Announcement

Collapse
No announcement yet.

Förälder till barn med ätstörning - Hjälp!

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Förälder till barn med ätstörning - Hjälp!

    Hej!

    Min dotter, 13 år, började motionera mycket i somras, därefter slutade hon äta godis och chips, efter det bara äta "nyttig mat" och när skolan började i augusti har hon haft svårt att koncentrera sig, varit ledsen och isolerat sig från kamraterna.

    Det var då vi insåg att hon har en ätstörning och vi började gå på BUP i slutet av september.
    Efter det har allt bara rasat totalt och väldigt snabbt...

    Hon äter knappt någon lagad mat och mår väldigt psykiskt dåligt, är deprimerad och har svår ångest. Det enda hon kan äta dagligen är frukt och yoghurt. Nu är det ju så att hon har aptit men inte tillåter sig att äta ordentligt. när hon har svultit sig själv vill hon hetsäta, bara äta det som hon har längtat efter; sötsaker och mackor. Resten av tiden går åt till att tänka på mat och längta till nästa gång hon "får" äta.''


    Hon skriker hela tiden och är arg. Flera gånger har hon sprungit ut sent på kvällen. En gång har hon gjort utfall på mig och skadat mig, en gång har hon suttit med en kniv och rispat sig på armen. Hon går på atarax sedan början av veckan för att lindra ångesten, men det har gett väldigt lite effekt.

    Hon är emellanåt okontaktbar, uttrycker att hon inte tycker något är roligt, det finns inget att leva för osv... typisk depressiva tankar och beteende.

    Hon trivs inte med sin pappa, tål inte lillasyster... hon vill bara vara med mig men inte i min lägenhet... avskyr min sambo och lillasyster hemma hos mig. Den enda personen hon vill vara med är mig och då skriker hon och är arg hela tiden. Hon säger hela tiden att hon vill äta något men kan inte.

    Hon är sjukskriven från skolan på halvtid och nu efter höstlovet har läget förvärrats
    ytterligare, troligen kommer hon inte kunna gå i skolan.

    Det är minst sagt kaos. Att gå på BUP verkar inte hjälpa, snarare tvärt om... Hon har hamnat i total låsning och lider något fruktansvärt.

    Har någon tips på hur vi kan hantera detta?

  • #2
    Har du någon möjlighet att få ett intyg för "vård av sjukt barn mellan 12 och 16 år" som skulle göra att du kan var hemma från ditt arbete med henne ett tag när hon så tydligt signalerar att hon behöver dig?

    Även om du tycker att det inte hjälper med BUP så sluta absolut inte som läget låter nu, och om det förvärras ytterligare så kanske en inläggning kan vara nödvändig. I synnerhet om hon självskadar och även hotar/skadar dig eller andra familjemedlemmar.

    Tala med BUP på måndag och efterfråga en plan B nu när det hela verkar eskalera snabbt.

    Comment


    • #3
      Hon är sjukskriven på halvtid, vilket innebär att vi får vabba halva dagar för henne. Kan tillägga att jag och pappan är skilda sedan 3 år tillbaka.
      Det kommer troligen behöva bli vab hela dagar nu efter höstlovet.

      Till problemet hör att hon inte trivs i min lägenhet tillsammans med lillasyster och sambo. Hon vill bara vara med mig, men så funkar det ju inte nu. Jag står inför ett dilemma att låta lillasyster bo hos sin pappa och hitta en ny lägenhet till min sambo. Men då ger jag samtidigt energi till och rättfärdigar hennes osunda tankar till relationen till resterande familjen.

      Jag bor i en liten lägenhet, 2,5 rum. Jag har erbjudit henne att själv ha sovrummet där hon kan ha sitt lilla krypin. Jag och sambon sover i vardagsrummet. Men hon vägrar det för att hon fortfarande kan höra resten av familjen. Hon vill bara ha sitt eget rum hos pappa, men samtidigt avskyr hon pappan säger hon.

      Jag vill hjälpa min dotter men är rådvill, vad som ger lindring kortsiktigt och vad som verkligen hjälper långsiktigt. Hennes lillasyster behöver ju mig också, även om hon och min sambo umgås mycket nu när jag behöver viga min tid till stora tjejen.

