Announcement

Collapse
No announcement yet.

jag vill inte bli min mamma

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • jag vill inte bli min mamma

    Min mamma har varit psykiskt sjuk under hela min uppväxt. Nu är jag 25 och bor inte längre hemma, flyttade dock hemmifrån för ca ett år sen så var ganska sen. Jag blev meddlem här för att försöka skriva ner vad jag känner och kanske någon kan känna igen sig eller ge något råd. Jag har så svårt att formulera mina känslor men ska försöka. För jag har bestämt mig för att jag måste må bättre för att kunna fungera normalt, för det är vad jag är rädd för nu, jag ser små tecken i mitt beteende på att jag saknar något känns det som. Jag fungerar inte som jag vill fungera i sociala situationer, jag blir nervös, rädd och har en tendens att alltid anpassa mig efter andra och tro att de har rätt istället för att känna min egen åsikt.


    När jag läst endel trådar här inne så hör jag om hemska förhållanden folk växt upp i, blivit slagna av sina föräldrar och kallade hemska saker av dem. Jag har inte varit med om detta i samma grad (det har hänt men jag kan räkna de tillfällena på en hand), jag har kommit lindrigt undan om man jämför med dessa personer och på ett sätt känner jag ibland att jag inte har "rätt" att må så dåligt som jag ibland gör. Jag ska försöka förklara hur min mamma är.


    Sedan jag var liten har hon alltid haft ett instabilt humör, hon har alltid bråkat med personer i omgivningen. Varje gång vi firade jul eller en födelsedag i hennes familj var det bråk som hon startade, jag minns ett tillfälle då hon blev arg på julafton för att det stod sillburkar på bordet och hon tyckte att detta var fel eftersom vi barn inte gillade sill. detta ledde till bråk och lika banala saker har det alltid varit. Hon kunde även bli osams med mina kompisars föräldrar vilket var jobbigt för mig och jag skämdes.


    En viktig del i detta är ju också att jag inte visste om att hon var psykiskt sjuk när jag var liten, jag trodde bara att hon var en elak människa, det var i mina tonår som jag började inse att det var något fel och jag har alltid varit rädd för att bli som hon. Hon har ingen diagnos och är själv ofta omedveten om när hon säger sjuka saker, jag har bett henne skaffa hjälp och hon säger att hon ska det men sen rinner det ut i sanden. jag är än idag rädd att bli som hon, vilket kan ge mig en ångest som har blivit värre sen jag flyttade hemmifrån. Jag kan ta små misslyckanden (en dåligt skriven tenta tex) som ett gigantiskt problem som fyller mig med ett mörker och en stark tro att detta kommer att leda till att jag misslyckas och blir ensam och utan jobb i framtiden.

    Min ångest kan göra att jag blir "handlingsförlamad", orkar inte göra nångonting utan sitter bara och tittar på tv. Skjuter upp skolarbete och sitter istället och funderar och grubblar.


    Min mamma har exakt samma beteende, hon ältar saker och kan ringa upp mig och ta upp något jag sagt för ett halvår sen och vilja diskutera detta. Vi var ofta ensamma när jag var liten, mamma hade inga vänner och inget jobb. hon satt ofta och grät i köket och jag satt ensam i mitt rum och lyssnade. Hon kunde även bli arg på mig över samma småsaker så man var nog ofta på spänn hemma. Hon slog mig inte, det hände en gång att hon gav mig en örfil och en gång att hon skakade mig. Jag tror att dessa två gångerna var de enda. Pappa fanns för mig till viss del, han har alltid bott nära och jag har alltid kunnat gå dit, men jag höll nog mycket inom mig som liten och var en snäll och duktig tjej i skolan. Men jag var ofta ledsen och jag kunde inte prata med min mamma om detta för hon var ju den ledsna.


