Announcement

Collapse
No announcement yet.

hur gör jag

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • hur gör jag

    jag måste få andas, men är jag självisk? jag har en mamma som under hela mitt liv lidit av depressioner, mer eller mindre i omgångar. hon miste sin far tragiskt när hon var 17 och hon säger själv att det är det som gör att hon mår dåligt, mamma är över 70 i dag. Hon har alltid styrt mitt liv, hennes åsikter har varit dom rätta, säger man emot henne är man elak, tänker inte på henne, egoist etc jag har alltid kunnat hantera det, eller rättar sagt gjort det mesta för att leva upp till hennes vilja. Nu när jag har familj har hennes önskningar och tankar fortsatt tagit stor plats i mitt liv.

    Hon har alltid haft svårt att styra sina känslor och lätt reagerat starkt och mycket på på händelser i hennes liv. Hon har hotat ta sitt liv när hon inte får som hon vill, blir lätt arg, retar sig på folk som inte gör som hon vill eller saker som hon tycker är fel.sällan positiva saker att säga utan läger alltid till en negativ kommentar

    Nu dog hennes bror hastigt och sorgen blev stor för henne och känslorna rinner över. Ringer hem till mig och skriker och är hysterisk i telefonen. Nu bad jag henne att inte ringa hem så vi riskerar att mina barn ska svara och blir rädda, utan ringa på min mobil. då reagerade hon med en sån ilska som jag aldrig varit med om. Säger till folk att jag är elak, håller henne i från barnen etc Det har varit så mycket under åren med henne och hennes mående och känslor att jag känner att jag inte orkar mer. jag har försökt tala med henne, skrivit till henne etc. men nu orkar jag inte mer,är arg över att hon inte respekterar mina tankar över att jag inte tycker barnen ska höra henne när hon mår så dåligt, Besviken att hon i stället för att lyssna på mig går runt till folk och säger jag är elak till henne och håller barnen från henne. Nu verkar både hon och pappa strukit mig från telefonlistan. Jag känner inte att jag gjort nått fel, jag vill bara att mina barn inte ska möta hennes utbrott, det räcker med att jag tar det. hur ska jag hantera henne, känns som jag måste hålla mig borta ett tag, få distans.ursäkta mitt svamlande men det har varit så mycket genom åren med min mamma pust. är jag självisk om jag håller distans från henne? Känns som att hon får söka upp mig nu?!



  • #2

    Du är inte självisk, eller det kanske du är. Missförstå mig rätt nu, för i så fall är du "självisk" på ett sunt och funktionellt sätt. Det du är/praktiserar kan hellre kallas för att du har självbevarelsedrift. Det är ett mycket mer passande uttryck.


    Har du några syskon?


    //RT.


    Comment


    • #3

      Nej, jag är ensambarn, tyvärr. Önskade jag hade någon att dela mina tankar. Min man är fantastisk men kan inte alltid förstå. Han förstår inte hur en vuxen, välutbildad kvinna kan låta sin mamma styra sitt liv så.

      Jag förstår hur du menar, för en gång skull har jag tagit mig tid och tänka till på vad jag vill och hur jag vill ha det runt min familj. en sen tonårsrevolt Men har man alltid levt med någon hos en som ALDRIG har fel, börjar man tvivla på sig själv.


      Comment


      • #4

        Okej, men dina föräldrar är gifta och bor tillsammans. Alltså är hon inte ensam vilket är en stor lättnad för dig. De har förmodligen en relation där de båda har antagit sina respektive inbördes roller och anpassat sig till dessa roller redan för många år sedan och som de nu kan hantera sinsemellan.


        Ta ett steg tillbaka och låt dem sköta sitt. Har dina föräldrar strukit dig från sin telefonlista så låt dem vara. De hör garanterat av sig så småningom, om inte annat så när de behöver hjälp igen.