      Just nu "hatar" hon mig då jag i torsdags lämnade henne en liten stund själv, efter att jag sade att "jag kommer tillbaka om 10 minuter, lillasyster behöver hjälp med läxorna". Hon är hos pappan sedan i torsdags kväll och hon vill inte prata med mig.

      Jag har ringt till BUP nästan varje dag sedan i måndags för hon har väldigt snabbt blivit sämre. De har skrivit ut Altarax och säger att vi ska fortsätta leva ett så normalt familjeliv som möjligt, jag tror inte att de förstår problematiken

      Comment


      • #4
        Alltså jag vet inte om det kan anses klokt... men ni bor trångt med två barn, varav en tonåring, och två vuxna på liten yta. Du skriver att hon inte kommer överens med din sambo och ingen kommer egentligen undan den andra i er lilla lägenhet... så min fråga är om du och ffa. din sambo öppet har övervägt möjligheten att vara särbo ett tag? Din sambo kan väl själv fixa en temporär lägenhet till sig, kanske går att hitta en möblerad att hyra under en tid för även han ser ju hur du/ni har det. Vore det jag skulle jag prioritera min dotter i det prekära läge som både hon och ni är i nu. Men jag vet inte vad som är rätt eller fel här... om det ens finns nåt som är rätt

        Det kan förstås vara som du skriver "att ge energi till hennes osunda tankar osv.", men flickan verkar ju vara i något av en kris och kanske är det trots allt ett litet pris att betala åtminstone som ett försök och se hur det faller ut. Kanske kan lillasyster bli mer accepterad om det blir bara ni tre ett tag... eller så kanske hon kan bo lite mer tid hos pappan, iaf. under en övergångstid.

        I det här läget är det väl värt att prova allt tänker jag..


        Comment


        • #5
          Vi har övervägt att skaffa eget till sambon.. men det löser ändå inte problemet med eget rum som man inte hör något genom. Jag har inte råd med större lägenhet, än mindre köpa
          hus. Det borde finnas fler trångbodda familjer som ändå fungerar tänker jag.

          Som läget är nu kommer hon inte överens med NÅGON förutom mig, även skolkamraterna är också irriterande och dem stöter hon bort. Hon hatar allt och alla! Att vara ensam med mig kan ge tillfällig lindring men så kan vi ju inte ha det långsiktigt.

          Innan ätstörningen tog form såg jag inga problem med henne och resten av familjen. Nu lämnar hon inte min sida för en sekund, vill tom sova med mig och ältar, ältar samma saker om och om igen. Att försöka avleda ser hon igenom på en gång.

          nästa vecka jag har barnen är sambon bortrest så vi får se om det ger något om han inte är här då. Så får vi iaf det svart på vitt.

          Comment


          • #6
            Haft många kompisar med ätstörningar som tyvärr har väldigt dålig erfarenhet av bup, har ni möjlighet gå privat. Det bup många ggr gör fel är att fokusera på maten och att det ska ätas istället för prata om känslor och hur man mår dvs inte fokusera på maten så mycket ibörjan för när man väl börjar prata om det som är jobbigt mm och lär sig hantera det då kan man börja fokusera mer på maten. Vet även att bup ibland kan köra med hot för få folk äta det är fel väg att gå. Kan hon förklara varför hon inte kommer överens med sina vänner? Och varför hon inte gillar syrran och din sambo? Som du säger måste du finnas där för båda, och när du ska göra något med lilla syster så säg tex nu måste jag hjälpa din syrra med läxorna 30 min, att jag fokuserar på henne nu betyder inte att jag inte älskar dig el inte vill vara med dig utan jag älskar er båda lika mycket. Men ibland måste jag även hjälpa din syster hon behöver mig ochså precis som du. Hela tiden tala om att du älskar henne men att ibland måste hon kunna vara själv. Öva korta stunder till en början med tex börja med 5 min och sen utöka. Det man måste göra i sådana här lägen är att inse att familjen har ett problem många gånger fokuseras det bara på den som är sjuk och man missar att alla i familjen är berörda på olika sätt och även de många ggr behöver få prata om det som sker. Hon måste acceptera att lillasyster och sambo är en del av familjen hon måste inte älska dom men acceptera att de finns där och bor där precis som hon och dom har rätt till det. Hon har ju alt flytta till pappa, Hon kan inte ställa krav på att de ska flytta ut. Var det något som hände när hon började träna mer och ändra sitt sätt och äta? Behöver inte va någon stror grej som hänt.