    Jag har senare år fått några mindre "panikattacker", vet inte vad jag ska kalla dem för de är inte dödskänslor, mer rädsla och att jag "fryser till" eller börjar darra. Det hände i en matsal där det var mycket människor jag inte kännde, och har även hänt på familjemiddagar med min pojkväns familj. Jag förstår till viss del (eller tror mig förstå) varför de uppstår, då de nästan bara uppstått i sociala situationer bland folk jag känner mig osäker inför och jag tror jag tagit över endel av min mammas sociala fobi (hon har alltid trott att människor stirrar på henne och att grannarna lyssnar osv)


    i min uppväxt har vi varit ensamma både på pappas och mammas sida, min pappa är psykiskt frisk och en underbar person, men han är en ensam typ och jag har aldrig varit med om stora släktmiddagar där alla pratar och kommer överrens, eller fester eller ens att resa någonstans med mina föräldrar. Jag tror det är därför sånna situationer gör mig osäker och jag kan känna att min kropp blir som förlamad i dessa situationer.


    Jag kan även känna obehag när jag är ute på stan, kanske om jag går till bussen kan det kännas som att jag ska ramla omkull, att jag inte litar på min kropp och ibland som att jag är "utanför" min kropp. Jag fastnar ofta i grubblerier om allt, om vilka val jag ska göra i livet och hur jag ska "lyckas", dvs få ett bra jobb och ett bra liv, det som mamma inte haft. Jag kan grubbla över något litet som någon har sagt till mig och det kan göra mig jätteledsen då jag känner mig kritiserad.


    Jag vill ha ett bra liv och jag vill vara säker på mig själv, jag vet inte hur jag ska jobba med mig själv för att det ska bli bättre. jag funderar på att bryta kontakten med min mamma för ett tag för att kunna pusta ut, för alltid när jag pratar med henne dras jag in i hennes sjuka tankar och jag vill inte tänka likadant som hon. Min psykolog har tagit upp att jag eventuellt ska testa någon mildare ssri för att kunna slappna av och bekymra mig lite mindre, men jag vet inte om jag ska göra det eller om jag själv kan lyckas övervinna mina mörka tankar. Dom finns inte där alltid, jag är en väldigt glad och positiv person, men vissa situationer triggar fram ångest, oro och rädsla. Jag vill vara en stark människa i framtiden så jag kan ta hand om mitt och min sambos barn när det eventuellt kommer (jag är inte med barn men jag vill kunna ha ett i framtiden och då vill jag vara en hel människa).


    ursäkta om texten blev rörig.



  • #2

    Du kommer aldrig bli som din mamma. Hon skulle aldrig kunna skriva den insiktsfulla och balanserade text du just skrev. Så visst har du dina problem, men är "dina". Försök sluta tänka att du är kopplad till din mamma och hennes sjukdom. Även om skulle vara så att det funnits någon störning hon genetisk fört vidare (vilket inte är troligt) så hanterar du det inte som hon. Du söker hjälp, du har insikter och vågar möta dig själv. Ditt öde är inte förutbestämt och kopplat till henne. Du kommer aldrig bli som din mamma.


    Om du orkar, så tycker jag du ska bryta med henne, i alla fall en tid. Säga som det är, att du sjunker ned med henne, du behöver en paus, och du avgör om och när du tar upp kontakten igen. Min första tanke var att du skulle säga "Jag tänker inte vara din terapeut längre, jag är din dotter, du kan höra av dig när du går i behandling för dina problem". Men så ångrade jag mig, för att säga så är samtidigt att ge ett löfte. Att du ska vara där för henne om hon uppfyller ett krav från dig. Och det är att ge dig in i hennes liv för mycket, ta ett ansvar som inte är ditt, du behöver ta hand om dig och ditt liv. Är hon som måste lista ut att hon behöver hjälp och verkligen göra det.


    Så om du kapar, så försök använda "jag". Jag behöver ro, jag behöver min energi själv nu, jag måste prioritera mig själv och mitt liv. Om hon vägrar släppa taget och du känner du behöver säga något, så upprepa som en papegoja "Jag orkar inte längre mamma, jag går under".


    Jag är ingen expert, bara en tanke.


    Comment


    • #3

      Det värmer att höra din syn på saken, även om du inte känner mig men en annan helt vanlig persons tro på att jag inte är "som hon". Innerst inne vet jag detta, jag vet att jag kommer att ta mig ur detta och jag vet att mina svackor blir värre antagligen föratt jag måste bearbeta saker, eftersom jag flyttade hemmifrån och "blev vuxen" för bara ca ett år sedan är det först nu jag blivit tvungen att ta tag i dom sår som jag har innuti.


