Announcement

Collapse
No announcement yet.

Sambo till manodepressiv man

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Sambo till manodepressiv man

    Bakgrund:

    Jag och min sambo har varit tillsammans i 3 år. Han har haft en jobbig uppväxt med skilda föräldrar och tagit droger sen tidig ungdom. Tillsammans har han tagit sig ur den dåliga cirkeln. Idag bor vi i en fin lägenhet som vi renoverat tillsammans under förra året, han har gjort karriär och har sitt drömjobb!


    För drygt 2 år sen fick jag reda på att han äter tunga antidepressiva och jag anade hur han mådde innan han berättade det för mig. Han har själv läst på om manodepressivt beteende och känner själv att det är en diagnos som passar in på honom väldigt bra, inte "bara" depressiv.


    Jag gick direkt från mitt förra förhållande till detta nuvarande. Under våra 3 år har jag märkt att han är ganska osäker i sig själv. Han älskar mig väldigt mycket och är orolig för den dagen det tar slut, även om jag hävdar hur mycket jag älskar honom.


    Jag vet inte hur länge jag orkar.

    Han är ständigt orolig och kräver enormt mycket uppmärksamhet av mig. Jag har beskrivit i en annan tråd att jag ibland känner mig som hans mamma då han får sina "attacker". Ibland är han bara otroligt nedstämd och blir ledsen om jag inte besvarar hans blick med ett sött leende eller att jag inte kommer fram och kramar honom. Missförstå mig inte för jag är en väldigt mysig tjej, men när det gått 30 dagar av att vi varje dag ska hålla om varandra i sängen innan middagkänner jag mig inträngd. Jag vill verkligen vara med denna man, men jag behöver själv kunna komma hem och känna att jag inte behöver vara den stora starka.


    Jag är den som alltid peppar honom och tröstar honom med allt jag kan. Men det är svårt att leva mitt liv som jag tillsammans med någonsom "tar" mycket kraft av mig. Själv jobbar jag på ett krävande och väldigt stressigt jobb där jag alltid måste vara på topp.


    Vi pratar mycket om situationen men jag känner inte att jag räcker till. När han blir ledsen över något som inte är så märkvärdigt för mig måste jag vara den starka som tar ner honom på jorden igen och förklarar vad som hände och att det inte är så farligt. Jag känner mig som en mamma som talar till sitt ledsna barn, fast jag inte ens är en mamma.


    Han är otroligt stolt och kär i mig och jag i honom, men jag vet inte hur det här kommer att bli bättre? Jag vill inte ha en mammaroll i vårt förhållande utan jag vill själv vara barnet om ni förstår?


    Kommer detta gå över, kommer han att må bättre?


    Alla tips är välkomna!



  • #2

    Hej Petra1983!


    Det verkar vara jobbigt både för dig och din partner, och jag beklagar det!


    Har din sambo blivit diagnostiserad som manodepressiv/bipolär av läkare? En person med den sjukdomen har omväxlande extremt maniska perioder, och nattsvarta diton med förtvivlan, ångest och tårar. Under de maniska faserna är en sådan person "störst i världen". Idèerna sprutar, de är glada och livfulla, och nya projekt och planer sjösätts med en enorm iver. Försiktighet brukar saknas, i synnerhet när det gäller pengar och investeringar. Den smarta affärsidèn kommer bli en dundersuccè, och snart kommer pengarna att formligen välla in. Några problem finns inte, och den som manar till försiktighet blir avfärdad.


    Sålunda brukar personer ibland i sina maniska faser kunna ställa till det rejält, både för sig själva och sina familjer. Och så skiftar sinnesstämningen. Nu är den tidigare så "store och smarte" personen minst och sämst i hela världen i sina egna ögon, och om han eller hon har hunnit ställa till något under den maniska fasen, blir förstås ångesten ännu värre.


    I regel brukar varje uppåt respektive nedåtperiod vara mellan några veckor, upp till några månader, innan de förbyts i sin motsats.


    Manodepressivitet är så vitt jag känner till svårt att komma åt med behandling, men medicinering med lithium brukar kunna hjälpa till viss del, speciellt i kombination med terapi.


    Din sambo verkar vara dels rejält deprimerad, dels ha en självkänsla i tämligen dåligt skick. Han förefaller osäker och otrygg, och jag tror det är en rimlig gissning att han har mycket bagage han släpar omkring på, som skulle behöva tas omhand och läggas till handlingarna. Sådant går att göra med hjälp av terapi, men det kräver att man är beredd att möta både sig själv sådan man verkligen innerst inne är, och det som gör ont i själen. En sådan resa tar i regel tid - ofta flera år - och kan vara nog så jobbig, tårfylld och plågsam. Jag har f.ö gjort en själv.


    Jag förstår precis vad du menar med att "vara barnet"! I en vettigt fungerande relation där skaplig jämvikt mellan parterna existerar, hjälps man åt att sträva framåt tillsammans. Normalt brukar den ena i ett par vara en aning "starkare" än den andre, men så länge det inte handlar om några större skillnader, är det ingen fara. I en sådan relation turas man om att vid behov "bära" varandra, eller att "vara barn respektive förälder", om man hellre vill se det så.


