Announcement

Collapse
No announcement yet.

Min mamma - min gåta

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Min mamma - min gåta

    Jag är 40 år, bor med min sambo och vår 3-årig son, väntar barn igen om några veckor och är hemma sjukskriven just nu pga att mitt jobb är lite för fysiskt tungt när man har en stor mage där fram.

    Trivs bra med min livssituation och mår bra i mig själv och mitt förhållande. Det finns dock en sak som ständigt skuggar min tillvaro och det är en väldigt trasig relation till min mamma. Hon är "min gåta" och nu när jag själv snart är tvåbarnsmor kretsar mina tankar mycket kring min egen barndom och mina relationer med mamma och pappa (har inga syskon tyvärr).


    Jag har analyserat, funderat, grubblat, försökt förstå mamma och har skrivit väldigt mycket om min barndom, från tidiga år och framåt (privat som en slags blogg för mig själv), känns ibland så overkligt att min relation till henne varit så smärtsam och full av gräl, tystnad, gräl, korta perioder av kontakt men sedan återigen tystnad, nya frågetecken...osv.


    Min mamma har inte misshandlat mig eller något sådant men hon har varit väldigt mycket arg, på mig, på pappa, på allt och alla. Hon har varit mycket glad också, sprallig och barnslig och högljudd, ibland väldigt charmig men ibland nästan lite "för mycket", som att hon haft svårt att hitta en normalnivå där hon är sig själv helt och hållet. Det är väl kanske just det som gjort mig otrygg tillsammans med henne, jag VET inte riktigt vem hon är innerst inne. Hon har en stolthet som gör att hon stänger av mycket och visar en väldigt stark yta utåt, hon är egen företagare (vilket jag också blivit, har ärvt hennes driv vilket jag är tacksam för) och hon har många kontakter, både i Sverige men också i resten av världen. Hon är social och kan "koppla på" en nästan amerikans stil där hon kindpussas, skrattar, gestikulerar och blir medelpunkten, många ser upp till henne då hon varit framgångsrik inom det hon gör.

    Så..., det finns olika sidor av henne helt klart. När hon och jag träffat hennes bekanta tillsammans har hon varit väldigt stolt över mig och visat upp en "perfekt" mor/dotter-relation. Vad folk inte vet är att det gått många, långa år utan att hon ens ringt, gratulerat på födelsedagar osv. Sedan hon och pappa separerade för 25 år sedan har det varit många fler perioder av tystnad mellan oss än perioder av givande kontakt. Allt känns väldigt känsligt och skört, vi har gjort försök att träffas och umgås men det känns inte avslappnat och jag är helt slut efteråt, det brukar ta två - tre dygn innan jag "blir mig själv igen". Jag vet inte varför detta med min mamma är så laddat för mig men om hon ska vara med på en släktmiddag så kan jag inte koppla av och jag blir själv lite konstig, rycks med i hennes "galna sätt" och skäms ibland efteråt för att jag kanske varit överlägsen mot de andra i familjen bara för att mamma kom (det är inte ofta det händer så det har varit så stort för mig de få gånger hon valt att dyka upp, kan tillägga att hon alltid kommer sist av alla och att hon nästan alltid lyckas bli bjuden på mat/dryck - hon gillar vin!).


    Efter att ha läst mycket här på TS vad andra anhöriga skriver + att ha läst på om olika psykiska sjukdomar lutar jag mer och mer åt att hon har en borderlinepersonlighet. Denna misstanke har också förstärkts då jag i samtal med pappa fått veta en del mörka hemligheter kring mammas barndom. Hon har berättat för mig att hon blev bortlämnad till sin farmor under perioder eftersom min mormor och morfar (som visat sig inte vara min biologiska morfar) var unga när de fick henne och velat leva loppan utan barn i släptåg. När hon var hos sin farmor ska hon tydligen varit mycket ledsen och känt sig övergiven, hon förstod inte varför hennes mamma och pappa bara kom och hälsade på för att sedan lämna henne kvar, gång på gång. Dessutom hade hennes farmor en hel del manliga bekanta som kom på besök och det ska ha skett skumma saker, exakt vad vet jag inte men ni förstår kanske var det lutar åt?