      Jag kommer att försöka ha ett avstånd till min mamma, fysiskt är det enkelt eftesom vi bor några mil ifrån varandra och min mamma vågar inte åka kommunalt och saknar körkort så hon skulle inte komma hit. Däremot kan det bli svårt med telefonkontakten, när jag var i tonåren flyttade jag till min pappa och min mamma kunde då ringa oss flera gånger om dagen. Hon ringer honom dagligen nu med men inte lika frekvent, hon ringer mig väldigt sällan för hon säger att hon vill lämna mig ifred, så nuförtiden har hon en viss insikt i sitt eget beteende. Saken är den att nuförtiden är vårat förhållande ganska bra, hon är en snäll fin människa och är inte elak mot mig alls, jag ringer henne ibland för att prata och det kan vara riktigt trevligt. Det är mycket där problemet ligger och varför jag känner att jag behöver ta avstånd ett tag, hon framstår som helt normal men sen säger hon saker som att grannen stirrar på henne eller berättar om att hon skällt på någon i affären, eller säger till mig att jag borde sluta skolan föratt det säkert inte är rätt utbildning för mig (hon säger inte detta av elakhet utan riktig "omtanke"). När hon börjar vimsa in på sånna ämnen blir jag irriterad för någonstans tror min hjärna att jag pratar med en normal människa och då plötsligt börjar hon prata strunt, då blir det ofta bråk som jag startar i frustration över att hon inte förstår. Jag försöker gång på gång förklara idiotin i hennes uttalanden och ibland håller hon med mig och förstår, men ingenting händer. nästa gång vi pratar är det samma sak.


      Jag har förstått nu att hon kommer aldrig att förändras, bråken är mildare än förut då hon tar medicin vilket gör att vår relation är relativt bra nu (så länge jag umgås med henne i en miljö hon inte stressas av. Och jag kan nöja mig med att bara träffas hemma hos henne.


      Det jag måste komma fram till är hur jag ska vara i förhållande till henne i framtiden (för jag vill ha en relation med henne). Jag vet att vissa saker kan jag inte prata med henne om, och jag måste se henne som en person som inte är frisk, jag måste acceptera det. men jag tror inte att jag har tålamodet just nu att vara förstående då jag klandrar henne för så mycket av min egen osäkerhet och mitt mående.


      Så det beslutet jag tagit är att försöka inte prata med henne ett tag och fokusera på att må bättre själv (känns som att jag skrivit ett inlägg o sen ger mig själv svaren nu, men att skriva gör ju att man ser lite klarare :P) Dock är jag så van vid att prata med henne relativt ofta och vanor är svåra att bryta.


      hur lyckas man egentligen förhålla sig till någon som beter sig såhär? jag kan inte behandla henne som ett barn men heller inte som en vuxen, vet inte hur våran relation ska se ut, kanske det löser sig med tiden. jag vet inte. Den relationen är egentligen inte det viktigaste utan det viktigaste är relationen till mig själv. inser när jag skriver att jag är aldeles för uppslukad i hennes problematik.


      håhå jaja


      Comment


      • #4

        Hej! Det var ett tag sedan du skrev, men svarar ändå

        Jag känner igen mig mycket i det du skriver.

        Min mamma har aldrig fått någon diagnos av någon slag, men i familjen finns en del psykisk- problematik så skulle inte förvåna mig.

        Vår (min och mina syskons) barndom kantades alltid av bråk och skrik, min mamma kunde börja skrika och skälla över att man råkade spilla ut ett glas mjölk. Det var dock ännu värre för min pappa och mina äldre systrar, på den tiden var hon tydligen ännu värre. Det min pappa fick uppleva, delvis psyksikmisshandel hoppas jag aldrig att någon i min närhet får uppleva. Pappa är precis som din pappa, den mentalt friska och har alltid vart den stabila, även om han (innan deras skilsmässa) fick utstå mycket skit från henne.


