Announcement

Collapse
No announcement yet.

jobbigt med min psykiskt sjuka släkting

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • jobbigt med min psykiskt sjuka släkting

    Jag har en nära släkting som är psykiskt sjuk och bor på ett boende. H*n (jag vill inte skriva vilket kön)är mycket paranoid men tror inte på det själv. H*n tror att vården och h*n*s föredetta sambo konspirerar mot h*n*. H*n tror andra saker också, som att h*n inte har psykiska problem och att h*n inte behöver neuroleptika. Vården vill lägga in personen, har iallafall velat det, men h*n vägrar. H*n misstror alla

    H*n brukar ringa min mamma väldigt ofta och prata om sina problem (de problem h*n erkänner och de saker h*n tror), och ofta skriker personen åt mamma. Det är väldigt stressande och ansträngande för henne. Och vi är ganska förtvivlade över läget.

    Det jag önskar är att min släkting skall få i sig den neuroleptika h*n behöver. I dagsläget tar h*n inte emot någon sådan ens om den skrivs ut. Därför hoppas jag på att h*n skall kunna få injektioner, alltså tvångsmedicinering. Det låter grymt, jag vet, men jag vet att h*n behöver medicin. Både jag och mamma tar neuroleptika mot olika besvär, så det är mycket troligt att även släktingen behöver det. Det bör nämnas att jag inte har bett någon att ge personen injektioner, önskan är bara i mitt huvud och mellan mig och mamma. Jag kan nog bara be till Gud, men jag vet att Gud inte ändrar viljan hos folk, han ger väl snarare inspiration och får saker att hända. Så kanske funkar det inte att be om att min släkting skall få injektioner? Ibland vill jag be att personen skall få en fullfjädrad psykos så att h*n blir LPT:ad så att h*n inte har något annat val än medicinering, men det låter oerhört grymt, och jag vet inte om Gud ger folk psykoser.


    Förlåt för att jag blandar in Gud, men han är en stor del av mitt liv, och då blir det så. Rent teoretiskt skulle jag kunna ringa vården, men då vet jag att följderna blir obehagliga. Min släkting kan bli oerhört arg. H*n var destruktiv mot sin sambo, och även om jag absolut inte tror att h*n skulle vara det mot mig eller mamma vågar jag inte chansa.


    Vad tycker ni att jag skall göra?


    Jag undrar också hur man skall prata med en person som har vanföreställningar. Vad kan man säga? Finns det något sätt att få personen att se vanföreställningarna? Jag tvekar på det. Jag har själv haft något som förmodligen var en psykos, och jag stötte bort all hjälp. Jag vägrade tro att jag var sjuk. När jag blev inlagd vägrade jag samarbeta i terapi eller läkarsamtal (jag var på BUP, de hade en psykolog, vilket vuxenpsyk inte tycks ha åtminstone inte där jag varit inlagd som vuxen), och därför fick jag ingen egentlig behandling då; de visste ju inte vad som var felet med mig, bara att jag betedde mig konstigt. Min släkting är på samma sätt, eller, åtminstone lika förnekande och icke samarbetsvillig med vården. Mina erfarenheter av vanföreställningar hjälper mig inte att veta hur man skall prata med min släkting, förutom att jag vet att man absolut inte skall säga "du är sjuk" eller "det där är inte på riktigt".


    Har någon här mer tips på hur vi kan bemöta personen???



  • #2

    Jag tror det är dags att ni släpper taget.


    Hen bor på ett boende och det finns personal där. Om de bedömer att behövs den ena eller andra åtgärden, låt dem hantera det.


    Jag vet att låter grymt, men varken du eller din mor sattes på jorden för att må dåligt av att en släkting mår dåligt. Jag vet det där om att värna om sin nästa, ge kärlek och bry sig om andra. Men hur ska ni kunna vara där för andra än just denna släktingen när all energi går åt för att försöka stötta någon som inte vill bli hjälpt?


    Jag vet det är jättesvårt, men en fördel med telefoner är att man faktiskt inte behöver svara. Så när ser att är hen som ringer, svara inte. Om nu inte just den gången vill svara och är beredd på att ta skrik och bråk. Ha så lite kontakt som möjligt. Låt hen ta ansvar för sitt liv och sina problem. Och det finns antagligen skäl till att hen bor på ett boende, låt de ansvariga där ta hand om hen när behövs extra stöd.


    Och detta blir i två led. Vad jag förstår så är det din mor som har kontakten, så du mår dåligt av att din mor mår dåligt. Och om din mor väljer att fortsätta kontakten som nu så är det bästa för dig att du ber din mor att inte prata så mycket med dig om hur jobbigt det är med släktingen. Så att hon skonar dig från att dräneras på energi när är hon som väljer att ha det som hon har det.


    Du är viktig. Inse maktlösheten, du kan inte ändra hen. Släpp taget.


    Men jag är ingen expert, jag tycker bara att livet är för kort för att sugas in andras gyttja. När faktiskt inget gott kommer ur det i vilket fall.


    Comment


    • #3

      Tack för svaret!

      Det är ju bara det att personen vägrar ta emot all hjälp boendet vill ge också. Varken läkarna eller boendet verkar ha makt.

      Men jag får väl släppa taget som du säger. Jag antar att om inget mirakel inträffar så finns det bara ett sätt det här kan sluta på: att min släkting tar livet av sig. Men jag får hoppas att hen på något sätt får insikt om att hen är paranoid och att det hen tror inte är på riktigt; det kanske gör att hen vill leva. Men det måste bli svårt för hen när hen inser att allt bara var en sjukdom... Men det enda jag kan göra är att be och sedan i övrigt släppa taget.


      Comment


      • #4

        Kan tillägga att personen dagligen hotar med självmord, särskilt när mamma inte vill prata. Så hon känner sig tvungen att svara...

        Jag tror inte att detta kommer få ett bra slut om inget får situationen att vända. Jag blir så frustrerad över att släktingen verkligen TOTALVÄGRAR att ta emot den hjälp boendet och vården vill ge... Hen tänker snart flytta från boendet till egen lägenhet. Hen förstår inte att hen behöver hjälp, det är därför ´hen tänker flytta. Och boendet kan ju inte hålla kvar hen.


        Comment


        • #5


          Comment


          • #6

            Kan vara bra med lite säga, låt gärna vården höra din åsikt och tankar . Du kan säga att du inte tkr att hen är i såpass bra skikt så tvångs medicinering är något du mer än gärna vill prova för allas skull, eller dra en vit lögn som "snabbar " på behandlingen. Men annars att släppa taget :< finns inte så mkt mer du kan göra som anhörig.


            Comment


            • #7

              Brukar vara svårt att nå fram till många som är allvarligt sjuka med paranoida drag dessutom är min erfarenhet.

              Jag tänker att det blir viktigt för er att sätta gränser för hur och på vilket sätt ni vill och orkar umgås med h*n. Utan medicinering låter det ju svårt att nå fram som du beskriver h*n?


              Comment

              Working...
              X