Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur ska jag göra för att VILJA gå upp i vikt?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hur ska jag göra för att VILJA gå upp i vikt?

    Här kommer ett långt inägg för den som orkar läsa...


    Jag är 21 år, vet inte vad jag väger just nu, mäter mig. Sist jag var den här storleken vägde jag 55 kg. Jag är 176 lång.. Nu är jag lite smalare, fattar inte det, jag känner mig inte speciellt smal och jag mådde mycket sämre då... Men mitt* bmi ligger väl på ca 17,4 eller 17,8 då... spela roll....


    Som sagt, för 1,5 år sen var jag nere på den här vikten, mådde inte bra då, men jag lyckades ta mig ur det själv (med stöttande pojkvän). Var bra ett tag, men så har det sakta smugit sig tillbaka allting igen, och nu är jag här igen! Har helt fastnat i att räkna kalorier, kan inte sluta!*


    Oftast blir det ca mellan 1200 och 1800. Ibland mindre och ibland mer... Ofta sparar jag kalorier för att kunna unna mig nåt gott på kvällen annars äter jag mindre bara för att gå ner, bara jag inte går upp! Jag har sagt till mig många gånger att jag ska sluta, och sluta räkna! Förut kunde jag det men nu har jag fastnat. Jag har inte lyckats och skjuter upp det. Ibland mår jag bra, och det känns inte som ett så stort problem. Hade jag varit själv, hade jag nog inte brytt mig om att försöka göra något åt det. Men visst kan jag även bli väldigt trött på mig själv, måstandet och tvången att räkna. Det som är jobbigt är att det går ut över min pojkvän och vårt liv, vilket jag verkligen inte vill. Har humörsvängningar, blir deppig och ledsen och irriterad lätt. Det går upp och ner...


    Det som är så oerhört svårt är när det känns som att jag mår bra, som nu. Jag vet i och för sig att jag skulle vara överlag mycket gladare och ha mer energi om jag åt mer. Och gick upp i vikt. Men hur ska jag VILJA det, när det känns som att det fungerar ändå? Att jag nu är mindre än jag varit som minst, gör det inte lättare heller, jag KAN ju gå ner mer! Eller åtminstone hålla mig så här...


    Har just avslöjat mina månaders fifflande för min pojkvän. Han blev såklart inte så glad och därför har jag blivit förvirrad och besviken på mig själv.*


    Om jag skulle försöka gå upp i vikt så skulle det bara vara för hans skull, för jag vill verkligen inte se ut som jag gör när jag är normalviktig.*


    Jag är mycket smalare om överkroppen än under (Har inte så smala ben och rumpa), vilket gör att om jag går upp så växer min rumpa och mina lår. Mer värt att vara benig om överkroppen och snyggare om benen och rumpan, även om jag kanske egentligen inte tycker det är så snyggt att mina revben syns, nyckelbenen sticker ut och att jag inte har några bröst. Men det känns ändå bättre än att ha en fladdrande rumpa... Han tycker att jag är jättesnygg som jag är som normalviktig. Men inte jag! Han kan inte få mig att ändra MIN syn på mig själv.


    Antagligen så är det ingen som skulle tycka jag var tjock om jag gick upp, men jag gillar inte hur jag ser ut då och hur det känns. Vad ska jag göra åt det? Jag vill verkligen inte.


    Det känns inte som att jag har tillräckligt allvarligt problem, jag väger inte SÅ lite, och det finns så många som har det mycket värre.*


    Bor i Stockholm i sommar. Flyttar till en liten ort till hösten och går skola, men kommer resa till stockholm vissa helger och lov. Gick 1 samtal hos en terapeuft i* den orten men det avbröts för att det inte går tillräckligt med bussar... Ska jag söka nån hjälp i Stockholm? Jag är fortfarande skriven i min hemort (en tredje ort), har ingen remiss för nånting, så allting känns väldigt krångligt...


    Jag vet inte vad jag ska göra! Skäms för att jag är så fixerad. Varför kan inte allting vara enkelt!!


    Jag är Jättetacksam för svar! Vad som helst, nån som känner som jag?


    Kram/ M



  • #2

    Tro mig, jag känner igen ditt sätt att tänka SÅ väl. Rent krasst skulle jag säga att du står nånstans mittemellan insikt och förnekelse. Du inser att det här räknandet inte är bra, och att du får mer energi av att äta bättre, men samtidigt försöker du tona ner det, för "det är ju inte SÅ lite, och det finns andra som har det värre". Jo, så är det ju. Det finns ALLTID nån som är smalare, och så kommer det alltid att vara. MEN, det innebär inte att din situation är bra.


    Att du inte känner dig smal, eller tycker du ser smal ut är ett tydligt tecken på snedvriden kroppsuppfattning, för med de mått du uppger ÄR du väldigt smal.


    Och mår du verkligen bra nu? Egentligen? När du räknar tvångsmässigt, är lättirriterad, deppig och ledsen?


