Announcement

Collapse
No announcement yet.

Är man elak om man lämnar en deprimerad sambo?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Är man elak om man lämnar en deprimerad sambo?

    Jag är tillsammans med en man som har haft depression i ca 8år, varit hos läkare och allt. Äter nu tabletter för att stabilisera hormonerna, för att sova, för att orka.. Han är diagnostiserad panikångest. Ja, han går hos psykolog och har all behandling han behöver. Jag har stöttat så mycket jag kan och följt med honom överallt, hjälpt honom med allt, sagt alla rätta orden, sökt mycket på nätet om hur man ska bete sig.

    MEN... det blir ju inte bättre!! Han åker upp och ner som en jojo, från mellanbra till superdåligt och jag orkar snart inte mera.

    Jag känner att jag vill inte mera. Jag vill inte leva i detta gråa och ibland mörka liv med honom men om jag lämnar honom, så vet jag att han kommer att falla djupt ner och ev. ta sitt egna liv.

    Men jag har så många känslor och vet att han mår dåligt och det här är egentligen inte han som jag träffade, för den personen har försvunnit. Jag är numera rätt likgiltig när han mår dåligt och har slutat bekymra mig om han gråter, inte orkar med något.. Det är inte rätt.. Varken mot honom eller mot mig.

    Vad ska man göra???



  • #2

    Du sattes inte på denna jorden för att bära honom. Du har älskat honom, du har stöttat, du har försökt. Men någonstans så finns det en gräns för vad en människa kan "offra" för en annan. Det låter som du är där nu.


    Nej, du är inte elak. Nej, du gör inte fel om du lämnar. Jag är mer förvånad att han inte tagit upp det, att han inte vill dra ned dig i sin skit. Att han inte sagt att 8 år får räcka, han vill ta sin smärta själv utan att också ta med dig ner i hans mörka hål. För att han älskar dig.


    Tänk på det så här. Du vet ju rätt säkert att kommer vara exakt samma om 10 år om du stannar. Eller värre. Tänk dig själv om 10 år och du stannat, hur tror du då att du kommer att tänka "så bra jag stannade och offrade mig, han är ju god innerst inne, jag behövde inte leva, var ok med ett liv där jag fick vara där för honom och nöja mig med mindre"? Tror inte det. Så klart kommer det dåliga samvetet finnas där om du lämnar, men du har bara ett liv. Och du är skyldig dig själv att försöka vara så lycklig som du kan.


    Om du tycker om honom som "vän" så kan ni ju ha kontakt även om ni separerar. Givet att du inte fortsätter ta hand om honom, eller får rollen som hans "terapeut". Om du vill och han vill.


    Det finns givetvis inget som garanterar att om du går ur relationen så kommer allt bli bra för dig. Ni har haft många år ihop då du stått tillbaka, så kan bli kämpigt. Men är inte den kampen ändå den du måste ta? För att inte sedan ångra att du lät ditt liv bli litet och grått? För hans skull?


    Lev


    Jag är ingen expert, bara några funderingar.


    Comment


    • #3

      Hej Supertrött.


      Är i en liknande situation som dig.


      Ingen kan klandra dig, ingen kan begära av dig att du ska bära någon annans börda.

      Vet att det är lättare sagt än gjort.


      Nej, jag tycker inte du är egoistisk om du vill separera.


      Comment


      • #4

        Jag vill också lämna min deprimerade och tungt belastande sambo, men jag har sjunkit så långt ner i träsket att jag inte orkar ta tag i det... vad ska jag göra?


        Comment


        • #5

          Om inte brottom så skulle jag om vore du sakta bli "specialist på min egen separation". Ena veckan kolla upp läget med boende. Höra runt bland närmaste vännerna lite. En annan vecka rensa garderober och slänga eller ge bort saker du inte behöver. Rensa ut, packa ned sådant du vill ha kvar men aldrig använder.


          Så att den dagen du tar steget, det inte är så stort som annars. Att du liksom sakta vant dig vid tanken. Och fått sörja. Sörja att det inte fungerade. Sörja att behöver lämna någon du delvis älskar men att det inte räcker. Sörja det som inte blev.


          Men att du redan gått igenom delar av det, tagit små små steg som tillsammans ändå tar dig dit du behöver. Att ta steget när är dags. Ingen brådska men blir mer nåbart.


          Men jag vet inte, bara en tanke.


          Comment

          Working...
          X