        Passa på att ta igen dig ett tag och samla styrka för dig själv och din familj. Ett tips är att boka tid hos en bra psykoterapeut där du kan få samtala om din relation till ffa. din mamma. Det finns säkert mönster som går tillbaka till din barndom. Det kan vara befriande att få hjälp med att se dem och att hitta avgränsningar för var ditt ansvar som dotter tar slut. Även att få hjälp med hur du kan förhålla dig för att inte förlora dig till antingen ett självuppoffrande beteende i förhållande till din mamma i akt och mening att undvika konflikter... eller som en motpol när orken tryter och det leder till frustration, ilska och efterföljande skuldkänslor. Ingendera är bra för dig.


        Det finns ett mellanläge här och din mamma är en vuxen människa. Ibland får man bara acceptera om man råkar ha begåvats med en förälder som inte orkar (och kanske aldrig orkat) ta sitt fulla föräldraansvar och axla föräldrarollen, utan barnet (inte sällan ett dotter/mamma problem) har tvingats vara lite av mamma till sin mamma. Men man kan behöva sakkunnig hjälp för att komma fram till den acceptansen, att kunna släppa taget om ansvaret för det som man inte kan hållas ansvarig för.


        Du är själv mamma nu, men inte till din mamma, utan till dina barn. Så reservera din ork, energi, engagemang, omsorger och kärleksinsatser för dem i första hand så du inte upprepar din egen mammas misstag (vad de nu än kan ha berott på)


        //RT.


        Comment


        • #5

          Mina föräldrar lever tillsamman, pappa gammal sjöman och varit borta mycket. Nu är han hemma så nu är det hans tur att ta hand om allt, tur han älskar sin fru så mycket som han gör, då orkar man mer

          Jag har gått till en terapeut tidigare, detta har ju funnits i mitt liv alltid, dock värre nu på äldre dagar. tack för alla fantastiska råd, det stärker en att orka vidare. ibland behöver man påminnas om saker som man egentligen har klart för sig. Jag ska fokusera på mina döttrar i stället, och för en gång skull tänka på mig själv och vad jag känner är bra för mig. Livet är en sån fantastisk gåva och jag önskade att jag kunde få henne att se detta. Tack snälla ni!


          Comment


          • #6

            Tänk vilken enastående gåva du har fått. Inte bara en utan flera döttrar. Där du, inte minst tack vare dina personliga föräldra/barn-erfarenheter, har alla chanser att vara medveten om många fallgropar och därifrån kan lägga din egen grund för den stabila och ömsesidigt sunda och känslomässigt närstående, respekt- och kärleksfulla relationen mellan dig och dem.


            Ett av livets många små mirakel, det kan man väl lugnt konstatera


            Comment


            • #7

              Om ska beskriva det kort så är du en snäll, omtänksam och varm människa som har en rätt elak och egoistisk mamma.


              Jag vet du älskar henne men du kan inte längre låta henne styra dig som hon gör.


              Så på ett sätt var det nog bra att detta hände. Hade hon inte väckt din tigerhona när hon inte kunde respektera gränsen att inte skrämma dina barn så hade du kanske dragit på detta ännu längre. Nu kunde du inte huka dig längre.


              Om du kan så tycker jag du ska gå i psykodynamisk terapi. Din mamma har troligen påverkat dig mer än du själv kan se och gör det ju fortfarande.


              Jag vet det är obehagligt att hon troligen sprider lögner om dig till andra släktingar. Men de är inte dumma, de har nog sett igenom din mamma för länge sedan. Och vet att det hon säger troligen inte är helt sant. Det finns kanske de som tar hennes parti inte för att de egentligen tror hon har rätt, utan för att det är enklare för dem själva. Kanske är det också så med din pappa. Så du får kanske förvänta dig vissa besvikelser.


              Jag är ingen expert, bara några tankar. Kom bara ihåg en sak. Din mamma avgör inte vem du är. Du är bra.


