Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min mamma

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min mamma

    Ja alltså, vet inte var jag ska börja. Men hela min relation till min mamma är verkligen nåt jag känner påverkar så mycket i mig, och har lett mig fram till frågan... måste man älska sin mamma? Och vad händer om man inte gör det? Vill väl mest bara skriva av mig lite.


    Det är alltså så att min mamma är psykiskt sjuk, nu när jag är 19 och flyttat hemifrån så har hon fått diagnosen bipolär, plus att hon har OCD. När jag var liten var det liksom rätt lugnt, det beskriver hon också, att hon mådde rätt bra då. Men när jag var 11 så drog det igång.


    Började med att hon blev tillsammans med en man, rätt trevlig prick men det blev en konflikt mellan mig och dem i och med att jag inte ville tvingas umgås med dem hela tiden och känna mig som ett tredje hjul, jag ville vara hemma, och detta blåstes då upp massvis. Tillslut gjorde de slut, och jag minns hur mamma brukade sitta och gråta på balkongen och sen komma in och muttra till mig att "ser du inget va?" och liksom skuldbelägga mig för att jag inte typ tröstade. Hon käkade antidepressiva, såg jag när jag rotade i medicinskåpet en dag. Och så fortsatte det.


    Tror aldrig hon blivit ickedeprimerad efter det, hon har själv nämnt att det har en del att göra med att jag började bli äldre och hon liksom tappade sin roll (och det har jag väl förståelse för). Vi gled sen alltmer isär i takt med att hon blev mörkare och mörkare, hon visade det liksom inte riktigt men man känner sånt. Särskilt när det bara är två personer som bor i ett hushåll.


    Det depressiva kom mer ut i liksom "stötar" och kunde vara att hon anklagande frågade ifall jag ens brydde mig om henne, helt out of the blue eller om vi t.ex hade bråkat om disken eller nåt annat vardagligt. Hon är verkligen ingen social person, isolerar sig mer i sin egen lilla värld och hänger upp sin existens på mig, blir JÄTTEberoende av att vår relation är friktionsfri. Några gånger har hon, ofta apropå att jag slarvat med städning, sagt att jag när jag gör så får henne att må så dåligt att hon vill dö, och när jag inte omedelbart bett om förlåtelse för detta så fortsatte självmordshoten och liksom hängde i luften tills vardagen sopat det under mattan. Andra exempel är att hon matvägrat eller vägrat äta annat än typ pommes med ketchup, och när hon jobbade natt, ensam, en gång fick hon nästan en hjärtattack och berättade det för mig dagen efter men vägrade söka läkarvård när jag bad henne, hon har skurit sig och berättat det för mig liksom anklagande, hon har skrivit dikter som hon stolt och typ passivaggressivt insisterat på att visa mig som typ berättar om självmordstankar, totalt isolerat sig från alla (även sina två systrar och min morfar som bodde bara några hundra meter bort från där vi bodde då), sagt att alla människor bara är elaka och idioter och bråkat en massa med sina systrar, osv.


    För typ ett år sen kulminerade det när jag sa åt henne att jag inte klarade av längre hur omoget hon betedde sig och att jag hela tiden gick runt och kände skuld över att jag inte kunde få henne att sluta ha så mycket ångest. Detta gjorde att hon sa att hon skulle fara och köpa cigaretter, och under den bilfärden fick jag sen veta att hon hade tänkt köra ihjäl sig, men hittade henne sen (efter att jag lagt mig och vilat efter allt bråk) i telefon med min moster där hon förklarade sina självmordstankar. Min moster kom och körde in henne på psyk där hon fick vara i 10 dagar.


    Efter det flyttade jag till en studentlägenhet och hon till sin nya partner typ 15 mil söderut. Trodde att det höll på att lösa sig med allt men så ringde plötsligt hennes sambo för några månader sen och sa att hon inte orkade mer, att mamma stod och hackade sig i benet med en sax. Så återigen fick jag försöka övertyga mamma att söka hjälp och att hon inte kan lägga allt jävla ansvar på andra. Tillslut åkte hon in på psyk. Några dagar senare fick hon komma ut nån dag och jag hälsade på. Var lite tvär tror jag, lite kort och sammanbiten iaf och inte så supervarm (men inte otrevlig!) men det slutade med att hon kom och snyftade i mitt rum och sa att jag inte skulle dra mig undan från henne för det gjorde allt bara värre. Övertygade henne att fara in på psyk igen och så blev det. Nu har de separerat och mamma bor själv, har ett nytt jobb men hon är så himla dålig på att bygga relationer så tror inte att hon nånsin kommer ha nån annan än mig och mina mostrar nära (men de är rätt mycket äldre så de finns ju inte kvar för alltid...).


