Announcement

Collapse
No announcement yet.

hur gör jag

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • #16

    Jag håller på att bli tokig!!! jag blev hemkallade för några veckor sedan till min mor och far, för att vi skulle prata ut, henne kurator hade gett henne det rådet. Toppen tänkte jag, kanske vi kan nå varandra i ett samtal.

    Pust riktigt så blev det ju inte. Det enda hon sa var "hur kunde jag gör a så här mot henne" alltså sätta ner foten om hur jag vill ha det kring mina barn. Hennes bror hade ju faktiskt dött, hur kunde jag dessutom hålla mig därifrån under ett par veckor.och hur kunde jag hålla barnen från henne (dom vill inte åka dit för hon pratar bara om sin döda bror) jag försökte förklara att jag vill hon ska förstå hur jag vill ha det kring mina barn men hon ville inte förstå. jag försökte då att vi kanske då skulle starta från noll, bygga upp en ny relation. Fick väl ett mumlande ja på det.

    Jag har bjudit med dom på barnens dansuppvisning, tagit bort barnen på fika hos dom etc men får ingen respons tillbaka. hur fan ska hon kunna ha en relation till mina barn om hon inte bjuder till alls. Utåt sätter hon upp en sådan vänlig och rar attityd, och det där jävla facebook där hon skickar "kram" till alla hon känner och inte känner. Till släktingar som hon inte har kontakt med längre springer hon och klagar på att jag inte finns där för henne i hennes svåra stund. som tur var så vet dom hur hon är, dom tycker det är bra att jag äntligen satt ner foten. Min terapeut säger att det är hennes sätt att "straffa" mig för att jag inte gör som hon vill, men det gör mig tokig!!! Jag skulle vilja skrika till hela världen, så här är hon och hur tusan kan man välja att gå och vara bitter och sur när världen har så mycket att erbjuda.Min far bara sitter där och tycker allt hon säger till mig är ok, att jag är onormal, att folk bara tycker om mig för att jag inte är tjock längre. För i hans mening är det bra att höra "sanningen"!När jag träffar dom tillsammans med barnen håller jag mig till väder och vind, men mina barn ser hur hon tittar på mig med ilska. Vi bor i en sån lite ort så det är svårt att bryta med henne, lika jobbigt är det att höra hur hon pratar om mig så fort hon få en chans. jag vet inte hur jag ska göra, känner mig helt matt.Jag vill att barnen ska kunna ha någon form av relation men dom men hur. Barnen saknar dom men är samtidigt förbryllade över hennes beteende. jag har försökt förklara detta men i hennes värld är ju detta mitt fel.jag vet inte hur jag ska gå framåt?!


    Comment


    • #17

      Du måste se henne som psykiskt sjuk även om hon kanske inte är det. Se orden som kommer ur hennes mun som ord från en sjuk människa som inte kan förstår. Och inte skulle du väl låta någon annan som hade en skev världsbild beroende på en psykisk åkomma bestämma vem du är, vad som är rätt och fel?


      Så le och klappa på huvudet. Låt inte orden gå in i dig. Diskutera inte, argumentera inte, gör bara det som är rätt för dig. TIll exempel om ni är där och hon är elak och du bestämmer dig för att gå, så le bara och säg "Nej, nu känner jag det är dags vi drar oss hem". Om hon börjar gorma och vill diskutera varför ni går så tidigt, så säg inte varför. Ignorera bara, plocka ihop er och när går le vänligt "Vi syns snart, tack för middagen". Som om inget hade hänt mer än att just var lagom tid att gå.


      Din pappa är ett sorgligt kapitel. Det kan vara så att han tror sina egna ord, men som sagts förut, det handlar om hans överlevnadsinstinkt. Han gör det han behöver för att stå ut med sitt liv. Tyvärr på din bekostnad. Men kan vara helt omedvetet, han tror han har koll på sina åsikter och vad som är rätt. Feg är han, och svag. Mänskligt men oförlåtligt mot sin dotter tycker jag.


      Det är inget fel på dig. Att skydda sina barn är en naturlig och fin instinkt. Fortsätt med det och lev med insikten att du gör det rätta. Men gör inte saker "demonstrativt", annars riskerar du att utan att mena det spela med i hennes spel. Var korrekt och gå din väg. Din rätt. Det rätta.


      Comment


      • #18

        Nästa gång hennes kurator tycker att ni ska "prata ut" så får du begära att kuratorn sitter med.