    Det finns så otroligt mycket att berätta om allt knasigt som hänt mellan mig och mamma genom åren - jag har inte förstått mig på hennes beteende och ofta känt mig försummad av henne, som om hon inte varit genuint intresserad av mig och mitt liv. Hon har haft tre förhållanden med män efter separationen med min pappa och alla har kraschat med buller och brak. Hon har inte mycket till övers för sina "ex", dom är liksom bara skräp. Det finns också många fd. vänner i hennes liv och de är också bara skräp, det finns liksom INGET bra med dem längre utan allt har bara varit dåligt. Jag undrar många gånger vad hon säger bakom min rygg - litar inte på att hon talar gott om mig, hon söker ofta sympatier och har svårt att se sin egen roll i konflikter. Om hon grubblar och är ledsen är det inget hon visar utåt, hon är snarare typen som är tyst i långa perioder för att sedan - helt plötsligt - skicka ett väldigt kryptiskt mail med två rader då hon kräver en förklaring eller liknande. Dessa mail väcker alltid frågetecken hos mig och när jag försöker svara med motfrågor brukar hon klippa konversationen och lägga locket på igen. Hon kan då ringa upp min pappa och beklaga sig över mig vilket ju känns skitjobbigt förstås. Pappa har sin bild av mamma och är tokless på henne eftersom hon betett sig illa mot honom och sårat honom med ord och handlingar genom åren, både under deras äktenskap och sedan efteråt (hon lämnade honom för en annan men höll tyst om detta inför pappa, jag fick bära den tunga hemligheten och mådde jättedåligt under det halvåret innan någon utomstående berättade för pappa - kaos).


    Märker att det blir en låång text och det finns så mycket mer jag skulle vilja förklara för dig som läser.

    Läget just nu är att vi inte har setts på snart två år och endast hörts en-två gånger via mail då tonen varit väldigt konstig. Vi når inte fram till varandra och jag börjar mer och mer "skydda mig och min familj" från kontakt med henne. Min son frågar ofta vad min mamma heter och när jag säger att mormor heter si och så tittar han så frågande på mig, han försöker minnas men när jag visat foton på min mamma så känner han inte igen henne. Så sorgligt. Nu ska hon snart få ännu ett barnbarn men det vet jag inte ens om hon är medveten om. Vi är vänner på Facebook så hon borde ju kunna ha listat ut det (jag har lagt upp bilder på nyinköpta bebykläder osv).

    Jag är hennes enda barn och hon har alltid pratat om barnbarn men nu när hon är mormor har inget förändrats till det bättre, hon är fortfarande lika frånvarande. Skillnaden är att JAG börjat fundera på om det ligger något djupare i hennes beteende, om hon kanske har borderline och att det kan bero på hennes tidiga trauman...

    Vad kan ni utläsa av min (röriga) text?



  • #2

    Känner väl igen det du skriver, låter mycket riktigt som hon har en borderline störning eller möjligtvis att hon är narcissistisk.


    Kan rekommendera dig starkt att läsa Stop Walking on Eggshells.


    Kram fin du!


    Comment


    • #3

      Tack Godhjärtad, väldigt intressant att du tror jag kan ha rätt i min "nya" teori/tanke kring mammas beteende. Känns omtumlande att eventuellt vara en lösning på spåret - även om det kanske inte förändrar så mycket. Det kan ju dock ändra mina tankar kring mamma till en mer förstående syn på varför hon gjort så mycket knas och sagt så mycket hårda ord/överreagerat.

      Jag vill ju gärna hjälpa henne om jag kan, trots att jag känner mig ganska tillplattad av mailväxlingar osv. Tycker det är hemskt om hon upplevt övergrepp och jag tror också att hon är väldigt ledsen innerst inne.


      Undrar lite över narcissistisk personlighet, vad innebär det egentligen?



      Comment


      • #4

        Så lite så eldstaden. Det förändrar ingenting om hon har det eller inte, beteendet fortsätter. Men du kan tackla det på ett nytt sätt.


        Förstår att hon är din mamma och du vill hjälpa.


        Det första man skall göra när man inser att man är av val eller ej, involverad med en borderline är att sätta upp gränser för att skydda sig själv. Gränser är vilken skada du tillåter henne att göra mot dig. Tex skriker hon på dig så har du full rätt att lämna rummet, samtalet, omedelbart och säga att du inte accepterar sådant beteende. Om hon inte dyker upp på bestämda tider så sluta bestämma detta med henne. De flesta säger ta förlusten och klipp relationen om du konstant mår dåligt av den. Om du önskar fortsätta så begränsa skadan det ger dig själsligt. Svårt med familj dock


        Ja det är otroligt tragiskt att hon upplevt övergrepp som gjort henne sådan här. Men med det sagt så har du ingen skyldighet att acceptera "övergrepp" från henne.


