Announcement

Collapse
No announcement yet.

Vad är det med min Mamma?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Vad är det med min Mamma?

    Hej. Semester i hemstaden och återigen håller jag på att implodera över min mamma.

    Jag undrar så vad det är med henne och hur hon skulle kunna bli hjälpt.


    Hela mitt liv har hon varit ganska oberäknelig. Jag minns inte direkt kärlek i uppväxten, snarare att jag var rädd över plötsliga utbrott som kom. Till exempel minns jag en gång när hon exploderade över att jag inte städade mitt rum, hon var ironisk och elak och kallade mig en liten bortskämd prinsessa, men jag minns att jag överhuvudtaget inte uppfattat att hon överhuvudtaget bett mig städa rummet. Det var liksom slumpmässiga explosioner. På bilder ser jag att hon gosar med mig, men jag minns det inte.

    Hon var mån om att saker skulle vara fina på hennes sätt: Vi växte upp på landet och hon tyckte tex att det var rart att man hade flätor, spelade fiol, neg för tanter, sånt som hon gjort när hon ar liten. Hon var ganska föraktfull och ironisk mot sånt som jag gillade typ kläder, leksaker, och hon pratade ibland illa om mina kompisar och deras mammor och sade sådant som att de var tjocka.

    Hon var rätt så vårdslös - jag kunde vara utelåst i timvis mitt i smällkalla vintern pga att jag inte fick någon extranyckel, jag var också periodvis mobbad utan att någon vuxen överhuvudtaget uppmärksammade det eller brydde sig. Jag använde toapapper istället för bindor i flera år för jag vågade inte be henne köpa och hon såg inte till att det fanns hemma. Etc.


    Hon och min pappa skilde sig efter en långdragen otrohet från hans sida (han träffade en ny som han fortfarande lever med) och hon fick lämna huset som de renoverat. Det var nog det värsta hon varit med om. Hon köpte efter ett par år ett sommarhus i samma by som pappa bor, en hopplös rivningskåk utan vatten och ordentlig el, samt en liten lägenhet inne i stan som hon redan från början hatade och kallade bunkern. Båda bostäderna är proppfulla med saker, projekt som hon aldrig kommer att ens börja på. Hon har oerhört mycket saker - tyger, loppisfynd som ska kläs om, trasiga möbler som kan lagas. Han kan nog kalla henne en horder av en lättare grad - hon har tex. alla kläder jag någonsin har haft kvar i plastsäckar eftersom de ju kan bli mattrasor någon gång. Hon är oerhört rädd om sina saker och har även lagt beslag på sånt som är mitt - exempelvis tycker hon att bilderböckerna jag hade som barn är hennes eftersom "hon köpte dem för att läsa dem för mig." Hon blir väldigt sur om man ber att få sådana saker, eller tex ber om att få arvegods efter mormor och andra släktingar som hon har i travar i sommarhuset och inte använder. Men hon vill hellre äga allt själv ståendes i lådor än att glädjas åt att det kommer till användning hos hennes barn eller någon annan.


    I vuxen ålder har hon flackat mellan aktiviteter som hon inte slutfört: ta taxikort, gå segelkurs, driva en affär utan plan eller intresse (det gick i stöpet), sälja osäljbara saker på marknader... Framför allt håller hon på och grejar med sin rivningskåk till hus, där hon bara är intresserad av detaljerna: innertaket rasar in och trappen ruttnar men hon lägger enbart krut på att hämta tapetprover och måla om nån gardinstång, sånt hon tycker är kul. Och köpa grejer på blocket. Hon förväntar sig sedan hjälp av alla manliga släktingar med sina ändlösa renoveringar och annat tex. att bilen som måste lagas, vilket så klart gör att folk i hennes närhet sakta men säkert lessnar på henne.

    Hon har till skillnad från de andra farföräldrarna inte skaffat en pryl till sitt hem som skulle kunna underlätta för hennes barnbarn att vara där (typ matstolar, leksaker, sovplatser) och det är inte möjligt att övernatta hos henne - det finns ingen plats på grund av hennes enorma mängder saker och i sommarhuset går det inte att vara, det är utkylt och ruckligt. Det gör att vi alltid bor hos min pappa när vi hälsar på i stan, vilket ger mig jättedåligt samvete eftersom mamma inte får någon vardag med sina barnbarn. Hon klagar inte högt över det, men antyder alltid att det är synd om henne som är så ensam, inte har ett stort hus och en massa pengar.


    Det är liksom som om att hon fastnat i ett martyrskap efter separationen och nu känner nån märklig trygghet i att leva sitt liv full av hopplösa projekt, att hon kan fortsätta vara "den misslyckade som det är så synd om " och försöker bibehålla den rollen.


