Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur konfrontera?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Hur konfrontera?

    Var på utvecklingssamtal på förskolan idag. De oroar sig inte för barnet, pigg, glad och inga konstigheter.

    Däremot framkom det att både personal OCH andra föräldrar reagerat på att min sambo (barnens far) vid ett par tillfällen vid hämtning betett sig berusat samt luktat alkohol.

    Jag måste ju självfallet prata med honom om detta, men vet inte hur jag ska ta upp detta med honom utan att han blir skogstokig.

    Saken är att jag inte vet om han smygdricker. Han drack för mycket innan vi fick barn, därefter slutade vi ha alkohol hemma.
    Vid ett antal tillfällen har även jag misstänkt att han druckit, men har inte kunnat bevisa något.
    Snälla, ge mig lite idéer om hur jag ska göra med denna soppa!

  • #2
    Välj ett tillfälle när det är lungt, inte när du är irreterad eller trött el när han kanske är trött redan på dåligt humör elller ni kanske redan haft en diskussion om något. Säg lungt till honom att du varit på utvecklingssamtal och att personalen berättade för dig att de upplevt att du vid några tillfällen upplevt att du varit påverkad när du hämtat x. Stämmer det? Säg det inte anklagande utan bara som en vanlig fråga vilken som helst. Om han blir skogstokig gå där ifrån ingen ide diskutera med någon som bara gapar och skriker, säg bara lungt att vi kan diskutera detta när du lugnat ner dig och gå därifrån. Om det nu är så att han smygdricker kommer han med all sannolikhet förneka det. Har han några nära vänner du ev skulle kunna fråga om de upplevt han berusad, sköter han allt annat som han ska, glömmer han mycket, verkar disträ, mer tröttare någon annan skilland med honom du märkt?

    Comment


    • #3
      Huvudet på spiken, knet99. Det är exakt så jag lever. Och jag vet ju att det inte är bra.

      Ska tala med honom ikväll. Gör jag inte det här så snart som möjligt kommer han sannolikt anklaga mig för att undanhållit information.

      Comment


      • #4
        Admin råkade visst ta bort mitt inlägg när sammanfogade trådarna.... men men, sådant händer

        Som de flesta med missbruksproblem (vilket han troligen har) så kommer han kanske reagera illa just i ögonblicket när blir konfronterad. Men vem han är och om finns någon framtid kommer att visa sig de närmaste dagarna. Om han när han lugnat sig erkänner att han har problem både med missbruket, problem med sitt humör och ber om ursäkt för att han brusade upp. Dvs ni får till en dialog.

        Om det vore en annan förälder eller bara ett tillfälle så kunde det ju vara så att de har fel. Men det är ju troligen så att han har problem som han på något mirakulöst sätt lyckats dölja för dig.

        Om han inte vill kännas vid de problemen eller att han är delaktig i att du behöver vara rädd för när du behöver prata med honom så vet du. Om han själv inte kommer till slutsatsen att han behöver förändras, behöver hjälp och tänker söka hjälp, så vet du. Att ni inte har någon som helst framtid tillsammans.

        Comment


        • #5
          Nu har du inte berättat hur svårt det är att prata med honom och hur er relation ser ut. Men innan du ställer krav på honom så är det bra om du funderar på om du tror på honom och er relation. Om du innerst inne vill.

          För om han nu mirakulöst skulle acceptera och äga sitt problem, ta hjälp på allvar, jobba hårt för att förändras, så kanske du hamnar i en annan knipa. Att du känner skuld till honom. Att om du sedan känner att du inte vill vara kvar i relationen, trots hand förändring, så kanske du känner att nu när han jobbat så hårt så är du skyldig honom att stanna. Han kanske också skulle känna det så, att du är skyldig honom det när han jobbat så hårt "för din skull".

          Så även om han mirakulöst skulle förändras så kan det vara så att det är för sent för er två. Att du förändrats, betingats av hans tidigare beteende, att du ändå kommer att tippa på tå och anpassa dig. Inte vara den du vill vara, för dig själv och ditt barn.

          Men jag vet så lite om hur du lever vad du känner. Och jag är ingen expert.