              Comment


              • #8

                Vet ni, gick här hemma och funderade och kände ni har rätt. Jag ringde upp min terapeut, behöver nog hittat tillbaka min inre styrka. För min egen skull och mina barns skull. Visst har hon påverkat mig under årens lopp och detta måste jag rota lite i. Tack för goda råd


                Comment


                • #9

                  känner mig förtvivlad och ledsen. Fick ett mail i går av min mamma, först var hon arg over en bild min dotter instagrammat, som hon då gillat. Dottern hade tagit bort bilden och hon blev då arg och trodde jag låg bakom det. Va?? snälla värld hur ska jag kunna styra över detta tycker hon. sen berättade hon att två kuratoror hade minsann sagt att jag fick allt komma och förklara mig till henne över mitt agerande mot henne. Hon berättade också att det var tur hon har min morbrors änka och hennes barn, för utan deras stöd hade jag inte haft någon mamma. säger kuratorer så? Känner att alla mina skuldkänslor bara byggs på. MIn man funderar på att åka ditt och kanske försöka bygga broar så jag kan öppna en dialog där, men jag vet inte? jag vet inte hur jag ska hantera allt. Pappa har inte alls hört av sig, enligt mamma står han vid hennes sida. Ja det är väl bra det, men. Villrådig, vad gör jag?


                  Comment


                  • #10

                    Kan inte ge råd vad just du ska göra.


                    Men "om" du väljer att mötas så måste du se henne på ett nytt sätt. Oavsett om hon har en störning eller bara är en otrevlig människa, så måste du se henne som "sjuk" och sluta se det som kommer ur hennes mun som verklighet. Klappa henne på huvudet och le, se henne som om vore senil eller annat. Du kan inte ta hennes ord som riktiga och viktiga. Är svårt men jag tror det är enda sättet att ha en sådan människa i sitt liv.


                    Eller så hoppas du på att du och dina barn är viktigare än hennes stolthet. Sätter hårt mot hårt. Vägrar för en gång skull ge med dig. Väntar ut henne tills hon kommer till dig. Om hon inte kommer, så acceptera att det måste vara så. Om hon kommer, se upp med att hon gör det för att få dig på plats och då kan "hämnas". Om du är där med familjen tex, och hon börjar dra upp det. Utan ett ord samla din familj och åka därifrån. Inte ett enda ord. Ta makten ifrån henne. Tills hon då eventuellt kapitulerar och även om sur håller inne med orden.


                    Det blir nog fel hur du än gör, det går inte att "hantera" en sådan människa. Så oavsett hur du gör, försök vara snäll mot dig själv. Det är inte ditt fel och det går som sagt inte att göra "rätt", så är ingen mening tro du kunde gjort på annat sätt och då blivit bra. Det hade det inte.


                    Så ledsen att någon som borde vara dig nära är sådär. Om du vill kan du gå in på


                    http://www.psykologitest.se/test.php


                    och göra några tester. Även om bara en fingervisning och inte på något sätt ersätter en riktig utredning, så kan personlighetstester (skriv i som du tror hon hade skrivit) eller relationstester ändå visa något. Kan eventuellt minska känslan av "skuld".


                    Men "om" hon i testerna ger stark indikation av personlighetsstörning, så kom ihåg att det inte motiverar att du ska "offra dig". Du har bara ett liv. Du har inte råd att ha energitjuvar. Men det är som alltid en avvägning mellan vad du får och vad du förlorar. Hon kanske är viktig för dig. Och som skrev, tyvärr så kan andra släktingar bete sig väldigt konstigt och ta avstånd från dig. De tror kanske själva att är för du burit dig illa åt mot din mor. Men om de var lite mer självmedvetna så skulle de se att de reagerar illa för konflikten ger dem mer besvär. Och dessutom är det tyvärr enklast att välja sida med den som ger mest besvär om inte gjorde det.


                    Hoppas det löser sig på något sätt. Men förvänta dig inte att hon ska mötas eller förstå. Hon har helt enkelt inte den förmågan. Och inte den viljan.


