Announcement

Collapse
No announcement yet.

Kan en person med lättare from utav autism leva ett normalt liv?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Kan en person med lättare from utav autism leva ett normalt liv?

    Har en lättare form utav autism. Är totalt socialt handikappad och har aldrig utvecklat någon social kompetens. samtidigt som hela värden och allt runtomkring handlar om det sociala. kan du inte som person handskas med det sociala är du totalt jävla körd. Kommer jag någonsin få uppleva närhet och kärlek från en kvinna? med ett familjeliv så att säga, hus, barn, fungerande arbete och ja allt det där ? känns som att jag borde avsluta mitt liv, kommer helt enkelt inte längre i livet än så här... snart är man 30 och totalt misslyckad. Tänk alla år jag kastat bort i mitt liv fy fan vilket ångest jag får bara av att tänka på hur jävla misslyckad jag är......

  • #2
    Det finns ju ett brett spektrum av autism. Även om finns likheter mellan olika personer har autism så är alla i någon mening unika.

    Så frågan är hur långt just du kan nå?

    Även många som inte har autism brottas med det sociala och har det inte i ryggmärgen hur ska agera i olika sociala situationer. Istället för att utan att tänka skämtar, reagerar på vad andra säger, fyller upp tystnad osv så måste tänka efter vad som är lämpligast att säga just nu.

    Vi människor är en paradox i att vi på så många sätt är fast i vår historia, vår biologi, rädslor osv. Vi har oerhört svårt att förändras, sitter fast som i cement.

    Men å andra sidan så är vi formbara som modellera, kan förändras, lära oss nya saker. Givetvis så är den där biten att vara formbar olika hos olika personer men du vet ju att även du har den biten.

    Det är oerhört energikrävande att använda intellektet till att hantera sociala situationer så det är inte lätt. Och det är en konst att avgöra när ska säga vad även om tränat mycket. Och inte går det att diskutera med en person som "bara har det". De har ingen aning om att det skulle vara svårt och vet inte om att deras hjärna blixtsnabbt utan medvetet tänkande i en social situation gör hundratals val som formar deras sociala interakton.

    Så frågan är hur långt du tror du kan komma och om du kan få och klarar av att ta hjälp? En KBT terapeut med erfarenhet av människor med lättare autism kan säkerligen sätta upp mål för din sociala träning, skulle det kunna fungera för dig? Kan du själv läsa in dig på ämnet och med intellektet lära dig en del av spelet?

    Bara några exempel på både lätta och svåra saker. En relativt lätt sak är att använda insikten att de flesta tycker om att prata om sig själva. Så "Vad gjorde du i helgen?", "Var du på mötet igår?", "Hur var det på jobbet?" är rätt säkra kort. Folk är så självupptagna att du sällan får en motfråga "Du då?". Men om du ställer småfrågor och bara tittar på den person som för konversationen just då, småler lite, så upplever de att du är med och pratar fast du kanske inte säger så mycket.

    Men det är ju inte så lätt, för fel fråga i fel läge så blir det helt fel. Och om öppnar upp en konversation så kan det behövas följdfrågor. Det finns ett litet trick och det är att "relatera" men inte ta över konversationen. Om tex någon berättar att sett en skräckfilm på bio så kan säga "Oj, låter som en för otäck film för mig". Du delar något personligt utan att ta över. Eller någon berättar att vindsurfat på semestern kan säga "Låter kul, skulle vilja testa någon gång" (om menar det). Att säga "Jag har...." och berätta något eget kräver att tar över konversationen och det kan vara väldigt svårt om inte kan spelet så bra. Men om "relaterar" så upplever de att du är med, en del av det sociala.

    Men finns så många fällor att trampa i. Ett sätt att hantera sociala situationer är givetvis att betrakta de andra och försöka göra samma. Men det finns så många oskrivna regler. Tex om ny på ett jobb och de andra använder "gnäll" som en social motor och du då också "gnäller" så kan uppfattas som helt opassande. Man måste ha jobbat där ett tag för att det ska uppfattas som ok att gnälla. Hur ska man veta sådant?! Är verkligen inte lätt.....

    Vad sätter gränserna för just dig? Är din autism för svår, du kan helt enkelt inte träna dig i att klara mer? Eller har du vant dig vid att undvika det sociala så hamnat i ett mönster som hindrar dig, ett mönster som du med hjälp kan förändra? Dvs handlar om rädslor du utvecklat, kanske utifrån mobbning eller utanförskap tidigare? Har du fått hjälp innan i att klara mer men inte fungerat? Har du pratat med andra som har samma problematik som du, om hur långt de kunnat nå?

    Vad tror du?

    Jag är ingen expert, bara några funderingar.

    Comment

    Working...
    X