Announcement

Collapse
No announcement yet.

Posttraumatiskt stressyndrom

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Posttraumatiskt stressyndrom

    Hej!

    Jag har ett stort problem och skulle vara otroligt tacksam för hjälp.


    För lite drygt ett år sedan fick jag av en slump kontakt med en kille på nätet. Vi mejlade, sms:ade och pratade i telefon intensivt under ett halvår innan vi tog mod till oss och träffades. Tilläggas bör att vi bor 27 mil ifrån varandra. Träffen blev över förväntan och allt kändes otroligt bra (bortsett från avståndet). So far so good alltså.

    Under sommaren tappade vi kontakten helt, och hans ointresse kom inte som en chock för mig. Han hade tidigare berättat att han blivit utsatt för någon form av förföljelse (och eventuellt även misshandel) i sitt gamla bostadsområde och därför utvecklat PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). På mitt initiativ återupptog vi kontakten i augusti trots att han mådde dåligt. Hans personlighet förändrades och han var likgiltig inför allt. Han hade svårt att visa mig intresse och det var plågsamt. Trots detta träffades vi dock fyra gånger under hösten och det var helt okej. Han mådde dåligt och var sjukligt smal men vi umgicks kravlöst och hade det fint.

    De senaste månaderna har det blivit allt glesare mellan våra telefonsamtal, vilket har tagit otroligt hårt på mig. När vi pratade i telefon för någon dag sedan hände det som jag länge fruktat: han sa att det är bäst om vi inte hörs av mer. Han sa att det var för min skull; tydligen har han väldigt dåligt samvete över att han inte orkar höra av sig i lika stor utsträckning som tidigare. Han vill dessutom inte att jag ska behöva vänta på honom och hans välmående när det finns många andra killar som visar mig intresse.

    Jag har aldrig gråtit så mycket som jag har gjort efter det telefonsamtalet. Trots avståndet och trots att vi bara träffats fem gånger har han en speciell plats i mitt liv. Jag tvivlar på att jag kommer träffa en sådan fin människa någonsin igen.

    Jag behöver all hjälp jag kan få. Han har förlorat många vänner under den här perioden och jag är rädd att han ska bli helt isolerad. Samtidigt vill jag inte vara en belastning för honom och kräva en massa uppmärksamhet. Vad ska jag göra? Om jag ska fortsätta ha kontakt med honom- hur ofta bör jag höra av mig? Förvärrar jag bara hans situation? Ska jag helt försöka glömma honom och gå vidare eller kan det göra honom ännu sämre?

    Finns det någon som har erfarenhet av PTSD (antingen som drabbad eller som anhörig) så snälla- skriv! Detta är det tuffaste jag har varit med om.

    Avslutningsvis vill jag bara säga att han har fått hjälp av psykolog men att han plötsligt slutade gå dit. Hans familj vet väldigt lite om hur dåligt han mår. Bör jag kontakta hans föräldrar (trots att jag aldrig har träffat dem)? Jag är förvirrad och känner mig så maktlös.

    Tack på förhand.
    /edith


  • #2
    Vissa saker kan man inte tvinga fram och andra saker är inte bra att tvinga fram heller.

    Det ända du kan göra från min perspektiv är att du kan finnas där i bakgrunden om han någonsin behöver prata med någon om något. Sedan är det bara att lämna honom åt sidan och fortsätta leva ditt liv igen, utan att se en framtid tillsammans med honom.

    Du kan alltid skicka ett meddelande till hans föräldrar och säga att du har saker att berätta om hans mående eller det du har kunskaper om, om hans föräldrar är intresserade av att veta dessa saker om sin son. Ett meddelande räcker, sedan om de svarar detta meddelande är upp till föräldrarna så du behöver inte försöka tvinga fram något genom att skicka fler meddelanden. Se bara till att tänka igenom det du ska skicka och skriva allt på ett bra sätt så du slipper oroa dig över om det blev bra eller inte.
    What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

    Comment


    • #3
      Det märks hur mycket du tycker om honom. Jag kan bara utgå från vad jag skulle göra, om jag var i din situation. Först skulle jag kolla upp möjligheten till EMDR, och sen prata med honom.

      EMDR finns både inom landsting och privat. En terapiform som är väldigt effektiv när den fungerar. Man jobbar med ögonrörelser. Jag behandlas själv med EMDR och det har gjort en väldigt stor skillnad i mitt liv. Jag har trauman från barndomen, där vanlig ”pratterapi” inte hjälpte.

      Lider med killen. Hoppas du kan hitta hjälp till honom.


      Comment


      • #4
        Jag håller helt med Avances här, du kan varken laga honom eller rädda honom och du kan inte hitta hjälpen han behöver åt honom. Han är vuxen och han måste ta tag i sitt liv själv hur hjärtlöst det än kan riskera att låta. Du måste leva ditt liv, det är DITT ansvar och hans liv är hans eget ansvar. Han har slutat gå till den hjälp/psykolog som han har påbörjat behandling hos och som han så väl behöver, han har även avslutat er kontakt och du är mycket riktigt helt maktlös och sitter i en vidrig situation.

        Men..... han är INTE ditt ansvar. DU är DITT eget ansvar och han har ansvar för sig själv.... ta du ansvar för dig själv och låt dig inte sugas in i hans dysfunktionella tillvaro. Du är inte hans terapeut och du är inte hans mamma eller fru. Du är en ung, frisk, sund, känslomässigt kapabel tjej som söker en likvärdig kille att ha en sund och balanserad kärleksrelation med. Den här killen är inte den personen, inte som han är nu i alla fall och du kan inte vara den som börjar inbilla dig att du ska vara den som ska laga och förändra honom.

        Läs Avances råd och följ dem.... lämna sedan denna kontakt på walk over. Inse att du inte ensam kan försätta berg och acceptera det faktumet. Han vet var du finns och han vet att du är intresserad och var han kan nå dig om och när han vill och är redo för det. Sätt inte ditt eget liv på "hold" i väntan på att han någon gång eventuellt blir redo att ge dig det du behöver. Han kan återkomma när han vill, och återkommer han inte så är det för att han inte vill.
        Last edited by RoughTimes; 2016-01-27, 21:28.

        Comment


        • #5
          Tack alla ni fina människor för tipsen. Jag blir helt rörd att ni lägger ner så mycket tid på att hjälpa mig!

          Efter att vi pratade i telefon förra helgen har jag mer och mer insett att jag måste gå vidare, trots att jag känner mig hemsk. Då ansluter jag ju liksom bara mig till alla de vänner som redan har svikit honom det senaste året. Jag tänker dock höra av mig en sista gång till honom (via mejl) och bara skriva att han alltid kan höra av sig om han behöver (när vi pratade i telefon var jag så ledsen att jag inte riktigt fick sagt detta). Efter detta tänker jag försöka glömma honom för även om han kanske hör av sig i framtiden så tror jag att det kommer att dröja. Han är verkligen helt nedbruten. Problemet är att jag också är helt nedbruten, och precis som ni säger måste jag börja leva mitt liv och försöka hitta glädjen i tillvaron igen.

          Återigen- tack för era värmande ord.
          /edith

          Comment

          Working...
          X