Announcement

Collapse
No announcement yet.

sååå mentalt trött

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • sååå mentalt trött

    Hej! postade ett inlägg i detta forum tidigare om min mamma. Kortfattat så har hon alltid varit jobbig att ha att göra med. Skapat bråk inom familjen utan anledning, lånat pengar av alla, hon har alltid velat vara offret...blablabla.


    Jag hade det väldigt jobbigt under en period när jag precis flyttat hemmifrån på grund av detta. Båda mina föräldrar, men speciellt mamma, är extremt osociala, mamma har ingen annan än pappa i princip (kan tillägga att de vart skilda sedan jag var 3 år, men pappa har tagit hand om mamma på olika sätt ändå). Mamma har social fobi (tror jag), detta påverkade mig då jag själv skulle ut i världen och jag kände att jag förväntades bete mig på ett sätt jag aldrig lärt mig (hur ska man vara på en middag eller annat socialt sammanhang? osv).


    Jag tog dock tag i min problematik (hade ångest och mådde mycket dåligt), jag gick till psykolog i ett år och började äta ångestdämpande. Detta har hjälpt mig massor och jag är verkligen stolt över att jag lyckades ta mig ur min nedåtgående spiral. Psykologen fick mig att förstå saker i min barndom, fick mig att förstå att jag inte var "galen" utan bara reagerade på saker som hänt mig. Det känns bättre nu!


    Men... Min mamma är fortfarande likadan (såklart). Jag är så trött nu, mentalt. Hon var hemma hos mig idag och hälsade på. Hon åkte tåg hit vilket jag uppskattar (hon är rädd för att åka tåg), men trots det gjorde hon det. det är andra gången hon gör det också.


    Jag blir bara så utmattad av att vara med henne. Jag känner mig typ manipulerad nästan. Jag anpassar allt jag säger till hennes öron, pratar inte om mitt jobb eftersom det inte går. Antingen förstår hon inte vad jag pratar om (hon har inte jobbat på 20 år) eller så tycker hon att jag har fel jobb. Det är så svårt att förklara hur hon är, o jag tex ser trött ut när jag pratar om mitt jobb, så tolkar hon min trötta min som att jag inte gillar mitt jobb, och börjar ge mig råd om andra jobb. Vad jag än talar om så blir det en diskussion. Säger jag att hon har en snygg jacka så säger hon tack, och börjar sen att tala om hur dåligt jackan passar och att hon ska byta den. Varje gång jag ser henne säger hon att hon har klippt sig men att hon inte tycker att det blev så bra. Hon talar om att grannarna stör/stirrar på henne på gatan osv. Sjuka paranoida saker.


    Blev vimsigt detdär, det är bara så otroligt svårt att förklara hennes beteende. Det är som att umgås med en person som säger samma saker om och om och om igen. Det bästa jag kan göra är att hmmma med och inte säga så mycket alls. så fort jag pratar om mitt eget liv blir det en diskussion.


    Det som sårar mig ännumer är att hon inte minns något av vad jag säger till henne, eller så förvränger hon det så att det blir något annat. Säger jag att jag har huvudvärk en dag kommer hon en månad senare med en artikel om cancer i hjärnan. Ser jag inte glad ut är jag arg på henne/missnöjd med ..whatever.


    jag pluggar då och då...och hon minns inte äns vilken skola jag går i fast jag gått i 2 år.


    Jag ville styra upp så att hon och jag kunde gå och prata med någon tillsammans, för hon har själv noll självinsikt i sitt eget sjuka beteende, men jag känner att jag orkar inte. Just nu, efter att ha träffat henne idag, känner jag bara att jag inte vill träffa henne mer. Jag orkar inte med henne.


    Jag har sagt till henne otaliga gånger att hon får mig att må dåligt. men det går inte in!!!! Jag blir galen. vad ska jag göra?



  • #2

    ..måste skriva lite till. måste säga exakt vad jag känner. Jag vill bara skälla ut henne. det är vad jag vill. jag vill tala om hur mycket hon förstört för mig förr, och hur mycket hon gör mig ledsen nu. jag vill såra henne! framförallt. jag vill att hon för en gång skull ska TA IN det jag säger. för jag har sagt till henne, varje gång hon gör mig ledsen genom att förvränga mina ord eller får utbrott och tar på sig offerkoftan, då har jag försökt att förklara, VAD hon gör och VARFÖR det sårar mig. Och hon säger att hon förstår och att hon hade fel. men sen går det några månader och hon gör samma sak igen.


    Det blir värre också..hon är förvirrad, hon minns inte saker man säger till henne, jag talar om en allvarlig sak om är viktig för mig..och hon börjar helt plötligt prata om något heeeelt annat orelevant. Sen har hon glömt bort vad jag pratade om.


    Jag vill att hon ska förstå att hon är sjuk, men hon gör inte det. hon har logiska förklaringar till allt. MEN det är INTE friskt att tro att grannarna stirrar, att tro att man vet vad alla tänker om en, att inte våga gå ut, att inte våga jobba, att...inte göra någonting. Samtidigt klagar hon på att hon vill att vi ska "hitta på" mer saker tillsammans. SOM VAD?? hon har social fobi och kan inte äns gå till centrum. Totalt verklighetsfrånvänd.


    Jag trivs i mitt liv men varje gång jag är i kontakt med henne blir jag så frustrerad och mår dåligt. Jag borde inte träffa henne mer..men det är så svårt när hon hör av sig nästa gång, och nästa gång, och nästa gång..och hon MINNS inte vad som hänt sist. att vi bråkat. hon hör av sig som inget har hänt, och då blir ju jag "the bad person" som är arg eller distanserad "utan anledning".


    man kan bli galen för mindre :P


    någonstans inom mig väntar jag fortfarande på att min mamma ska förstå, att hon ska ta tag i sitt liv, ta hjälp, jag kräver inte att hon ska skaffa ett jobb och bli "normal", men allt jag önskar är att hon aktivt tar tag i sitt eget välmående och förändrar sitt liv till det bättre, för jag är så trött att höra allt klagande.


    men jag är vuxen sen länge, kanske dax att inse att jag inte kan eller vill göra mer. och att jag inte kan ha en sån person i mitt liv.


    Comment

    Working...
    X