    Alla drabbas vi ju då och då av självtvivel, kriser, svårigheter och problem. Vi blir ledsna och behöver tröst, råd och omtanke. I en "normal" relation kan vi få det. Vår partner ser oss då, och kliver då in i "föräldrarollen" ett tag, oavsett om det är för en kvart, några veckor eller ibland t.o.m längre, om det handlar om svårare kriser, sjukdom, anhörigas död etc. För att kunna "växa upp" och gå in i den rollen, krävs det dock att man är trygg i sig själv, och vet hur man skall göra.


    Vet man inte det, flyr man i regel på olika sätt för att komma undan "kravet" från partnern på att "växa upp" och bli en tröstare. Jag växte upp i en familj där farsan hade absolut noll förmåga att axla den där rollen, varför naturligtvis min morsa tvingades vara "stark" i alla lägen, även när hon inte var det, och även då hon var i skriande behov av tröst och att få bli omhändertagen "som en liten behövande flicka". Morsan mådde därefter, och gör så än idag, trots att farsan snart har varit död i tre år. Hon levde med honom från tidigt 50 tal, och tvingades "vara stark" precis hela tiden.


    Det är bra att du och din sambo pratar, men förstår han verkligen dina behov? Och kan han i så fall växa upp och ta den roll han skulle behöva ta?


    Om han inte redan går i terapi, skulle han enligt mitt förmenande nog behöva göra det, både för sin egen skull, och för din och relationens. Som det är nu dräneras du på både kraft och glädje, och i slutänden brukar sådant kunna döda även den starkaste kärlek. Dessutom löper du som jag ser det en stor risk att själv bli deprimerad av den situation du befinner dig i. Du drar helt enkelt ett för tungt lass själv, och så kan det inte fortsätta, tycker jag.


    Var rädd om dig!

    Vänliga hälsningar,


    Stratocaster


    Comment


    • #3

      Hej och tack för snabbt svar!

      Han har varit hos läkare ett flertal gånger och disskuterat hans medicinering. I början av augusti är han bokad till en psykolog för att prata. Det är jag som sagt att han måste vilket kanske är hårt av mig men det är dels för att underlätta min egen tyngd. Tror att han behöver prata med någon som inte känner honom på samma plan som mig. Ser det som att han måste lösa problemen och jag är där som stöd, inte att jag löser problemen och får lite hjälp av andra.


      Allt du skriver stämmer verkligen. Vissa perioder är det så himla bra ochvi åker på semester eller fixar med annat kul. Sen kan det svänga på en minut. Han knyter sig och vill helst av allt bara krypa ner och sova hela natten, även om klockan är 19.00.


      Han är inte den som investerar i stora projekt, men däremot köper han grejer, specielltteknik och kläder. Då han har dålig självkänsla och ofta har beslutsångest över sin garderob har jag svårt att säga nej. Det är ju hans pengar och hans kläder. Jag säger sälvklart ifrån då jag anser vissa köp helt onödiga, speciellt när kreditkortet kommer fram. Men vem är jag att säga nej?


      Jag vet att han inte äter lithium, så jag ska läsa på och presentera det som förslag.


      Han vet att jag inte vill leva i ett förhållande där vi är ledsna i perioder eller att det bara vänder på en minut, för även jag blir ledsen av att se honom ledsen. Jag vill inte vara ledsen.

      Vi har pratat om vår situation och att jag inte kommer orka varken fysiskt eller psykiskt om det alltid kommer att vara så här. Det är krävande och jag är i den åldern där mina barntankar är något som lockar otroligt vilket är svårt för mig då jag vet att det kanske inte kommer hända på ett par år om vi inte får bukt på allt som händer. Jag vet att jag inte orkar dra det lasset själv samtidigt som min biologiska klocka tickar. Även han vill ha barn och han tvivlar inte på att bli en bra pappa,vilket jag vet att han skulle bli, men han är samtidigt rädd över att ge vidare sin "sjukdom" till sina barn.


      Situationen är inte lättare än vad man gör den till och jag vil verkligen att det här ska bli bra. Jag har lagt fram parterapi men han vill inte det.

      Kan jag göra något mer?

      vänligen

      P83


      Comment


      • #4
        Hej!
        Jag undrar hur det har gått för er sen du skrev. Jag blev själv djupt förälskad i en bipolär man men han vill inte ha kontakt. Jag berörde hans själ och väckte hans behov av att känna saker, men han vill inte ha några känslor. Jag jobbar på att ta mig ur ett långvarigt äktenskap, har förstått hur destruktivt det är för mig. Och jag vill inte vara otrogen. När separationen är klar, funderar jag på att kontakta den andre mannen. Men jag måste medge att hans sjukdom oroar mig. Kommer jag att utplåna mig själv igen? Jag har läst på om bipolaritet och kan ana vad du går igenom. Så jag undrar verkligen hur det har gått för er. Hoppas bra!
        Vänliga hälsningar
        Kreativ

        Comment

        Working...
        X