    Dock kan jag berätta en sak för dig: Du kan inte gå upp i vikt för din pojkväns skull. Kanske skulle du kunna det en kort period, men om du inte är övertygad själv om att det är där du ska vara kommer du hitta anledningar att gå ner igen. Troligtvis kommer du också börja hysa agg mot honom för att han "tvingar" dig att gå upp. Du måste göra det här för din skull, för din kropp och ditt välmående. Precis som du skriver kan inte din pojkvän ändra din syn på dig själv. Det kan bara du. Men du kanske kan "låna" hans ögon lite. Fråga honom vad han tycker är snyggt med dig som normalviktig. Ifrågasätt dina egna funderingar varför du INTE tycker det är snyggt.


    Jag tror absolut du behöver terapi, utan tvekan. Inte just för viktökning, utan för att inte lägga ditt eget värde i vikten, för att må bra inombords när kroppen mår bra, vilket den gör av att vara normalviktig. Du måste förändra din syn på dig själv och du behöver antagligen hjälp med det, eftersom det är en föreställning som brukar sitta rätt djupt. Men du, börja med att ifrågasätta dina tankar och känslor lite. Se om de är befogade.


    Ta hand om dig!


    Comment


    • #3

      Tack så jättemycket för ditt svar Shorty. Du är verkligen insiktsfull och klok! det är så skönt med en som verkligen förstår!


      Det är på ett sätt jobbigt att läsa vad du skrivit och på ett sätt skönt, för jag inser ju att det är precis som du säger, att jag står mellan insikt och förnekelse. Jag inser ju att det inte är hållbart helt enkelt, sen är det svåra, som man tycker borde vara så enkelt, att motivera sig att göra en förändring...


      Det är verkligen svårt att se mig själv så som han ser mig, och egentligen vet jag inte riktigt varför... Jag har svårt att acceptera min naturliga figur och mina former antar jag... Fattar inte att jag bryr mig så mycket egentligen och hur jag blivit så fixerad...


      När det gäller andra så tänker jag inte alls lika dant. Jag känner mig inte lika ytlig när det kommer till andra och jag tycker ingen normalviktig är tjock!


      När jag väl lyckats få makten över min kropp och insett att jag kan, är det svårt att släppa den.


      Du har nog rätt i att jag skulle må bra av att gå i terapi. På ett sätt känns det så löjligt, gå i terapi, betala pengar och tid på, ja vad? Jag borde väl fatta allt själv. Jag är ju egentligen bara dum som inte gör som jag vet att jag borde göra... Vet inte hur någon annan skulle kunna få mig att ändra på mig... Som du säger, jag måste ju så klart vilja själv... Jag känner mig så otroligt dum för att jag bara gör helt tvärt om än vad jag borde.. Lite som schizofren.


      Jag ska i alla fall söka hjälp, har ju inget att förlora på det egentligen. Även om det känns som att mitt problem inte är akut.. Får väl se om det kan lösa sig praktiskt sätt på grund av min krångliga boplats-situation... Gör inte det hela mer hoppfullt Undecided


      Jag har läst lite av dina inlägg här och där.. Hur mår du själv och hur går det för dig om dagarna? Kan du motivera dig själv? Får du hjälp?


      Ta hand om dig med, det är du värd!


      Comment


      • #4

        Hej! Är femton och har/håller på att utveckla anorexia. Känner igen mig så fruktansvärt mycket i det du och så många skriver. Man vill inte dö av svällt men man vill ändå gå ner i vikt... Suck!

        Du frågar varför du tänker att du inte är nöjd med dig själv även om du är en pinne. Det beror till största delen av vårat (svär inte ofta) jävla samhälle! Varenda dag matas vi av retuscherade kvinnor som lider av ätstörningar pch mår skit, men det ser ju inte vi, för den där modellen på reklamen ler ju så glatt och hon säger ju personligen till dig att du mår såå mycket bättre, alla kommer att ääälska dig och du kommer bli sååå mycket snyggare om du är så smal som jag! Hjärntvättning på hög nivå kallar jag detta!

        Varje dag ÖVERALLT!!!

        Livets mening är att man ska vara smal. Eller?

        Okej jag slutar nog skriva nu... Annars kommer jag att dö av frustation över vårat samhälle.


        Peace. Love.

        Hoppas att du slutar tänka på allt som har att göra med kalorier.

        Sluta kolla dig i spegeln o släng ut vågen.

        Du vet att du förtjänar ett underbart liv utan onödiga tankar.

        Snälla! Våga!

        Jag ska be för dig. Kram!


        Comment


        • #5

          gör det som känns rätt för dej=)


          Comment


          • #6
            Du behöver inte känna att du vill gå upp i vikt, du kan vilja må bra, får mer energi och inte bryta ned kroppen av att inte äta eller äta alldeles för liten och alla risker och symptom det för med sig. Många som är eller har varit ätstörda kan ändå ha en önskan om att väga lika lite, men det är inte värt all skit som ätstörningen för med sig för att vara så smal som man kanske önskat. Ditt fokus måste inte ligga på att vilja gå upp i vikt utan tror tom att det kan vara bättre att fokusera på att må bra och ta hand om kroppen, se till att få i sig tillräckligt mycket näring men du måste acceptera att en viktökning är en del som följer med i att må bättre och äta tillräckligt. Hur mycket man går upp i vikt kan förstås vara väldigt olika. Tycker du ska slänga ut vågen och kämpa för att må bra istället för att stirra dig blind på siffrorna.

            Comment

            Working...
            X