                    Comment


                    • #11

                      Kan inte tänka mig att erfarna kuratorer kan säga sådana saker. Kan vara så att din mamma förvränger lite det hon och kuratorerna har pratat om.


                      Det du skrev får det låta att kuratorerna trycker ner din mamma psykiskt, kuratorns uppgift är att vägleda och ge stöd i livets olika situationer.


                      Jag tycker att du ska avvakta och se hur det går med din man där hos de för att prata.


                      What hurts the most is that the memories I used to hold so close to me are now the memories I wish I could forget.

                      Comment


                      • #12

                        jag gick dit själv, klokt, kanske inte. Satt och lyssna på hur hon vräkte ur sig vilken dålig människa jag är och hur alla runt henne tycker detta. Hur kuratorerna anser att jag inte stöttar henne. Hon önskar sig en normal dotter sa hon, tack för den. hon var sååå besviken på mig. jag skulle ju vara så tacksam över allt hon och min far gjort. Hur jag kunde undanhålla barnen från henne, varför jag inte skickade hem dom till henne. Hon förstod inte varför jag satte regler för mina barn, hon har inte skadat dom. hon har heller aldrig skadat mig, tyckte varken hon eller min far. Där insåg jag att jag och min terapeut måste jobba fram hur jag ska förhålla mig till dom i nuet, för nån förändring hos dom kan jag inte räkna med. CHockad över min fars reaktion är jag. Jag gick därifrån utan att ha sagt mycket, med en önska om att vi kan finna ett sätt att förhålla oss till varandra. jag är inte förvånad men ändå besviken.


                        Comment


                        • #13

                          Hon hon hon hon.....


                          Du har en smärtsam resa framför dig där du sakta kommer inse hur illa det egentligen är. Hur störd hon egentligen är. Och hur du dansat runt henne för att undvika hennes vrede eller "besvikelse". Gjort våld på dig själv.


                          Din far gör det han upplever han måste för att överleva. Orätt, fegt och fel prioritet, men från där han är just nu så ser han det nog som enda möjligheten.


                          Du har all rätt att vara besviken.


                          Comment


                          • #14

                            jo jag förstår att min resa är lång, och jag har många hjärnspöken som hon gett mig att bolla med. Jag är på väg i alla fall nu ska jag upptäcka vem jag är i allt detta. tack för all omtanke. Ny upplevelse


                            Comment


                            • #15

                              Det finns inte en vettig kurator i hela världen som skulle säga det hon påstår att de säger. Det vet du. Och du har helt rätt: hon kommer inte att förändra sig.


                              Så vad ska du göra? Du ska sluta utsätta dig för henne.

                              Det handlar om ren självbevarelsedrift för dig.


                              Du kan sörja över att du inte fick den mamma som många andra fått.

                              Men försök inte för ett ögonblick att blidka, kompromissa eller prata med henne.


                              För utomstående människor är sådana här situationer obegripliga om de inte varit med om samma sak själv. Antingen tycker de att man överdriver eller att det bara är att säga ifrån.

                              Det är bara det att det går inte att säga ifrån till en person som inte har förmågan att kommunicera och se sin egen del.

                              Det handlar också om överlevnad, för att överleva måste det lilla barnet anpassa sig till föräldrarna, annars dör det.

                              Det kan vara klurigt att skilja på vad som är vad när man sedan blir vuxen.

                              Att den känslomässiga makten som föräldrar har över en när man är barn inte behöver finnas när man sedan blir vuxen.


                              Se om du kan hitta lite att läsa om anknytningsteori och om hur barn måste anpassa sig till olika föräldratyper. Du kommer garanterat få en aha-upplevelse!


                              Tro mig, jag vet EXAKT hur du har det.


                              Vilken tur att du har man och barn och inte är ensam i livet även om du känner dig ensam i just den här frågan.


                              Comment

                              Working...
                              X