        Återigen rekommenderar jag dig att läsa Stop Walking on Eggshells. Den kommer ge dig många svar.


        Det finns annars massor av bra sidor på nätet om borderline och narcissism. Ett bra forum är www.bpdfamily.com för de som har valda och icke valda relationer med borderline.


        Dock alltid svårt med diagnoser, det måste inte vara så, läs om det ordentligt och avgör sedan.


        Önskar dig lycka i livet...


        Comment


        • #5

          Tack! Just nu vacklar jag verkligen i mina känslor kring min mamma vilket jag tror beror mycket på att jag ska få mitt andra barn om bara tre veckor. Hon vet antagligen inget om att jag är gravid ens eftersom vi inte har setts på snart två år.


          På ett sätt vill jag så gärna delge henne den glada nyheten och försöka - återigen få henne med i mitt liv på något sätt.

          Men sen kommer alla minnen av de hårda ord och iskalla behandling jag mötts av genom åren, av henne. Hon är så gränslös på något sätt, det är som att det spelar ingen roll att jag är hennes kött och blod, hennes enda barn - de ord hon använder mot mig är föraktfulla och hon kallar mig saker som jag inte kan förstå att man kan kalla någon man älskar. Jag skulle aldrig kunna kalla henne elak eller inleda mail med ord som "Vem fan tror du att du är egentligen, jag är så trött på dina återkommande elakheter!".

          Jag har inte varit det minsta elak mot henne, hon väljer däremot att tolka in såna sidor hos mig om och om igen, det är som att hon inte ser vem jag är på riktigt utan drar mig över samma kam som alla andra hon inte gillar. Man känner sig inte speciell för att man är hennes dotter, inte det minsta.

          Usch, blir så ledsen när hon sedan bara slutar höra av sig - igen. Det kan säkert gå två-tre år till innan vi ens hörs eller ses, så har det varit ända sedan mina föräldrars separation och innan dess bodde jag ju tillsammans med henne och pappa så då var vi ju så att säga under samma tak jämt vare sig vi ville eller inte. När jag flyttade med pappa fick jag en liten chock för hon hörde knappt av sig alls, hon hade träffat en ny man och var helt uppslukad av honom.

          När jag så kom hem till henne, hon bodde kvar i mitt barndomshem och jag flyttade med pappa in till en liten etta i stan, så hade hon låtit både hundarna och katterna sova i mitt rum, i min säng och stöka ner..., och hon vet att jag är allergisk - framför allt mot katt. När jag och pappa bodde hemma hade vi som regel att hundarna och katterna bara fick vara på nedervåningen. Våra sovrum på övervåningen var därför hår och partikelfria och jag kunde vara där utan att bli allergisk.

          När jag förfärad frågade mamma om varför mitt rum var helt fullt med päls och damm så ryckte hon bara på axlarna och sa "Men du BOR ju inte här längre".

          Det betyder med andra ord att jag inte hade någon stans att vara i hennes hus eftersom jag blev sjuk överallt.

          Det är en av väldigt många "hårda handlingar" som min mamma utsatt mig för och jag tror inte ens hon tyckte det var någon stor grej medan det för mig, som då var 16 år, kändes nästan overkligt.

          Snacka om att bli utsparkad ur boet!


          Nu snöade jag in på saker som jag inte tänkt skriva om men allt det här sitter ju såklart kvar under ytan och nu när jag är gravid och är hemma sjukskriven sista tiden så tänker jag väldigt mycket på min barndom och på hur jag kan bli en bättre förälder och inte utsätta mina barn för smärta såsom jag blivit utsatt av min egen mor.