    Hon visar inget intresse för mitt liv, har varit värdelöst stöd under hela min utbildning, behandlat mina två separationer med att tiga ihjäl dem och prata om något trevligare, etc. Hon hälsade inte på mig en enda gång på nio år mellan att jag var 23 och 32 år - inte förrän jag köpte en biljett åt henne. Hon lyssnar inte när jag pratar, vet inte vad jag jobbar med eller något om mitt sociala liv. Jag räknar i stort sett bort henne som närstående person.


    Det är en stor sorg hos mig att hon varit så ointresserad och självupptagen. Och väldigt ledsamt att hon fortfarande förstör för sig själv, att man inte kan umgås med barnbarnen ordentligt, att hon slösar alla sina pengar på typ ännu fler loppis-soffor men inte överväger att lägga några alls pengar på en barnstol så hon skulle kunna köra mina barn i sin bil så att de skulle kunna umgås och göra saker.


    Hon verkar känna sig misslyckad och i underläge, så om jag uttrycker någon som helst frustration så slår hon bakut, går i totalt försvarsläge, säger att hon ju alltid varit en så himla dålig mamma, ironiserar över att jag aldrig är nöjd. Hon ironiserar oerhört mycket över sig själv och sitt stökiga liv vilket gör att man inte "kommer åt" henne utan tvingas spela med. Jag försöker vara snäll men är så ledsen och frustrerad över att hon är (och har varit) så värdelös i mammarollen och över att hon lever ett så ovärdigt liv med krockskadad bil och sunkiga överfulla hem som man inte kan eller vill hälsa på i.


    Vad är det med henne? Add, oerhört kass självkänsla, narcissism? Och hur ska jag hantera detta som vuxet barn?



  • #2

    Jag tycker du ska hantera det som du redan gör, men också försöka släppa tankarna så gott som det går.


    De ser en människa som lider och som har oerhörda problem med sig själv och relationer till andra. Som inte klarar "livet", ständigt söker. Oavsett om är en störning, psykisk sjukdom eller bara att hon är sådant, så är det oerhört synd om henne.


    Men du måste, som du också gör, utgå ifrån dig själv, din egen upplevelse, hur hon påverkat dig. Vilket jag tycker du gör i och med att du inte ser henne som närstående. Hon är en "figur" som tituleras "mamma" men som egentligen aldrig funnits för dig i den rollen.


    Jag tror också du gör rätt i att sörja henne. Sörja den mamma som aldrig fanns.


    Men jag tror du ska släppa den där gnagande känslan av att du borde hjälpa henne eller hitta fram till henne. Jag tror du måste släppa det där med att få svar. Något är "fel" på henne som varken är ditt fel eller något du kan påverka. Så hon får vara en "figur" som du väljer hur mycket du vill träffa eller inte, och du väljer om du vill dina barn ska träffa eller inte. Och om du väljer att träffas, le vara artig, prata väder och vind. Inte vänta dig något mer eller göra något mer.


    Hon är en vuxen människa. Hon kan gå till vårdcentralen och säga "hjälp" om hon skulle behöva terapi eller annat. Hon har andra vuxna runt sig, och om inte så är inte heller det ditt ansvar. Du är hennes barn. Hon satte dig till världen men du valde inte henne. Hon är ditt blod men det ger dig inte automatiskt skyldigheter mot henne. Om hon vill ha något av dig så får hon förtjäna det.


    Om du inte vill träffa henne så mycket som nu så behöver du inte heller vara "ärlig" om det mot henne, dra till med en nödlögn om det fungerar bättre för dig. Glid undan.


    Acceptera maktlösheten och gör vad som är rätt för dig och din egen familj.


    Comment


    • #3

      Tack för svar. Det är ju ungefär vad jag gör idag, glider undan. Jag vet att hon är ledsen över att vi har dålig kontakt, men samtidigt verkar hon inte intresserad av mig. Hon är intresserad av människor som rekvisita liksom... hon gillar tanken på att ha "en stor familj som träffas och har det trevligt" men hon gillar mest bilden av sig själv med folk runt omkring. En fin duk, blommigt porslin, glada barn i gulliga kläder...sen är det liksom inte så viktigt vilka barnen är eller hur de har det.


      Nej, jag kanske ska släppa att försöka hitta felet och kunna hjälpa henne. Men det är så svårt när det är någon man vill väl - jag vill så klart att hon ska kunna ha tex. en mysig sommarstuga där familjen kommer och sover över och umgås...och blir så ledsen över att hon då skaffar sig ett dragit ruckel där man inte ens vill ta av sig jackan och vill stanna i max en timme. Hon är en vuxen människa, men jag undrar varför hon sabbar för sig själv så? Eller om hon egentligen är nöjd och om det bara är min uppfattning att hon "sabbar för sig" eftersom jag aldrig skulle vilja leva som hon gör.


      Usch, svårt. Men bra svar!


      Comment

      Working...
      X