        Min familj har alltid kantats av olika osämjor, större eller mindre. Minns en julafton då min mamma och hennes sambo började bråka... Efter denna julaftonen så hatade jag allt med julen. När jag var liten var jag rädd för min mamma, inte rädd i den meningen att hon skulle slå oss, utan snarare för att få skäll och bli anklagad för saker man inte hade gjort. Minns bara 1 gång då hon var fysisk och det var engång när vi bråkade och och sprang efter mig och drog mig i håret tillbaka ut i köket, detta chockade mig extremt mycket och hade det hänt idag hade jag förmodligen sagt upp kontakten.


        Jag är, precis som du otroligt rädd för att bli som henne. Det är min största mardröm, vill verkligen inte ha hennes "temperament" eller uppfostra mina kommande barn på det sätt hon gjorde. Jag är också otroligt rädd att jag i framtiden kanske kommer behandla min sambo lika illa som hon behandlade vår pappa och det skrämmer mig något fruktansvärt för jag vill inte vara som henne!


        Men ja, jag förstår precis din rädsla. Vet inte riktigt vad man ska säga, det enda är väl att jobba med sig själv och försöka vara "uppmärksam" på sitt egna beteende. Men ja, jag vet inte. Jag funderar starkt på att själv gå i terapi för att få bukt med denna rädslan och om jag ärvt hennes beteende även få bukt med det. För så som hon är/har vart är inte en person jag vill vara.


        Comment


        • #5

          Hej,


          jag känner igen mig i båda era historier. Till viss del tror jag att den dåliga självkänslan beror mer på erfarenheter äm psykisk sjukdom för även om man kan må psykisk dåligt beror det på olika erfarenheter och inte en underläggande sjukdomsbild.


          Jag växte upp på landet. Folk var i grunden snälla men grälsjuka och ganska inskränkta. Jag växte upp med min mamma eftersom min pappa var frånvarande (hade i princip ingen kontakt med honom och har ingen idag). Skillnaden mellan mammas släkt och pappas släkt var stor; mamma kom från arbetarklass (och vi bodde på en ort där folk var relativt obildade och inte intresserade sig för så mycket mer än sport och sprit) medan pappa kom från anrik övre medelklass. På landsbygden där jag växte upp kantades livet av min mammas grälsjuka och växlande humör (hon är nu diagnostiserad som bipolär), och eftersom jag var av en känslig natur höll jag mig undan även om det i vissa sociala situationer var outhärdlig genant (rena skräcken på den tiden). Dessutom tror jag att den lilla kontakt jag hade med pappas släkt, där det var traditioner, fina middagar och förfinade sociala koder gjorde att på nåt sätt blev än känsligare för det oborstade sättet hos min omgivning samt deras förmåga att nästan alltid gnälla eller gräla utan att tänka på om det var konstruktivt.


          Det intressanta är att min mamma tryckte ned mig flera gånger, utan att tänka på det, genom att säga att jag höll på att bli som min pappa (lat, drömmande, jag vet inte vad...). Detta mådde jag dåligt över eftersom han hade lämnat henne och jag gjorde allt för att inte vara som min pappa. Egentligen hade min pappa många problem men var en snäll och lugn person.


          Hur som helst hade jag en styvpappa som inte gillade mig. Han hade varit bråkig när han var ung och hade väl skärpt till sig, men det var mycket macho över honom och det var uppenbart att vi inte var gjorda för varandra. När jag var sexton flyttade jag till Frankrike och gick på gymnasiet där ett år och sen när jag kom tillbaka valde jag en gymnasieskola i en stor stad ett par mil bort från mamma. Jag började utveckla mig själv, odla mina intressen som varit nedkuvade och så vidare. Det har varit en lång väg att gå och idag är jag lycklig. Men jag känner liksom både er två att självförtroendet sviktar och självkänslan likaså... jag tror det är en komplicerad bild och för mig handlar det om betydligt mer än min bipolära mamma. Jag tror helt säkert att det är klassrelaterat, att man aldrig skulle tro att man var någonting. De människor jag möter idag (jag har ett ordnat liv idag) har ett helt annat självförtroende i grunden och de kommer nästan alltid från funktionella medelklasshem snarare än dysfunktionella arbetarhem.