            Comment


            • #7
              Ja, de fokuserar mycket på maten och jag har påtalat kuratorsamtal samt KBT för dem, de säger att det kan bli aktuellt men de utreder henne fortfarande. Jag ska göra en plan inför nästa träff för att verkligen få med allt jag vill säga. Det är lätt att tappa tråden när man väl är där.

              Sant, BUP fokuserar på mat. Efter att vi började där har det bara blivit värre tyvärr. BUP menar på att om man börjar kunna komma igång att äta och kroppen får det den behöver kan hjärnan börja arbeta mer logiskt. Det finns ju en logik i det hela men detta har orsakat en total låsning för min dotter. Jag vill att vi tar ett steg tillbaka och fokuserar mer på att utreda utlösande faktorer och behandling för henne utifrån dessa.

              Kan du rekommendera någon bra privat klinik?

              Jo, det som min dotter säger utlöste det hela var när hon köpte en tröja som hon tyckte hon såg tjock ut i och ville bli smalare. Innan dess har hon suttit mycket vid datorn och spelat (på gränsen till spelberoende). Strax innan hon började med sin kroppsfixering och ätstörning hade hon börjat ledsna på spelandet. Hon har gått från ett beroende till ett annat...

              Hon har alltid känt sig annorlunda; extremt intelligent jämfört med jämnåriga, tidig pubertet (9 år) och väldigt lång jämfört med sinna klasskamrater. Detta kan ha gett en grund till att känna något slags utanförskap och fokus på sin egen kropp. Hon säger också att hon innan sommaren blev kär i en tjej men att de nu är så blyga för varandra att de inte kan prata med varandra längre.

              Hon säger att klasskamraterna är löjliga, bara pratar om nagellack och mode.

              Vet inte om hon har tagit skilsmässan hårt också, men livet har blivit mycket bättre för alla utan alla dagliga tjafs, bråk och dåliga stämning i hemmet tillsammans med exet
              Last edited by peli; 2016-11-06, 15:06.

              Comment


              • #8
                Finns undersökningar de gjort på tjejer som kommit in i tonåren väldigt tidigt och de såg att dessa tjejer i mycket högre grad mådde dåligt när de började närma sig 13-14 års åldern än de som fick mens vid 12 och uppåt. Ja tyvärr är det så att får man inte i sig näring tillräckligt blir man faktiskt krasst sagt dum i huvudet så på den punkten har de rätt. Men problemet är att du kan inte ta bort hennes lösningar för må bra och inte ge henne nya lösningar på hantera sina känslor. För det är det egentligen det handlar om känslor, maten är bara ett tecken på att något är fel. Inget fel på kuratorer men de har oftast inte läst så mycket om psykiska sjukdomar mm de ska man gå till om man har små problem. Men Kbt kan funka, Tyvärr har jag dålig koll på privata ställen men hört om we mind men ingen aning om de är bra. Kanske är så att hon är mer mogen än sina jämnåriga och då kan det vara svårt när man är på olika platser i livet. Har hon något intresse för något där hon kanske har möjlighet träffa andra som hon kanske kan få mer utbyte av? Skilsmässor sätter spår speceillt hos barn så kan ju vara även sådant som hon går runt och tänker på och kanske mår dåligt över. Har hon en bra kontakt med sin pappa
                Last edited by emil i lönneberga; 2016-11-06, 15:25.