        Låter som om hon behöver någon som styr samtalet för att det inte ska gå över styr och bli osammanhängande och raljerande. (Då menar jag någon utomstående som kan vara delaktig i försöket till en dialog, till skillnad från vad jag uppfattar att du beskriver som en monolog.)


        Comment


        • #19

          Jag undrar om du har pratat med din mammas kurator? I mina öron låter det väldigt konstigt att kuratorn fortfarande tjatar om att ni ska tala ut. Kuratorn borde ha fattat vid det här laget hur oåtkomlig din mamma är. Är kuratorn det minsta skicklig så påtalar den inte att du ska göra något som du inte mår bra av.


          Knet99 har helt rätt och Persa med, att om det ska vara någon som helst mening med samtal så ska en tredje part vara med. Annars anser jag det är helt bortkastat, att döma av dina inlägg.


          Och nu låter jag hård men menar väl. Glöm alla dina förhoppningar på din mor. Så länge du väljer att spela med i din mammas drama ska du också ställa dig själv frågan: Vad vinner jag på detta? Någonting är det eftersom du fortsätter dunka huvudet i väggen.


          Comment


          • #20
            Ja man ska tydligen lära sig den hårda vägen, naiv som man är! relationen blev sämre och sämre med min mor OCH min far. Utan jag behövde göra något. varje möte blev mer och mer ansträngt, jag forstod inget, min man förstod inget. När våra döttrar kom och berättade att de sa elaka saker om mig till barnen beslöt min man att gå ditt och försöka hitta någon väg att få en bättre relation för barnens skull.
            Jo det gick ju som det gick. Min man kom ingen vart, totalt oresonliga BÅDA två, han gick därifrån och berättade för dom att från och med nu bryter vi relationen. Efter det ringde de som galningar till mig, anklaga min man för att ha varit onykter, mina barn ljuger och jag är en dålig dotter. Suck!
            Efter detta har de gått runt till folk och försökt sprida lögner om mig och min man, försökt sabotera vår verksamhet etc. Deras vänner tar avstånd, vill inte veta av dom! tycker inte de är värda att ha som vänner när de kan behandla sin dotter och hennes familj som de gör. Men de söker upp andra och prata med, nu går de runt och säger att de hoppas att min man och jag ska skiljas, att min man inte är snäll till mig, att han styr mig. Vad tror det att sånt prat ska leda till?

            Men jag har dåligt samvete! dåligt samvete för att jag tycker det är skönt att slippa dom, min egna föräldrar! Äntligen kan jag andas, tänka klart, jag saknar inte dom. Det ända som besvärar mig är att vi bor i samma by, jag vet inte hur jag ska agera när jag träffar dom? hur gör man? hur bemöter man sina föräldrar när det pratar såååå mycket illa om en så jag kan inte finna ord. SÄger man hej? ber man dom fara åt....(skämt å sido, hade jag inte kunnat, jag är för messig) Går man förbi som man inte sett dom? hur gör man?

            Barnen har haft det tufft, vi har valt att låta de stora veta hur det ligger till eftersom de anklagar dom för att ljuga. Men jag har pratat med skolkuratorerna om läget och uppmuntrat mina tjejer till att gå dit. Min minsta förstår nog mer än jag tror, så hennes fina lärare vet också läget. kan jag göra mer för dom?

            Just nu har vi valt att hålla låg profil. Hålla oss borta från dom, inte prata om det utåt. Men hur bemöter man all illasinnad ryktesspridning, deras beteende är så hatiskt och agressivt. Jag förstår inte hur man kan bli så hatisk mot sin dotter och hennes familj. och allt beror på att jag äntligen satte ner foten och sa stopp????

            orolig!

            Comment


            • #21
              Nu när du satt ned foten har du rubbat deras värld nu gör de vad de kan för återställa allt till det "normala" så deras värld blir bra igen. Nu har de inte längre en dotter som kan styras utan som nu går sin väg. De har längre inte kontrol över dig och det skapar rädsla/ångest hos dom och de ger sig på "hotet" dvs dig och din familj. Låt dom hållas, ser du dom i byn håll huvudet högt du kan säga hej och bara gå vidare om du vill vill du inte låtsas som du inte ser dom, säger de något till dig gå inte in i diskussion utan bara gå. Du behöver inte ha dåligt samvete för vad du känner man är inte skyldig att finnas där för ens föräldrar man är inte ens skyldig att älska dom. Dom skaffade dig du skaffade dig inte dom. Du har inga skyldigheter gentemot dina föräldrar. Men tyvärr är det väldigt vanligt att man får skuldkänslor. Ang barnen svara ärligt på ev frågor de kanske har barn förstår oftast mer än vad man tror. Bra du öppnar upp för dom att det är ok att prata med andra vuxna om hur man mår. Många föräldrar som oftast säger nu pratar vi inte om detta med andra och det är inte bra.

