Announcement

Collapse
No announcement yet.

Depremerad pojkvän - Distansförhållande

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Depremerad pojkvän - Distansförhållande

    Deprimerad pojkvän "gjorde slut" Kan jag få lite tips om hur jag ska göra?
    Här är lite bakgrund, så ni förstår mer om vårt förhållande:

    Efter att jag gått ur gymnasiet så åkte jag med en annan tjej-kompis på en resa till Japan en månad. Eftersom vi skulle vara där en månad kunde vi inte bo på hotell, utan vi valde att bo i ett gästhus.Kort och gott så träffade jag ett par nya kompisar nere i loungen och en av dem är han som då blev min pojkvän. När månaden nästan var slut ville jag inte lämna allt, jag var så rädd för vad jag skulle missa om jag gjorde det.Så jag gjorde det galnaste jag någonsin gjort! Min tjejkompis åkte hem, och jag stannade! Efter ungefär en månad blev vi ihop.

    Han introducerade mig för sina föräldrar, vilket är något han aldrig gjort med någon tidigare flickvän och jag fick även följa med hem till hans hemstad över nyår, vilket är något som egentligen är en väldigt stor grej i Japan, något man gör om man redan bestämt att man ska gifta sig.

    Jag var sedan ändå tvungen att åka hem i februari, p.g.a av ekonomi & visum. Men jag hade sökt in på ett amerikanskt universitet i Tokyo. Så jag skulle vara tillbaka efter tre månader. Även om jag inte var borta länge, så kom han ändå till Sverige och besökte mig och min familj. Det var också redan då han började prata lite, men ändå seriöst om - om vi gifter oss.

    När jag kom till baka till Japan så hade han börjat ett nytt stressigt jobb, men han var ändå alltid där för mig. Även om han jobbade så mycket så gick vi nästan på någon form av dejt varje helg och han ville alltid att jag skulle ha kul, egentligen hade han inte ens behövt anstränga sig så mycket som han gjorde och jag sa det att jag bara var glad att vara med honom, men ändå så insisterade han alltid.

    Eftersom CSN inte kunde betala ut mer än så det knappt räckte till undervisningsavgiften, så fick jag jobba väldigt mycket = dåliga betyg. För det mesta kunde jag inte hjälpa till med hyran, bara med mat och andra nödvändigheter, men jag städade och tvättade istället, han sa att de va inga problem för han ville att jag skulle vara hos honom, det sa han alltid. Men jag gjorde verkligen allt jag kunde för honom som inte krävde så mycket pengar.Men jag berättade för min pojkvän om hur jag kände över situationen med skolan, att jag inte var nöjd med situationen och att jag borde börja om och komma tillbaka. Han var väldigt förstående och höll med. Så jag hoppade av den skolan.

    Jag åkte hem i Maj för då gick mitt visum ut, efter att ha avslutat vårterminen. Innan jag åkte hem så sa min pojkvän att, när du kommer tillbaka så gifter vi oss. Han sa också att jag kanske till och med saknar dig så mycket efter bara tre månader att jag ber dig komma tillbaka med en gång. Han satt vi skulle se positivt på saken, att det var en bra chans att sakna varandra, fast jag såg ändå att han var så ledsen att jag skulle åka.

    Precis efter vi hade sagt hej då på flygplatsen, så skickade han meddelanden till mig att han älskar mig och att han redan saknar mig. När jag mellanlandade och hade internet så ringde han mig på skype, trots att han var ute med jobbet och sa att han bara ville höra min röst och att han älskade mig och saknade mig.I en månad efter det så höll vi kontakt varje dag genom meddelanden och skypade minst en gång i veckan. Jag vet att han hade på sig mina varmtröjor som jag lämnat i Japan (de är för stora för mig, men lagom på honom) fast han har en massa egna kläder.

    Snart så skrev han inte lika mycket och att han alltid var för upptagen med jobbet för att prata på Skype. Han bad sen om ursäkt och sa att han samtidigt som han saknade mig jättemycket orkade han ibland inte tänka på det och var därför med sina kompisar och sedan ångrade han sig efteråt. Någon vecka senare så kontaktar han mig och säger att han vart hos en läkare och att han är deprimerad och att han inte kommer gå till jobbet på ett tag. Jag försökte vara förstående och sa att det var okej om han inte orkade prata så mycket och att han skulle tänka på sig själv och bli bättre och att jag kunde vänta, hur långt där än skulle ta. Men nästa dag så får jag ett till meddelande, där det står att han vill att vi ska bara vara kompisar och att han måste tänka på sin framtid och att allt kändes för osäkert och att han inte visste vad han ville, detta var över en månad sedan. Jag sa dock till honom att jag inte kunde acceptera att han skrev detta i ett meddelande och att jag inte gick med på att göra slut utan att prata om allt först, för enligt mig så, vad det än var så skulle det säkert att gå prata ut om. Men han svarade aldrig efter det.

    Det enda han skickade till mig var "Lycka till på provet, jag håller tummarna för dig!" när jag skulle på ett stipendieprov, detta gav mig hopp, men efter det så försvann han helt.