                Comment


                • #9
                  Ja, hon är mogen och ganska blyg samtidigt. Hon har en svag självkänsla som vi behöver jobba med.
                  Tyvärr har hon inget speciellt intresse, hon har testat flera olika sporter men hoppat av för att allt har varit tråkigt. Hon är helt enkelt ingen sportmänniska, och det är ju helt ok att inte vara. Hon tycker vanligtvis att det är roligt att skriva, läsa böcker, spela lite då och då...men även detta har blivit tråkigt i och med depressionen. Jag har tänkt att köpa en korsordstidning och sitta med den tillsammans en stund varje dag, kanske låter trist men jag tror att det är en aktivitet som skulle kunna få henne på andra tankar en stund

                  Hon säger att hon saknar en riktig vän som hon kan prata om allt möjligt med, en sådan kan vi ju inte bara trolla fram...

                  Hennes relation till pappan är komplex. Hon gillar mest att vara med mig. Han är löjlig säger hon, behandlar barnen som om de fortfarande vore små. Ständigt ängslig, orolig och överbeskyddande och kontrollerande. Han spelar mycket efter deras pipa och de får nästan alltid som de vill.

                  Jag är väl tvärt om, oroar mig inte i onödan och låter barnen ta eget ansvar efter deras förmåga. Det finns fasta regler men inom ramen för dem finns det mycket frihet och spelrum för dem att vara kreativa och utvecklas. Jag är mer bestämd med att inte alltid låta dem få som de vill bara för att de vill något. Jag tror att det kan skapa trygghet.

                  Kanske det är den stora skillnaden mellan faderns och min uppfostran som ställer till det för henne... jag vet inte

                  Comment


                  • #10
                    Hej Peli, hoppas du tittar in här ännu!
                    Vilken jobbig situation för er alla! Vi har en dotter som lider av BDD (”inbillad fulhet”) så jag känner väl till maktlösheten och oron man har när ens barn mår dåligt, missar skolan och umgänge med kompisar. Det började även för vår dotter när hon var i 13-års åldern.

                    Ätstörningar och BDD är lite lika varann såtillvida att de bygger på felaktiga föreställningar, uppfattningar och syn både på sin egen person (kropp, kroppsdel, utseende, beteende) och på tolkningen av omgivningens reaktioner. Liksom depression är det psykiska sjukdomar (= försiggår i hjärnan/tankarna).

                    Psykiska sjukdomar kan inte botas med fysiska åtgärder så det hjälper inte hur smal, vacker eller ”perfekt” man än skulle bli fysiskt. Det bedrägliga är att det kan ge en viss lindring för de drabbade att gå ner i vikt eller göra nån annan förändring, tex färga håret, köpa en ny hudkräm, nya kläder eller smink. Men det hjälper bara tillfälligt, oftast bara nån timme eller dag så är de tillbaka på ruta ett igen.

                    Jag tror att låg självkänsla är en förutsättning för att utveckla både ätstörningar och BDD och jag tror att det är nånstans där man måste börja. En stor bidragande faktor till låg självkänsla är skuld (känna sig skyldig till något) och skam (att skämmas för något), att inte känna sig sedd eller lyssnad på och att vara eller känna sig annorlunda än ”alla andra”.

                    Vid BDD avråder man starkt från psykodynamisk terapi, dvs att man tar upp jobbiga saker i deras förflutna/barndomen pga att det förvärrar deras tillstånd. (Det är ju det som de drabbade gör själva, ältar saker som hänt eller som någon sagt eller ”menat” vilket gör att allting förstärks mer och mer.) KBT rekommenderas. Jag kan tänka mig att detsamma gäller för personer med ätstörningar.

                    Vi har inte fått nån verklig hjälp av vare sig BUP eller psykvården till stor del beroende på att ingen kände till sjukdomen BDD då, än mindre visste de vad de skulle göra. Vår dotter har gått i terapi av och till i många år men det har aldrig lett till någon förbättring, snarare motsatsen.

                    Jag har några förslag, baserat på våra erfarenheter:

                    Lägg INGET fokus på vad hon äter eller inte äter! Det är symptomet, inte problemet.

