Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vågar jag berätta?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vågar jag berätta?

    Jag har haft min bulimi i drygt 11 år snart, under förra våren blev jag akut inlagd på en ätstörningsklinik under några månader.

    Sedan flyttades jag över till öppenvård där jag nu fortfarande ibland går på kontroller.

    Allt verkade så bra ett tag, jag var stolt över mig själv som lyckats bli kvitt mina problem. Kände mig som en ny människa, en FRISK människa!

    Sen kom julen.... Julen är den värsta tiden en ätstörd kan utsättas för enligt mig. Frestelsen blev för stor, jag gick upp några kilon, grät mig till sömns varje natt.

    Stängde in mig i lägenheten pga skammen att jag blivit så "fet". Vägrar träffa kompisar och även gå ut på stan, vill absolut inte visa mig.

    Bägaren rann över och jag började med dem dagliga upplastningarna igen, 3-6 ggr per dag kan det gå upp till, kan gå utan mat i många timmar, tills jag nästan tuppar av. Jag har återigen så ont i alla mina kroppsdelar att jag gråter, orkar inte sitta eller stå längre stunder, hjärtat rusar och jag är så trött och arg hela tiden.

    Jag har ett barn med lite speciella behov att ta hand om och jag har precis börjar jobba på ett nytt jobb. Tror jobbet har triggat igång allt mkt mer, jag vantrivs pga stressen och underbemannigen. Får ångest så fort jag ska dit.

    Både min sambo och behandlare tror att jag bara har haft två återfall, är så rädd för att berätta hela sanningen, att jag har hållit på i flera månaders tid flera gånger varje dag.

    Tänk om min sambo lämnar mig? Jag kan verkligen inte klara mig utan honom!

    Ekonomin blöder och jag har inte råd alls att vara sjukskriven längre!!

    Och tänk om min behandlare tappar all förtroende för mig för att jag ljugit så länge, fasiken vad jag hatar att jag kan ljuga så bra!

    Varför kan ingen bara se rakt igenom min?! Bara ta tag i mig så jag själv slipper ta det första stora jättejobbiga klivet!



  • #2

    Hittade en app som folk säger hjälper med ätstörningar, http://www.recoveryrecord.com det är på engelska dock men jag hoppas du kan ha nytta av den! Självklart hjälper det inte alla eftersom vissa blir triggade av sånt men det kanske kan va värt att pröva?


    Förlåt om jag inte var till hjälp så mycket med att besvara dina frågor men jag hoppas du har en trevlig kväll i alla fall!!!


    Om det blir för mycket ångest så brukar jag alltid läsa eller lyssna på jättehög musik i hörlurar, det dämpar alla negativa tankar Eller så kan du dricka en kopp med te och kolla på tv


    Comment


    • #3

      Jag tror dock inte att din behandlare kommer att tröttna på dig, det är ju dem som ska hjälpa eller hur? Du kanske kan börja med att säga att det vart fler än två gånger, börja lite smått liksom och säga att tankarna kommer tillbaka ibland så att de blir mer vaksamma om du inte vill släng ur dig allt på en gång?


      Väldigt starkt av dig att orka med så mycket! Du har ju ändå varit kvitt problemen ända fram tills julen vilket är riktigt bra kämpat efter att ha brottats med bulimi i 11 år! Klart du ska vara stolt över det! Ett litet steg framåt är ändå ett steg framåt eller hur?


      Comment


      • #4

        Tack så mkt! Jag ska kolla om appen kan hjälpa.

        Te brukar vara lugnande, te och en bra serie att plöja igenom =)

        Ska tillbaka till kliniken snart så får väl kanske börja prata lite smått om det då, hoppas modet sitter i ända tills det är dags att öppna sig.

        Har varit så plågsamt att hålla det här hemligt, och inte minst att ljuga för sina närmaste om det.

        Men dem är ju så stolta över att jag är "frisk" att jag inte vill sabotera det =O

        Men som min behandlare säger: "Välj livet framför allt annat."


        Precis! Det är alltid ett steg framåt!


        Comment


        • #5

          Tror egentligen att det är smartast att kanske berätta för min sambo först.

          Dock är han den jag tycker det är jobbigast att berätta för.

          Ingen aning om hur hans reaktion kommer att bli. =(


          Comment


          • #6

            Klart de är glada över att du är frisk men samtidigt måste de ju inse att ätstörningar är psykisk ohälsa och att det inte går över bara sådär, du har ju ändå levt med det i 11 år och sådana tankar är svåra att får bort på en gång, det är nog väntat att det kommer tillbaks lite kort ibland under en jobbig tid, speciellt högtider då mat är i centrum.


            Att du ändå klarade dig så pass länge till jul visar ju bara på att det går att fixa och att man kan bli kvitt det helt, men allt tar ju sin tid så det kan nog vara bra att berätta för din sambo så att han kan stötta dig under jobbiga tider. Han har ju varit tillsammans med dig och stöttat dig när det var jobbigt så jag tror inte att det kommer att förändras nu när han redan gjort det en gång förut


            Comment


            • #7

              Jag kan inte mycket om bulimi men har fått uppfattningen att det är ett sätt att försöka hantera ångest tex. På det viset är det inget konstigt att du fått återfall. Din behandlare är medveten om detta. Om du inte berättar hur det ligger till för din sambo och behandlare så stänger du av möjligheterna att få hjälp med avlastning och stress/ångest. Vet de om att du vantrivs med nya jobbet eller har du mörkat det också?


              Comment


              • #8

                Jag var så nära på att berätta för min sambo sent igår kväll/natt. Men orden fastnade på tungan som alltid =\\

                Jag tror att min sambo är trött på att jag inte jobbar och får ihop ordentligt med pengar.


                Dem vet att jag inte trivs alls.

                Att ansvara för andras liv när jag knappt kan ansvara för mitt eget är sjukt jobbigt!

                Så fort jag blir lämnad ensam på jobbet så får jag ångest och enorma hjärtklappningar.

                Men jag sitter alltid och säger: "Äsch! Men jag fixar det här ska ni se, klart man är rädd i början!"

                Hell no! Jag fixar det inte! ='( det här är inte bara en nybörjarkänsla, det här är nåt helt annat.

                Jag ångrar att jag tog det här jobbet just nu, det är för stort för mig.


                Jag tror att jag för tillfället skulle passa bättre på nåt lager eller så.

                Där slipper jag ansvara för människor, att visa mig och spela lycklig.


                Och på det nya jobbet arbetar jag även med en av dem tjejerna som är typ den största anledningen till att jag hamnade i ätstörningsträsket från början.

                Hon mobbade mig under nästan 3 års tid, och hon spelar att hon knappt kommer ihåg mig, säkert skammen som sitter i henne. Det hoppas jag iaf!

                Började nästan gråta när jag såg henne dem första gångerna på jobbet.


                Usch så trött man blir


                Det är så skönt att få skriva av sig! Tack för att ni tar er tid till att läsa och svara! Betyder mkt


                Comment


                • #9
                  Hej! Hoppas du har det bättre nu! Det är svårt att berätta saker som är så privat som ens mentala hälsa för någon som man bryr sig väldigg mycket om så det är förståeligt att orden fastnar på tungan. Men du gjorde ett försök i alla fall och det är ändå ett steg framåt!
                  Usch vad jobbigt att behöva se en gammal mobbare på sin arbetesplats! Jag hoppas att du slipper se henne där fortfarande, kan du kanske prata med din chef eller nåt o förklara situationen tror du? Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara, jag vågar inte prata med auktoritets figurer. Hoppas du har det bättre nu!

                  Comment

                  Working...
                  X