Announcement

Collapse
No announcement yet.

Mamma med cancer och småsyskon med depression och drogproblem

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Mamma med cancer och småsyskon med depression och drogproblem

    Hej,


    Vet inte om jag lagt den här tråden rätt. Jag har så många problem så visste inte vart det blev mest rätt att lägga tråden. Jag ska försöka förklara allt sakligt.


    Lite bakgrund.. jag är närmare trettio, lillebror ett är ca 25 och lillebror två ca 20 år. Vi har ingen pappa då han tog livet av sig för ca 15 år sedan. Mamma har haft problem med droger och alkohol under perioder av vår uppväxt och hon har tagit en hel del dåliga beslut som har drabbat oss barn. Jag ältar det inte utan blickar framåt medan lillebror nummer ett inte gör annat än tycker synd om sig själv pga den uppväxt han haft och skyller alla sina problem på vår mamma.


    Jag har en lillebror som jag tror lider av depression. Något är i alla fall fel. Det har varit problem med honom i många år, men nu med annat som är jobbigt runtomkring så blir det här ännu jobbigare. Han skjuter över alla sina problem på människor runt omkring honom och tar aldrig själv ansvar vilket gör att han inte har några vänner kvar och att vi i familjen inte orkar mer. Han har noll självinsikt! Han har även drogproblem där han röker spice så gott som dagligen. Han ljuger och manipulerar och vill att hela värden kretsar kring honom. Han är elak om man inte ger honom pengar och kan på bara några minuter skicka upp till 20 meddelanden om man inte svarar honom. Det börjar ofta trevligt men urartar ganska snabbt till att jag är diverse fula ord, att jag är världens sämsta syster och att han ska ta livet av sig, råna en butik eller slå sönder sin lägenhet. Allt bara för att jag inte svarar på en gång. Även om jag svarar så blir diskussionerna ofta aggressiva då jag inte vill ge honom pengar till vad han säger ska gå till mat då han påstår att han svälter.. Jag vill inte ge honom pengar då han är oansvarig och köper droger, cigg, redbull och skräpmat för sina pengar för att sedan hota alla i sin närhet när pengarna är slut och ger oss dåligt samvete för att vi inte hjälper honom. Flera gånger har han också åkt hem till mamma och slagit sönder saker och hotat henne. Mamma är rädd för honom. När han väl fått pengar så ringer han alltid och är ångerfull för att han är så elak, men någon vecka senare är vi alltid tillbaka i samma bana. Jag har vid flertalet tillfällen sagt upp kontakten med honom då jag inte orkar mer, men tar alltid tillbaka det då jag får dåligt samvete eftersom att min mamma får ta all skit från honom när jag inte finns där för att ta en del av skiten. Eller att han ska ta livet av sig under tiden vi inte hade någon kontakt. Jag skulle ha dåligt samvete resten av livet och känt att jag kanske kunde ha förhindrat det. Det enda jag vill är att han ska må bra! Men inte på bekostnad av att alla andra ska må dåligt. Jag vill att han skaffar hjälp men han vägrar. Han tror inte att en psykolog kan hjälpa honom och tabletter vill han inte ta då han överdoserar och att han har drogproblem förstår han inte då han kallar det för självmedicinering. Det går inte en dag utan att jag är rädd för att han ska ta livet av sig. Vågar knappt svara på dolt nummer då jag tror att det är polis eller sjukhus som ska ringa och säga att han är död.


    Nästa problem.. Min andre lillebror har inte samma problematik och är social och lätt att prata med. Dock har även han ett drogmissbruk och röker spice flera gånger varje dag. Han har ett jobb vilket min andre lillebror inte har. Även fast han har jobb så gör han slut på sina pengar då han köper droger, cigg och skräpmat för alla pengar och redan efter två veckor så ber han alltid sin arbetsgivare om förskott. Han bor fortfarande hemma hos mamma och hon mår väldigt dåligt av att se honom leva som han lever. Han är helt likblek och har en otrevlig ton till henne ofta. Jag är konstant rädd för att han ska dö av en överdos.


    Nästa problem.. För ett par månader sedan fick vi redan på att vår mamma har cancer. En cancer som hon antagligen inte kommer överleva. Mina syskon lever på som att inget har hänt och de hjälper henne inte med någonting hon behöver hjälp med. Hon har stora smärtor och kan t.ex inte hänga tvätt eller handla själv. Man kan ju tycka att han som bor hemma och han som inte har jobb skulle kunna hjälpa henne, men inte det. Min första lillebror lägger fortfarande över alla problem på henne och under tiden hon låg på sjukhus och var nyopererad så hotar han mig med att om jag inte ger honom pengar så kommer han behöva åka och hälsa på mamma på sjukhuset och se till att hon skulle ge honom pengar. Mamma orkade inte ens sitta upp och ännu mindre överföra pengar till honom. Hur kan man vara så självisk i en sådan situation?