              Comment


              • #22
                Det finns de som duckar och håller sig undan från konflikten. Det finns de som av feghet eller bekvämlighet tar deras sida även om smarta nog att förstå att din mor har en skruv lös och att det hon säger inte är sant. Det finns till och med de som kanske är "arga" på dig för du "stört ordningen" men som egentligen vet. Och så finns några få som är så korkade att de går på din mors lögner.

                Försök att inte dras in i det, utan som Fågeln Fenix säger, gå din egen väg med huvudet högt. De flesta förstår nog sanningen även om inte säger något eller vill ta sida.

                Jo, du tog makten ifrån din mor och det finns inget hemskare för en sådan person. Det "kan" bli så att hon till slut kapitulerar och är "snäll" för att få det hon vill ha, umgänge med dig och barnen. Men blir tyvärr i så fall bara påklistrat, och om du skulle få tillbaka en relation så om du skulle bli "svag" av något skäl (sjukdom, problem i relationen eller annat) så skulle hon så klart vara där och utnyttja situationen till sin fördel.

                Så det bästa är tyvärr att helt enkelt konstatera att du inte har någon "mor" i den mening hon borde vara din mor. Att hon är en "figur" som varken känner dig eller vill ditt bästa. Att hon inte har förmågan att älska och respektera den som borde vara viktigast för henne. Hon är förloraren i det hela, som inte får lära känna och vara en del av din familj.

                Jag vet inte om jag skrivit om det i denna tråden redan, att jag till slut bröt med min far. Skrev ett brev där jag skrev att han gjort mig så mycket ont att jag inte vill ha honom i mitt liv. I mitt fall så blev han förtvivlad och backade, skrev tillbaka vad som ändå kan ses som en "ursäkt". Och vi kunde hitta ett sätt att umgås. Jag kunde fortfarande se hur han fångade elakheterna i luften när de var på väg ut ur munnen, så han tänkte ju samma om mig. Men att han knep om det var ändå en slags "respekt" som räckte för mig. Han blev inte en energitjuv längre som han hade varit i många år. Jag tog väl på något sätt makten ifrån honom. Makten över mig för jag påverkades av hans ord och syn på mig. Makten att jag blev ledsen eller försökte förklara. Att jag sökte hans bekräftelse trots att jag intellektuellt visste att jag aldrig skulle få den.

                Men när jag gjorde "slut" så påbörjades en sorgeprocess. Jag sörjer honom på sätt och vis som att han vore död, fast han lever. För att sörjt att inte haft någon "riktig far", inte haft en far som varit ledsen för min skull när något gått mig emot, inte haft en far som glatts åt när något gått bra. Inte en far som varit intresserad av något jag gjort, men själv kunnat mala i timmar om sina sjukdomar och annat. En far med mindervärdeskomplex och då behövde någon att mobba, att se ned på, för att känna sig bättre än någon. Och som då valde sin son som den att känna sig bättre än.

                Istället så kommer jag för evigt minnas hans belåtna ansiktsutryck när något gått dåligt för mig, hur nöjd han var med att fått bekräftat hur värdelös jag är. Det är ingen far som ser ut så, ler så nöjt åt sin sons olycka.

                Comment


                • #23
                  Ni har så kloka ord, och dom gör att man känner sig stärkt. jag har ju jobbat med speciellt min mammas sätt att vara i många år, alltid vetat att jag någon gång måste ta tag i det för att inte själv förgöras eller, hemska tanke, färgas av hennes beteende. jag ser nu så tydligt att den förändring som jag så het längtat efter i hela mitt liv inte kommer att ske och att om jag stannar kvar i denna karusell blir det även på mina barns bekostnad och min mans. Det var väl den insikten som fått mig att ta steget bort och i och med detta satte jag i gång denna reaktion från bådas sida. Visste att den skulle komma men att den skulle vara så agressiv och hatisk chockade mig!!!

                  På något sätt känner jag mig lugn inombords, tar mig tid att sörja (för mig är det en sorg), jobbar med min kurator på mitt dåliga samvete, ser till att barnen har hjälp till hands från skola och andra kloka vuxna kring vår familj, och njuter av min familj!

                  tack för att detta forum finns och för att det finns så många kloka människor här

                  Comment

                  Working...
                  X