          Comment


          • #6
            Jag berättade vad förskolan sagt. Och han blev skogstokig.
            Så nu ska han riva ut ungarna ur förskolan, stämma förskolepersonalen osv. Jag förslog att han skulle boka tid med förskolechefen, men det var nog den dummaste idén han någonsin hört.
            Han kan inte på något sätt se att förskolan gör det här av omtänksamhet gällande våra barn.

            Förhållandet är nog rätt dött från min sida. Har försökt att hålla ihop det tills barnen blir något äldre (3 och 5 nu), men också för att jag har svårt att acceptera att lämna barnen 50% till någon som jag uppfattar som psykiskt sjuk (gjorde ett inlägg om det i anhörigforumet i julas).

            Comment


            • #7
              Om du inte gjort det redan, börja från idag att på ett säkert ställe han inte kommer åt anteckna allt som händer vad gäller dig och barnen. Anteckna tid, plats och vad som sas eller hände. Det gäller inte som bevis men din trovärdighet om blir vårdnadstvist borde öka om du har stenkoll på vad som hänt.

              Och glöm inte sådant du redan nu kanske uppfattar som "normalt". Om han tex ensam tar hand om barnen och han luktar alkohol. Om han skapar konflikter med andra där inte finns skäl för det. Om han säger kränkande saker till dig. Om han bråkar med dig framför barnen. Om han förlorar tålamodet med dem på ett sätt som gör de inte mår bra av det osv.

              Men då gäller det att du alltid är "korrekt". Så det du säger om honom inte faller tillbaka på dig. Att om han provocerar dig inte bråka tillbaka framför barnen. Att inte dras in i gräl så det är "två som bråkar" istället för att det utifrån uppfattas som att "han som ger sig på dig".

              Tror du han kommer att vilja ha 50/50 om ni skulle separera? Orkar han det? Eller skulle han kräva det för att hämnas på dig trots att han inte orkar? Vet en som krävt 50% och som sedan alltid lämnade ungarna till sina föräldrar när hans vecka.

              Vet svårt och otäckt att separera. Men du kan ju inte vara med någon som du uppfattar som psykiskt sjuk. Stanna med en man som du känner du måste vakta på så han inte ska skadar barnen psykiskt eller fysiskt. Men förstår din instinkt att "offra dig själv" för deras säkerhet.

              Frågan är om det i längden ändå är mer skadligt för dem om du inte separerar. Massor av andra har separerat och på något sätt fått det att fungera.

              Comment


              • #8
                Knet99! Exakt så har jag gjort de senaste året.
                Dessvärre blir han ju extremt provocerad av att jag inte grälar tillbaka.

                Han skulle definitivt vilja ha barnen 50 % för att straffa mig (och nu ska vi ha i åtanke att han inte haft hand om båda barnen 24 h i sträck ensam). Han gitarrists med vårdnadstvist och att dra in advokater.

                Jag är stark i mig själv, och skulle sannolikt klara mig otroligt bra ensam med barnen, men just att han kommer ha dem 50 % skrämmer mig.

                Comment


                • #9
                  Var verkligen i te min mening råka radera ditt svar Knet Ber om ursäkt

                  Comment


                  • #10
                    Ja. Jag är förvånad över att han har varit berusad i samband med hämtning från förskolan (jag jobbar skift, så jag träffar inte honom dessa kvällar). Däremot har jag dokumenterat alla hans utbrott, hans ovilja att samarbeta, och sådant. När det gäller alkohol så har vi inte det hemma (jag dricker inget), så det är svårt att dokumentera på det sättet.

                    Dessutom har jag även träffat familjerådgivning (han vägrade följa med, det är ju inget fel på honom), jurist samt skaffat lånelöfte.

                    Comment


                    • #11
                      Ja, men skriv också i vilket datum, tid och plats då du föreslagit familjerådgivning. Så du kan visa att du verkligen försökt.

                      Låter som att det inte finns något hopp alls. Han har inte självinsikten och har inte viljan. Om sedan dina känslor inte finns kvar så spelar det inte så stor roll för ert förhållande om han förändras eller ej.

                      Det är alltid svårt att veta hur det blir sedan med barnet. Vem vet, kanske när du lämnat honom så tar han tag i sitt eget liv och det börjar gå i positiv riktning. Eller inte.

                      Comment

                      Working...
                      X