    Till problemet hör också att min mamma har stora skulder där en del har gått så långt som till tingsrätten. En del ligger hos kronofogden och en del hos inkassobolag. Jag försöker hjälpa henne att reda upp härvan och skickar överklaganden till olika instanser då min mamma påstår att hon har betalat vissa av räkningarna. Dock hittar hon inga konkreta bevis på det. Det här tar otroligt mycket energi från mig mitt i allt annat elände. Men jag försöker hjälpa henne så gott som jag kan, men jag jobbar ca 12 timmar om dagen fem dagar i veckan just nu då min kollega har blivit sjukskriven vilket gör att alla hennes arbetsuppgifter lagts på mig. Jag har alltså inte jättemycket tid men hjälper till varje helg.


    Sista problemet.. Min man. Vi har varit tillsammans i 7 år och gifta i ett. Han ger mig inget stöd i det här vilket är otroligt jobbigt. Han hjälper inte heller till någonting hemma. Han påstår att han gör det men det gör han inte. Det gör mig så satans provocerad när han säger det. I en vecka struntade jag i att diska och igår när jag kom hem från jobbet vid nio på kvällen så är hela köket fullt av disk. Jag hade bett honom diska dagen innan så att jag skulle slippa se skiten på fredagskvällen, men det hade han inte gjort. När jag konfronterar honom säger han att det är minst lika mycket min disk som ligger där, vilket inte stämmer. Jag har ätit hämtmat hela veckan och det enda jag lagt i disken är en tekopp, en liten tallrik och fyra gafflar. Ändå säger han att det inte stämmer. Ibland undrar jag om han tror på det själv eller om han säger sånt bara för att slippa diska. Jag håller ofta reda på exakt hur mycket jag lagt i disken just för att jag vet att han kommer säga att allt i princip är mitt. Det kanske låter som ett litet problem, men mitt i allt annat så vill jag åtminstone ha ett någorlunda rent hem då hemmet är min fristad.


    Sammanfattningsvis så känns det som att jag snart kommer bryta ihop av oro att min lillebror ska ta livet av sig eller att någon av dem ska dö av spice. Och tröttheten jag känner över att behöva vara min lillebrors spyhink och slagpåse samtidigt som jag försöker hantera min mammas sjukdom och försöker hjälpa henne med ekonomi och annat. Samtidigt som jag jobbar 12 timmar om dagen och inte får någon hjälp eller stöd från min man.


    Hur fasiken ska jag kunna hantera det här utan att bryta ihop!?



  • replied

    Vill börja med att säga att du är en otroligt stark kvinna som klarat dig såhär pass länge utan att gå under.


    Du som ensam person kan aldrig lösa din familjs problem. Du behöver ta avstånd från dina syskon ett tag. Stötta din mamma i hennes cancer, hon har kanske inte så lång tid kvar i livet och den lilla energi du har över borde gå dit. Du kan ringa till öppenvården och berätta om dina syskon och se ifall de kan göra något, men du kan inte hjälpa dom. Förklara det för dom. De kommer antagligen inte förstå eller vilja förstå. Var stark och stå emot.


    Jobbsituationen är ohållbar. Prata med din arbetsgivare genast. Du bör minst gå ner till 100% men 75 % vore mer lagom. Annars kommer du snart inte kunna jobba öht.


    Ta ett seriöst snack med din man.. Berätta hur illa du faktiskt har det, ställ ultimatum. Förstår han inte, tycker jag faktiskt att du ska lämna honom... Relationen tycks bara skada dig ännu mer isf.


    Sist men inte minst så måste du också få terapi för ditt mående. Dels står du i denna sjukligt krävande situation. Bortsett från det så misstänker jag att det också finns annat du behöver bearbeta.


    Alla kramat i hela världen till dig!


    Leave a comment:


  • replied

    Sök hjälp så du får någon att prata med så här kan du inte fortsätta att ha det. Jag har "bara" en sjuk förälder och en familj som finns där men tycker det suger energi mm så jag ibland blir tokig. Kolla upp om din mamma kan få hjälp av kommunen med vissa saker som tex tvätt/städning och det finns även hjälp att få ang ekonomin säg som det är att hennes son missbrukar och skiter i att hjälpa till och att du inte har möjlighet att hjälpa henne med sånt här.


    Missbruket har tagit över dina bröders liv och det är bara drogerna som betyder något för dom just nu, tyvärr. Det bästa vore om din mamma blev tuff och slängde ut den bror som bor hemma han får fixa eget boende och att ni båda slutar ge dom pengar vilka hot de än kommer med. Det är jättesvårt och tufft men just ni hjälper ni dom inte utan stjälper dom. Men antar du redan vet det.


    Sen ang din man har du satt dig ned och pratat med honom i lugn och ro och förklarat hur du vill ha det för att du ska må bra och känna att ni har en bra relation? Ibland är det väldigt vanligt när man ska prata att man inleder med du gör inte, du sa, du, du, du...... vilket får den andre att gå i försvar och bråket är igång. Bättre börja med jag skulle vilja, jag behöver.... Om du gjort det och han inte lyssnat ja då kanske det är dags att gå vidare om du inte vill fortsätta leva som nu med honom.


    Leave a comment:

Working...
X