och bröst än jag var förr, men övriga kroppen avskyr jag. Det värsta är min mage och mitt underliv. Jag är så grymt äcklad av båda delarna så det finns inte på kartan att vara intim med någon. Jag har inte haft sex på över 10 år (är 27) och när jag hade det så grimaserade han äcklat när han synade min kropp och det hela blev mer som ett jobb än en trevlig grej. Det har satt djupa spår för han bekräftade det jag redan tänkte. Det är den enda gången jag gått så långt för att utmana mina egna tankar och eftersom det gick så makalöst dåligt så är jag livrädd för att hamna i en liknande situation igen.

    Jag kan inte göra gynundersökningar heller. Jag riskerar hellre livmoderhalscancer än visar upp allt äckel. Det här är inget jag vill ha hjälp med utan det är något jag berättar för att ge en rättvis bild av hur det ligger till.

    Jag är 15kg överviktig och det mesta har alltså satt sig runt magen. Har fått frågan om jag är gravid ett flertal gånger... Jag gick ner 15 kg en gång av 20 som jag hade behov av att gå ner men tappade motivationen när det planade ut och då gick jag upp alla kilon igen. Jag började motionera förra året och ska börja igen nu med både simning och gym så den biten kommer att ordna sig. Men jag är rädd att problemet med underlivet kommer att bestå så jag är orolig över att avsky min kropp även när jag har nått mitt viktminskningsmål.

    Vet inte riktigt vad jag är ute efter här. Jag vill nog bara prata av mig. Det känns då inte som att det är något jag kommer ta mig ur för det här är min sanning och jag blir bara mer ledsen och arg om jag blir emotsagd.

  • #2
    Hejsan, Poe. God jul och hoppas att allting är väl!

    Oj, det är bra att du skriver ut om detta - men jag hoppas att det inte stoppade där utan att..Jag hoppas att du mår bättre nu.

    Det är väldigt farligt att vara själv med sina tankar, framför allt om man själv är sin värsta fiende. Vi växer upp i väldigt utseendefixerade förhållanden - det är trots allt det första man ser, ännu mer så om man är ung och inte har lärt sig att se djupare ännu.

    Alla kan vara vackra. Väldigt få av oss är endast vackra. Vissa saker i livet behöver accepteras, framför allt om det är någonting som påverkar en själv negativ - det vore självdestruktivt att inte acceptera ens natur

    Men om ens känsloliv är ett stort glas vatten där vi häller i färg, så är det väldigt svårt att få fram andra färger om det är en massa svart redan däri. Så att diskutera fram en lösning känns svårt.

    Även om det är någonting du verkligen inte vill göra så råder jag dig att kontakta en doktor specifikt för att be om deras åsikt på hur mänsklig din kropp är. Är det något onaturligt med vulvan - om så, vad exakt är fel? Alla är olika.

    Du verkar ha arbetat på detta väldigt mycket i huvudet, och det kan vara bättre att ta en annan approach. Argumentera mindre med känslor, och mer med fakta. Fakta är alltid fakta, och det är till din fördel att acceptera fakta. All fakta. Det tre saker som oftast står i vägen för en person att vara vacker är diet, motion, och självförtroende. Om du är fet, acceptera det, men kom ihåg att det alltid går att ändra. Eller gå inte ner i vikt, vem bryr sig. När vi går genom livet så kan det finnas många skeden där du blir utmattad, börjar försumma dig själv, och får en fulare kropp. Det är okej! Var ärlig med livet.

    Vill du på riktigt gå ned i vikt förresten så börja bara räkna kalorier. Lista ut på ett ungefär vad du förbränner varje dag, och ät mindre än det. Du behöver inte ens träna. Det handlar bara om att göra små förändringar i ditt vardagsliv; och kom ihåg - det är ett marathon, inte ett race.


    Med det sagt så vet jag inte om BDD kan bero på en neurologiskt frivolt, eller om det endast är en ångest som du har projicerat till din kroppsdelar. Om du bär på ett sår från längesedan så kan det hända att du inte kommer kunna gå vidare för att du fokuserar på din kroppsbild, som mer är ett symptom för en annan ångest. Men om det är neurologiskt behöver du kontakta en doktor - det kanske är en viktig sanning för dig att höra också.

    Det finns mycket man kan dyka in i och gissa om, men jag skulle vilja hålla det här mer positivt istället. Du är okej.
    Jag påmindes av en TED Talk av Robert Hoge. Han är en man med ett vanställt ansikte som länge brottas med sina känslor och ägandetagande över vem han är. Jag tror det hade varit intressant för dig att höra han prata om det: https://www.youtube.com/watch?v=QbxinUJcLGg Hur känner du inför det här?

    Comment


    • #3
      Jag mår lite bättre. Går i terapi och just det här har tagits upp. Vi har inte gått in på det än men min kurator vet om det. Kanske kommer det tas upp längre fram.

      Vattenglaset var en bra liknelse. Det är så det är. Det här är inget man kan resonera sig ur och absolut inget man kan övertalas om något annat.

      Nej nej jag tänker absolut inte träffa en doktor för en sån sak. Jag vet precis vad de skulle säga "du är normal blaha blaha". Det hjälper mig inte ett dugg.

      Jag tycker att jag argumenterar med fakta. Jag vet t.ex att en väldigt stor anledning till att jag är så fruktansvärt oattraktiv beror på att jag är ohälsosam. Jag har 30 kilos övervikt så jag har precis hamnat på gränsen till fetma, jag har skador som gör det svårt att motionera på ett tillfredsställande sätt och så har jag en depression och ångest. Jag utstrålar inte något som attraherar någon med andra ord. Jag skulle inte vilja lära känna någon som är en kopia av mig.

      Kaloriräkning varenda dag är inte min grej. Jag kör med 5:2-dieten istället.


      Tyvärr känner jag inte att hans insikter kan appliceras på mitt liv. Det är helt skilda världar.

      Comment

      Working...
      X