          Comment


          • #6
            Det har gått tre år sedan jag skrev mitt inlägg angående min mamma... Det är väldigt intressant att läsa det nu igen, jag har haft så fullt upp med småbarn och företaget de senaste åren så jag har inte hunnit reflektera över någonting känns det som. Nu har jag dock kommit till en ny fas i livet, som separerad, med två pojkar på halvtid. Företaget är kvar men jag är sjukskriven sedan två månader pga stress och en lätt utmattning, det blev för mkt med allt på en gång, dålig ekonomi, separation, sälja vårt fina sommarhus, flytta m.m. Är nöjd med beslutet att lämna barnens far och det är ingen bitterhet oss emellan. Dock har gamla tankar börjat få mer och mer plats i min tankesfär. Tankar kring mamma bubblar upp igen. De pockar på, som att det bruset aldrig riktigt tystnar, det skaver liksom, den där gåtan som jag aldrig fått svar på. Vi har fortfarande inte haft någon kontakt, mer än några få mail som var allt annat än positiva, jag skrev ju 2013 att jag snart skulle få mitt andra barn och att jag funderade kring om hon listat ut det via Facebook. Jorå, det hade hon gjort men ni ska inte tro att hon blev glad och hörde av sig för att gratulera. Nä, hon blev djupt sårad och kränkt för att hon inte fått veta och skrev ett otroligt anklagande mail som hon dessutom skickade kopia på till bekanta samt min pappa!!! Alla skulle få veta hur jobbigt hon har haft det och hur grym dotter hon har, som sparkar på en som redan ligger (?). Jag blev återigen chockad över hur hon kan skriva som hon gör, samt sårad och arg för att hon drar in andra i våran relation (det har hon gjort tidigare också, som att hon behöver stöd i att jag är ond och nu kan alla äntligen se det via hennes ord mot mig).

            Efter många konstiga mail från henne som jag svarade på utan större engagemang (jag ville helst bara avsluta och inte höras mer just då), gjorde hon en kovändning och tyckte att "Nu får vi faktiskt godta varandras dåliga sidor och börja om från början igen"...!!! Hon skrev det inte som en fråga utan som ett konstaterande. Det är viktigt för henne att sätta villkor verkar det som, hon blir otroligt upprörd när hon känner att jag på något sätt "sätter mig upp mot henne", det har alltid gjort henne vansinnigt arg när någon inte håller med henne eller ifrågasätter något hon gjort.
            Jag tackade nej till att försöka igen, förklarade att för mycket har sagts och gjort och att det inte går att backa bandet och börja om igen, att för många blivit sårade och att jag inte klarar av fortsatt kontakt. Då blev det tyst, i något år eller så. Sen försökte hon via min pappa igen, skrev mail efter mail till honom men han är ju som jag skrev tidigare less på henne och vill inte heller ha någon kontakt. Hon skriver i såna här termer: "Vad har HÄNT med vår dotter". Hon ringde också till pappa och då var hon helt plötsligt ganska ödmjuk (svängningar i humör är vi dock vana vid så man ska inte tro att hon ändrat personlighet eller kommit till sans baserat på såna utspel), hon frågade vad hon gjort för fel och pratade mycket om att hon vill träffa sina barnbarn. Hon bad pappa hjälpa henne förstå! Så pappa sa att han skulle prata med mig, vilket han också gjorde, han föreslog t om att vi skulle bjuda in henne att träffa pojkarna, att det kanske kunde vara en lättnad för alla. Jag kände dock bara ett stort "NEJ" inom mig, nu kände jag att det har tagit tvärstopp, jag vill INTE att hon träffar mina barn, för mig har hon liksom blivit som Pomperipossa i sagan om Hans och Greta, åren har gått och jag vågar inte riktigt träffa henne nu, är rädd att hon gått ner sig alldeles och att hon ska vara underlig och skrämmande.
            Pappa skrev därför ett långt mail till mamma och förklarade lite kort att han pratat med mig men att det blev stopp där. Sen skrev han också en lista med tips på saker hon kan tänka på om hon vill ha någon slags kontakt med mig och pojkarna. Han hade inte alls behövt göra det men han vill hjälpa till trots allt. Vad tror ni hennes reaktion blev?
            Naturligtvis blev det pajkastning igen, pappa blev totalt nerkastad med dräpande ord och han kallades allt hemskt som finns att kalla någon. Återigen delade hon även dessa ord med andra som kunde se allt hon skrev och allt som pappa skrev (vilket nästan borde vara olagligt, att lura in någon i en konversation och sedan hänga ut denna känsliga information)?
            Hon anklagade honom bland annat för att ljuga, hon sa att han aldrig pratat med mig utan bara hittade på det, att han är rakt igenom ond och att nu skulle hon gå den rättsliga vägen och stämma oss - hon har RÄTT att träffa sina barnbarn... osv osv...