    Han har en blogg, där han skriver om sina tankar, han skrev bland annat om mig, där han refererade till mig som sin flickvän. Han beskrev mig som den person som kommit honom närmast in på livet och att han aldrig känt sig så trygg med någon förr, inte finns någon annan där ute som matchar honom så bra som jag. Men när han tänker på mig, så hamnar han i en loop av negativa tankar och stress, över framtiden. Jag har läst om depression, och även studerat det lite på universitetet. Det han uppvisar är tydligen vanligt hos män med depression, han skrev på bloggen “att vi gjorde slut”, fast jag kan inte alls se det så, vi gjorde aldrig det. Det enda han gjorde var att ta bort relationsstatusen från Facebook, vilket han gjorde för ungefär två veckor sedan, han har dock inte tagit bort våra bilder tillsammans från dejter och så, antingen för att han inte orkar, men jag kan inte hjälpa att se det som hopp om att han fortfarande älskar mig.
    På bloggen har han skrivit att ibland vill han inte ens gå ut ur sitt rum, han kan inte sova och han känner att han inte har en framtid. Jag är rätt säker på att, sättet han ser på vårt förhållande nu är nog väldigt färgat av depressionen. Jag förstår på ett sätt att, hur ska han orka tänka på mig, och vår framtid, när han inte ens känner att han har en framtid själv, och inte orkar gå tillbaka till sitt jobb?

    Han gör fortfarande saker med sina kompisar, ser bilder från gästhusets gemensamma chatt. Den enda han ignorerar är mig.
    Det har gått lite mer än en månad nu som sagt. Jag kan verkligen inte göra någonting för honom. Vilket gör så ont. Jag har inte pengar till att åka till Japan just nu och vara där för honom. Även om jag kunde vet jag inte om det skulle lösa någonting. På ett sätt så vill jag tro att vi kommer att ha en framtid tillsammans igen när han blir frisk, men jag är också rädd att det inte kommer bli så.

    Han betyder verkligen allt för mig. Han är den finaste person som jag någonsin träffat och det jag skrivit här gör verkligen inte honom rättvis. Han gav mig så mycket och jag märkte inte att han överarbetade sig själv. Jag ångrar mig så mycket att jag åkte hem nu. Speciellt nu när CSNs avtal ändrats och man faktiskt kan låna tillräckligt, jag tänker hela tiden att jag kunde arbetat hårdare. Men på ett sätt hade jag nog inte insett hur mycket han egentligen betyder för mig om jag inte hamnat i den här situationen. Jag kanske inte heller hade insett att jag borde sagt till ordentligt, att det är okej att inte göra en massa saker hela tiden av han kunde vilat mer under sina lediga dagar. Jag är liksom en sån person som aldrig haft svårt att underhålla mig själv, men jag tror på något sätt att vi båda var rädda över att jag snart skulle åka hem ett år, vi ville liksom krama ur varenda sekund tillsammans, men vi skulle nog hellre låtit varandra spendera mer tid med våra egna saker också.

    Och det jag saknar mest nu är ju faktiskt inte våra dejter eller utflykter utan att bara få sova bredvid honom eller titta på TV tillsammans, att han bara finns liksom där, bara det vardagliga. Jag skulle göra allt för att bara få krama honom just nu, eller bara få sitta i samma rum.

    Just nu håller han på mycket med sina intressen i alla fall. Han målar, fotograferar, och på YouTube lägger han upp videor och så, så jag vet att han i alla fall sysselsätter sig själv och det gör mig glad. Han är även mycket med sina kompisar. Men ibland så blir jag lite ledsen och börjar tänka att hans liv kanske faktiskt är bättre utan mig.
    Det gör ändå så ont att han ignorerar mig, ibland gråter jag bara och känner mig helt hopplös. Jag vet att han är sjuk, men det syns ju inte på det jag ser, bara på hans blogg där han skriver om sina tankar. Så ibland så blir jag arg och frustrerad (säger det aldrig till honom dock, för jag vet att man inte ska ge skuldkänslor till en med depression) när jag ser att han umgås med alla andra och så kallt ignorerar mig …

    Just nu har jag bestämt mig för att studera japanska ett år i Japan och se vad som händer. jag kan inte komma in på ett japanskt universitet p.g.a hur CSN fungerar med sina utbetalningar, men jag funderar på att gå på en yrkesutbildning inom design istället. Men jag är som sagt, just nu så rädd för framtiden och rädd att åka tillbaka utan att vi pratat först, rädd att han aldrig kommer höra av sig. Även om jag nu planerar att leva ensam och så, för jag kan inte räkna med, eller förvänta mig någonting just nu. Jag vill tillbaka till Japan oavsett, för jag älskade mitt liv där i allmänhet.

    Han betyder verkligen allt för mig, vi har visserligen bara känt varandra i snart två år, men det känns som vi känt varandra i en evighet. Jag vet att det var på riktigt och att han är har en riktig sjukdom och att just nu är detta inte faktiskt “hans riktiga jag”. Jag vet men jag är ändå rädd och det känns så jobbigt att jag inte kan göra något för honom.

    Tror ni det finns hopp? Även om jag fick höra av andra att det inte fanns det, så finns det bara inte i min värld att kunna någonsin lämna honom… Jag kan i alla fall inte ge upp förrän han faktiskt är frisk igen, för jag vill tro att han faktiskt djupt inne fortfarande älskar mig.
Working...
X