          Vad gör man då med sin mamma? Jag vet inte, det är svårt. Jag har gråtit mycket över det här och känslorna kommer till och från. När jag var nitton valde jag att helt klippa

          banden med mamma och vi pratade inte på fyra år... det var en fin och oproblematisk tid. Sen dog min styvfar och vi tog upp kontakten igen. Jag har hälsat på några gånger, men hon eller mina syskon har aldrig hälsat på mig. Vi är så himla olika känner jag. Jag kände att jag ville dra upp mig så långt det bara gick, nästan av hämnd, och nu när jag kommer dit och försöker ha överseende med deras lågsinta och vulgära sätt är det ändå trots lite skämt och nyfika samtal som att jag är brännmärkt, att jag inte är som dem, att jag inte hör dit. Det gör både att jag drar mig bort från dem ytterligare samtidigt som jag känner stor sorg över att inte ha en familj, att i den bemärkelsen aldrig ha fått uppleva den trygghet och familjekänsla som många andra fått. Men det är väl kanske bara att acceptera och försöka skapa sitt eget sammanhang? Det är då, har jag märkt, som man mår bättre och självkänslan ökar.


          Comment


          • #6

            "Skönt" att höra att det finns personer mer liknande erfarenheter som lyckats arbeta med sig själv och nu känna sig lycklig med sitt liv.


            Jag gjorde som du Gustenique, bröt med min mor för ett tag sedan. Dock endast under ett par veckor. Hon gjorde och tog ytterligare beslut som påverkade mig och mina syskon på ett väldigt negativt sätt, samt hon baktalade oss och förvrängde sanningen till att passa hennes skeva bild av verkligheten. Kort och gott kan man säga att hon återigen valde bort oss barn, till förmån för sig själv och hennes (vad jag tror) rädsla för att bli lämnad ensam.


            Jag valde att återigen ta upp kontakten, min mor är nämligen väldigt sjuk i cancer och har förmodligen inte långt kvar att leva och jag kände att jag senare inte vill "ångra" eller få dåligt samvete över att jag inte fanns där hennes sista tid i livet. Dessa veckor då jag inte pratade med henne var otroligt befriande på något märkligt sätt, jag kände mig mer harmonisk och glad i livet. Tyvärr försvann mycket av välbefinnandet och min ångest återkom i samband med mitt återupptagande av kontakten, men som vanligt så känner jag att mina plikt- och skuldkänslor väger tyngre än mitt eget välmående just nu. Det är min plikt som dotter att finnas för min mor när hon är sjuk, samt att jag inte senare vill ångra något.


            Min dåliga självkänsla har alltid funnits, jag har sökt bekräftelse på diverse vis utan att lyckas. Självkänslan har snarare förvärrats efter att försökt vara andra till lags och vara den flickvän de kan tänkas tycka om. Jag har haft en övertygelse om och har fortfarande till viss del, att jag inte duger som jag är.


            Jag är som sagt också väldigt orolig för att bli som min mor, nu mer än någonsin när jag och min sambo ska få vårt första barn tillsammans. Ångesten över hur jag kommer vara och agera, om jag och min sambo (och vår relation) kommer klara detta, varvas med lycka och glädje.


            Mina erfarenheter i tidigare "förhållanden" och även min mammas agerande gentemot min far och hennes nuvarande destruktiva relation har gjort mig livrädd för min egen relation och mina egna känslor. Ett konstant ifrågasättande gällande hur stark vår relation är, hur ska man känna, vad är "rätt", finns alltid i mitt medvetande. Jag har ingenaning om hur en hälsosam relation ser ut och jag känner mig handfallen. Jag älskar min sambo och jag vet att jag vill vara med honom, jag kan titta på honom och känna hur mitt hjärta slår ett extra slag för honom, men mina tankar fortsätter likförbannat, "räcker det jag känner? Eller kommer jag att bli som min mor och behandla honom som skit förr eller senare?".


            Jag har alltid vetat att jag inte velat bli som min mor, det är en drivkraft hos mig till att utvecklas och försöka bryta mönstret och bli annorlunda. Men denna drivkraft kan också vara negativ då jag, när jag har en dålig dag och kanske skäller på min sambo, kan få en enorm ångest över att jag blivit arg och agerat som jag gjort för; "Tänk om jag håller på att bli som min mamma?".


