Announcement

Collapse
No announcement yet.

Narcissist till far - kan han få hjälp?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Narcissist till far - kan han få hjälp?

    Narcissistisk personlighetsstörning är en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriva självkänsla, överskattade självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati.


    Så beskriver Wikipedia Narcissim - så beskriver jag min pappa.


    Jag beskrivs av alla som pappas flicka men ju äldre jag blir ju mer inser jag att det inte längre är något positivt. Det gjorde visserligen att jag besparades från att se hur han misshandlade min mamma både fysiskt och psykiskt tills hon lyckades bryta det med honom när jag var sju. Hans manipulativa beteende dolde länge vad som egentligen hade hänt under alla dessa år. Min mamma hann falla in i alkoholmissbruk och hann även bli nykter alkoholist, Min pappa hann få en ny fru, misshandla henne, skilja sig från henne. Han hann bryta det med alla jag minns att han någonsin haft i sin närhet inklusive hans son, min bror. Nu har han bara mig och för varje dag som går dras jag in i hans mörker mer och mer och under det senaste året har ångesten kring honom växt till att bli nästan outhärdligt.


    Det är fel på alla andra runt omkring honom, de alla utnyttjar honom för hans pengar och alla hans misshandelsanmälningar från hans tidigare fruar är påhittade. Han lever i en bubbla som är helt fascinerande att sitta och lyssna på ibland eftersom att han tycks vara HELT omedveten om hur han beter sig, hur verkligen ser ut och hur andra känner och uppfattar saker.


    Som jag skrev tidigare så är jag den enda han har kvar. Han ligger både i skilsmässa just nu och vårdas återigen för cancer (en lindrigare variant). Men jag orkar inte längre finnas där för honom och lyssna på hans skitsnack samtidigt som jag inte vill bryta med honom då skuldkänslorna för att lämna honom helt själv i denna svåra tid känns fel. Jag vet att han aldrig kommer att ändra sig om han inte får hjälp men jag ser inte hur han någonsin skulle få den hjälp han behöver då han aldrig själv kommer söka vård och om jag skulle föreslå det så skulle han antagligen bryta kontakten med mig lika snabbt som med alla andra.


    Är det någon som har erfarenhet av att ''hjälpa'' en narcissist? Vad är det bästa man kan göra i en situation som denna?



  • #2

    Du kan inte hjälpa honom. Jag förstår att en del av dig älskar honom, men om du tänker efter så är din kärlek ensidig. Den typ av kärlek som du har. För om du skulle "gå honom emot" så skulle han släppa dig som en sten. Efter mycket drama och anklagelser. Hans kärlek sträcker sig bara till att du passar hans syften. Han kan inte älska djupare än så.


    Du måste avgöra vad du vill göra, men du behöver inte ha dåligt samvete. Dels då av skälet ovan. Men också så är han din förälder och har ett ansvar mot dig. Han satte dig till världen, han gjorde ett val. Men detsamma gäller inte tillbaka, du valde aldrig. Du är inte skyldig honom något. Om du ger honom av dig och din tid, så är det för att du väljer att göra det. Inte för att du måste eller är skyldig honom det.


    Nu är det ju svårt att bryta, men du kan ju låta honom göra det. Genom att du börjar sätta gränser. Om han pratar illa om din mor, säga till honom att du inte vill höra på sådant. Han får säga sådant till andra men inte dig. För att hon är din mor. Det räcker säkert för att du ska hamna i onåd hos honom, men om inte så kan du sätta ned foten om andra saker. Saker som du inte vill höra, saker du inte håller med. Inte försöka övertyga honom, utan bara säga att "det är ok att vi har olika åsikt, så tycker jag". Han lär gå helt i taket av detta illdåd.


    Eller som du skriver, föreslå att han söker hjälp.


    Livet är för kort att orka med energitjuvar. Om han vill ha dig i sitt liv så måste han backa. Rejält. Och det är säkert som du tror, att han inte är kapabel att se saker ur annan vinkel än sin egen. Han vill inte.


    Jag är ingen expert, bara vad jag tror.


    Comment


    • #3

      Hej esined!


      Jag håller fullständigt med knet99. Jag växte upp med föräldrar som var/är narcissister, och jag mådde oerhört dåligt av det. Det kändes kvävande och som om jag inte kunde andas av att vara i deras närhet. Min livskvalitet påverkades negativt och livsglädjen rann ut ur mig. I dess ställe fick jag skuld, skuld och åter mer skuld.


      Till slut fick jag nog av i synnerhet farsans dumheter. Jag satte ned foten, och jag gjorde det rejält. Jag slutade ta mer skit av honom, och därefter ransonerade jag mitt umgänge med honom till ett absolut minimum. Han försökte förvisso provocera mig då och då, men han lyckades aldrig mer att få mig att må dåligt.


      Morsan har nu blivit "avklippt" på snarlikt sätt, och det är oerhört befriande att vara av även med henne. Som knett99 så riktigt skriver, så är livet för kort för att man skall orka med energitjuvar. Att de råkar vara ens föräldrar spelar ingen roll. Man har rätt att sätta gränser, och att slippa bli behandlad som någons dörrmatta och slaskhink.


      Sätt ned foten och dra gränser mot din pappa. Om han inte kan ta detta som en vuxen man, är det hans problem, inte ditt.


      Vänliga hälsningar,


      Stratocaster


      Comment

      Working...
      X