            Comment


            • #7
              Låt hon stämma er, dina barn så hon kommer inte långt. På gott och ont har mor och farföräldrar noll rättigheter när det kommer till deras barnbarn. Han kan anmäla henne för ärekränkning men chansen att det leder till något är inte speciell stor men kanske kan ge din mor en näsbränna men kan ochså leda till motanklagelser. Har du någon gång gått till någon proffesionell och pratat om detta?

              Comment


              • #8
                Hej Fågel Fenix, kul att du "hakar på" min tråd igen! :-) Känns skönt att någon lyssnar...
                Jag har förstått via vissa debatter/radioprogram att man inte har automatisk rättighet att träffa sina barnbarn, vilket väl är tur...!
                Just nu går jag i samtalsterapi via Vårdcentralen, jag får sex samtal via dem. Sedan funderar jag på att kontakta en terapeut som arbetar på kyrkan här där jag bor, blev rekommenderad att gå dit, det är humana priser och man får gå så länge man känner att det finns behov. Det skulle vara skönt att prata om mamma men samtidigt så har jag gjort det en gång i mitt liv redan, jag gick drygt två år i kbt när jag var kring 25 år (nu är jag 43 så det börjar bli ett tag sedan dess). På ett sätt känns det så tjatigt att dra upp allt igen men det ligger ju där och skaver.
                Skillnaden nu från när jag var 25 är att jag börjar ifrågasätta BÅDE mamma och pappa i hur de var som föräldrar. Pappa har ju varit min trygghet och jag har alltid försvarat honom men nu när jag har egna barn och är förälder börjar jag starkt ifrågasätta vissa val de gjorde, val som de antagligen inte gjorde för mitt bästa utan för deras bästa och jag fick ta smällen. :-(

                Comment


                • #9
                  Ja, du vet ju nu. När har egna barn, att en förälder sätter barnen först. Även om själv "vill" annat så gör du det som krävs. Och inte med gnäll utan för att du vill och för att det är rätt.

                  Och det är en sorg då att inse att ens egna föräldrar satt sig själva först. Trots gjort bra saker ibland så i slutändan har det handlat om dem och deras behov. Och att de använt olika maktmedel för att odla myten om sig själva som uppoffrande och att du som barn har skuld gentemot dem.

                  Men... du valde inte dem. Ett barn väljer inte. Vilket betyder att de har skyldigheter mot dig men du har inte samma skyldigheter tillbaka. En förälder får allt förtjäna sitt barns kärlek och umgänge.

                  Nu tror jag du är förbi det stadiet för länge sedan, men bara upprepar det, du är inte skyldig din mamma någonting. Hon har ingen som helst makt över dig. Och det spelar ingen roll "varför" hon gjort vad hon gjort, det räcker med hur det påverkat dig.

                  Och var stolt... att du tog den makt som är din, gav dig själv din frihet. Och att du aldrig aldrig kommer att bli som hon.

                  Comment


                  • #10
                    Hej Eldstaden,
                    blev precis medlem här och lästa detta inlägg av dig skrivet för flera år sedan om din mamma och kände igen mig själv mkt.
                    Jag är 42 år och har2 pojkar, 12 och 14 år och har haft otroligt mkt problem med min mamma som förstört mkt i mitt liv.
                    Min mamma är bipolär och har levt ett dramatiskt liv där allt kretsat kring henne och vi andra liksom varit som statister i hennes liv.
                    Idag är hon så nertyngt av mediciner så det är svårt att få nära kontakt med henne men vi har kontakt då jag liksom inte orkar vara arg på henne längre.
                    Jag går själv i terapi idag och har precis startat upp familjeterapi med min mamma, då jag känner att det skulle vara så otroligt skönt att få förlåta henne innan det är försent.
                    Har din mamma fått någon diagnos?
                    Så otroligt jobbigt när man hela tiden ältar sin barndom, jag är också hela tiden arg och besviken på min mamma och pappa som jag tycker varit otroligt själviska och inte sett till mig och min brors behov och idag inte heller mina barns behov.
                    Men svårt att komma över det och fokusera på mitt eget liv, mkt av mitt liv kretsar idag kring min mamma och hennes mående och även om jag tidvis blockerar henne från mitt liv så fungerar det inte riktigt.
                    Oerhört frustrerande att inte komma vidare i livet men otroligt intressant att ta del av hur andra arbetar med sig själva för att gå vidare.
                    Kul att ha hittat hit till detta forum!
                    Hur går det för dig idag eldstaden?

                    Comment

                    Working...
                    X