            Tidigare i livet har jag vart självdestruktiv och nedstämd, nu för tiden handlar det mer om ångest och nedstämdhet. Jag antar att det har med presationsångest att göra, att inte vara som mamma, oavsett vad det gäller (samboliv, barnuppfostran, relationsmönster, m.m). Någonstans antar jag att jag som de flesta andra, vill ha idyll familjen. En familj där det finns en grundläggande trygghet för alla parter och fina relationer till varandra, dock har jag svårt att se hur detta ska bli möjligt, då jag upplever mig själv som såpass "trasig" och från ett så kaosartat familjeliv.


            Min psykolog menar att man inte kan ändra allt, men nästa generation oftast blir lite bättre. Jag hoppas dock inte detta är sant, eftersom jag vill bli mycket bättre än min mor.


            Nu tog jag över hela tråden och ber om ursäkt för det! Men ville bara ventilera mina senaste tankar lite.


            Comment


            • #7

              Hej du fina!


              Jag känner igenom mycket av det du skrev, speciellt i din beskrivning av dig själv. Jag har också vuxit upp med en förälder som har en kronisk depression. Jag är och var, liksom du, väldigt rädd för att fastna i samma mönster, det är också en befogad rädsla.. så jag anser att det till viss del är sunt att känna så. Men när tankarna kring denna rädsla börjar ta över hela ens liv är det dags att testa något nytt, en annan väg att gå.

              Jag tror det är näst intill omöjligt att hjälpa sig själv vidare i en sådan situation och den tiden vi har i livet är för dyrbar för att kasta bort på grubblerier som bara gör att man stagnerar. I slutändan kan det bli riktigt allvarligt, en dag märker du att du har fastnat så i dina grubblerier att du blivit en kroniker, så snälla gör något aktivt istället! Jag har, liksom du, ältat bort så mycket dyrbar tid. Nu är jag snart 28 år och kan se hur nästan hela min ungdom är förstörd.


              Jag har testat några olika SSRI preparat och tillslut funnit rätt, snacka om att det är värt det! Jag kan sortera mina tankar nu, välja när och om jag vill tänka på något och kan låta mitt logiska tänkande styra besluten (stora som små) i min vardag. Jag känner mej inte drogad, inte uppe i varv utan bara avslappnad, klarsynt och stabil... normal med andra ord. Och jag börjar bli lycklig. Kombinerar du det preparat som slutligen fungerar för dej en samtalskontakt så har du nog ett vinnande recept. Du är värd SÅ MYCKET MER än att älta bort ditt liv!


              Våga vara modig och gör något konkret för att förändra din situation, dina tankar kommer att fortsätta bedra dej.


              *stor kram*


              Comment


              • #8

                Hej Visa0 och tack för svaren, jag känner verkligen igen mig i det du säger. Att inte bli som min mamma har varit en stor drivkraft för mig till att få saker gjorda, som att skaffa jobb, klara skolan, osv. MEN, den drivkraften gör att jag också fick otroliga svackor och ångest när det inte gick bra, kände att -klarar jag inte denhär tentan eller vad det nu kan vara, så går allt åt helvete och jag kommer att bli ensam och hatad av alla.


                Nu har det gått flera månader sen jag var inne här, bestämde mig för att försöka tänka på annat och sluta älta (som du skriver Nermal). För jag kände att allt läsande om sjukdomar och ångest på internet fick mig att bli ännu mer säker på att det var nåt fel på mig. Jag har nyligen avslutat (iallafall för nu) min psykolog-kontakt. Har gått hos henne i ett år och börjat ta ett SSRI som faktiskt har hjälpt mig. Var rädd att jag skulle bli konstig av medicinen men jag känner mig "som vanligt" fast utan samma ångest. Mina tankar om min mamma har också blivit bättre av att tala med psykologen. Allt är inte perfekt men jag känner att jag kan acceptera läget på ett helt annat sätt.


                kramar


                Comment

                Working...
                X