    Nyckelproblemet tror jag är att jag måstat ta föräldrarollen för henne, alltid vara den vuxna som har ansvar för både mina egna och hennes känslor. Minsta lilla snäsighet från min sida har liksom kunnat få henne att bli självmordsbenägen och det är en riktigt hög press för en tonåring... Även nu när jag är 19 och har flyttat hemifrån mår jag ofta skitdåligt när vi hörs av eftersom jag känner sån skuld för minsta lilla antydan jag gör till att inte vara varm och gullig (för minsta lilla antydan kan verkligen göra att hon mår skit). Sen jag var 11 har det verkligen tagit emot att säga att jag älskar henne, och med all otrygghet som hon har orsakat mig vet jag inte om jag gör det. Känns jättehemskt, jag menar det är ju knappast hennes fel att hon är sjuk och det är jag väldigt medveten om, men det är ju inte mitt heller. Och det är jag som får ta alla konsekvenser av det. Älskade henne oerhört mycket innan jag blev 11 men där hände det liksom nåt... Känns som en försvarsmekanism i mig sa stopp när hon började skuldbelägga mig för allt och tvinga mig att bli känslomässigt ansvarig för oss båda.


    Mest ont gör det att sakna en familj att älska och vuxna förebilder som alltid finns där och som har ett eget liv och kan ta hand om sig själva. Är glad att jag fått en någorlunda god relation med min farsa nu (det är också en grej, att om jag kommit hem från honom glad och sagt att jag haft kul har hon alltid blivit jättesur och mått skitdåligt vilket länge omöjliggjort en relation) men har liksom inte den närheten med honom som man får med föräldrar man bott med. Brukar alltid deppa efter att ha besökt mina mostrar, ser liksom deras fina familjeliv och så kommer jag där som ett extrahjul som aldrig riktigt blir en del av nåt utan mest bara daltas med eftersom jag haft det jobbigt. Har tänkt en del på att jag ofta knytit väldigt starka band till lärare och varit rätt ledsen när jag måstat skiljas från dem, eftersom de liksom blivit en extraförälder på nåt sätt. Utåt har jag alltid varit så himla vuxen men oj vad jag känner mig som en mammalängtande femåring...


    Ja, jag vet inte. Nån som känner igen sig i situationen? Mest skönt att veta att man liksom inte är ensam med sånt här, är en ensam situation i sig att vara endabarn till ensamstående psykiskt sjuk. Och... måste man älska sina föräldrar? Och om man inte gör det, hur gör man då för att hantera sin situation? Hur gör man för att inte få så stora skuldkänslor?



  • #2

    Du måste inte älska din mamma, det är helt ok. Älskar inte heller min mamma tror inte ens jag kommer bli ledsen om hon dör. Och du måste inte finnas där för henne om du inte vill. Hon är vuxen med eget ansvar, och kan hon inte ta ansvar själv är det samhället som får ansvara för henne. Du har bara ansvar för dig själv. Det är svårt detta med dåligt samvete, men du behöver inte ha det. Du kanske skulle behöva gå och prata med någom om det så du kan släppa det dåliga samvetet.


    Du är inte skyldig att ta hand om din mamma. Det är något kyrkan tutar i oss att man måste älska ens föräldrar och man måste ta hand om dem. Hon har inte funnits för dig och tagit sitt ansvar som förälder så hon har ingen rätt att begära av dig att du ska finnas där för henne och även om hon hade funnits är du ändå inte skyldig att ta hand om henne. Klart du kan känna dig som en liten som vill ha sin mamma det är helt naturligt och om ens förälder inte finns där för en är det inte ovanligt att man knyter band till andra vuxna som ser en.


    Comment


    • #3

      Hej! Och tack för ditt svar. Nä alltså det är skitsvårt det där med skuld/skam, borde kanske som du säger prova prata med någon professionell. (provade psykolog tidigare i år men det funkade som inte, hon satt mest och hummade och inte så mycket mer).


      Comment


      • #4

        Håller förresten med dig om att det inte är ett måste att älska sina föräldrar, man har ju liksom inte valt dem.


        Men samtidigt vill man ju liksom det, och jag gör nog det i grunden, eller rättare sagt så vet jag att jag älskar de sidor av henne som inte är sådär oberäknelig, barnslig och ansvarslös. Så komplext. Den jobbiga delen av henne vänder ut och in på själen i mig, medan den varma mamman från min yngre barndom ändå är så lugnande på nåt sätt, även om inte så mycket av den delen har synts på ett tag. Kan liksom leva med allt som har hänt när jag skymtar den goa delen av henne. Att familjer ska vara så komplicerade, suck.


        Comment

        Working...
        X