                    Du verkar ha en bra kontakt med dottern, när hon inte är arg dvs. Vid lämpliga tillfällen, ställ frågor som tex:
                    Har du nångång känt dig orättvist behandlad av mig eller pappa?
                    Tycker du att vi bryr oss mer om lillasyster än om dig? Fråga, även om du tycker att det varit tvärtom.
                    När tyckte du livet var som bäst/roligast?
                    Vad är du mest rädd för?
                    Vad gör dig arg?
                    Är det nåt du oroar dig för?
                    Ställ gärna frågor om speciella tillfällen som du kan misstänka har satt spår hos henne.

                    Lyssna uppmärksamt på vad hon svarar så hon vet att du bryr dig om vad hon tycker. I vårt fall visade sig att vår dotter upplevt att vi/jag inte tyckt att hon varit viktig, att pappa som jobbade nästan dygnet runt då och jämt var utsliten, arg och irriterad när han kom hem, storasyster som var 16 år vid den tiden och hade jobbiga tonårsutbrott och lillasyster som var 4 år, att alla dom var viktigare än hon. För mig var hon naturligtvis lika viktig men jag får ju erkänna att på den tiden gick mycket ut på att hålla de andra tre ”nöjda” eftersom de var så jobbiga och hon var snäll och inte krävde så mycket.

                    Din dotter hade sagt att hon blivit kär i en tjej. Vet du om kär = gilla väldigt mycket, eller om kär = lesbisk?
                    Har hon några problem med det isåfall, tror du?

                    Det verkar kanske som att såna här saker inte har nånting att göra med ätstörningarna men jag tror att det har att göra med den låga självkänslan och det är den som måste höjas. Försök få henne att förstå vem hon är, vad hon har för värderingar, vad hon tänker och tycker om olika saker, vad som är viktigt för henne, eller oviktigt. Och att komma till insikten: Sån är jag (just nu) och det är helt okej!

                    En bra sak är att hon blivit sjukskriven för sina problem. Det gick inte förr, för vår del iaf. Vår dotter klarade sig hjälpligt igenom högstadiet. Mycket frånvaro när hon inte kom iväg till skolan. Jag fick ringa och sjukanmäla henne (ljuga) väldigt ofta (skolplikt råder ju), varken jag eller nån annan förstod vad det var för fel. I gymnasiet hade hon för mycket frånvaro och fick gå om ettan. Andra året i ettan hade hon så mycket frånvaro att hon blev avstängd från CSN. Skolkuratorns/rektorns lösning var att hon skulle gå på komvux istället med praktik varvat med undervisning. Som om det skulle hjälpa! Hon kom ju inte iväg nånstans överhuvudtaget pga sin upplevda ”fulhet”! Men så blev det, hon blev avstängd från gymnasiet och fick börja på komvux med andra som inte klarade av skolan men det funkade ju inte heller. Värt att nämna är att vår dotter är mycket intelligent, har haft högsta betyg på alla kurser och prov som hon genomfört och att hon ser väldigt bra ut, får ständigt komplimanger för sitt utseende men det hjälper ju inte mot sjukdomen BDD.

                    Det du skrev om det din dotter säger utlöste det hela, att hon köpte en tröja som hon tyckte hon såg tjock ut i påminner mycket om det som många BDD-drabbade upplevt varit början till BDD. De har plötsligt råka se en bild av sig själva i spegeln tex i profil eller på ett foto eller film där de upptäckt något "fult" som de blivit chockade/överrumplade av och sen har den bilden blivit kvar i huvudet och går inte att få bort.

                    Nu känns det som jag skrivit väldigt rörigt och rena självklarheter, du verkar vara en klok och förstående mamma så jag har kanske inte tillfört nåt viktigt för dig men jag skickar ändå när jag nu har skrivit detta. Fråga gärna om du vill veta mera.

                    Comment


                    • #11
                      Originally posted by Line View Post

                      Nu känns det som jag skrivit väldigt rörigt och rena självklarheter.
                      Tack så mycket för ett väldigt informativt och intressant inlägg

                      Jag har själv ingen dotter med varken ätstörning eller BDD men jag förstår ju den alldeles extrema vånda och plåga som det måste innebära för en mamma när ens barn inte mår psykiskt bra och man står där bredvid, närmast maktlös, och mer eller mindre bara kan se på

                      Comment


                      • #12
                        Tack RoughTimes! 🙂

                        Comment

                        Working...
                        X