Announcement

Collapse
No announcement yet.

Orkar inte mer, hatar mig själv och vill bara försvinna. Någon som känner igen sig?

Collapse
X
  • Filter
  • Time
  • Show
Clear All
new posts

  • Orkar inte mer, hatar mig själv och vill bara försvinna. Någon som känner igen sig?

    Jag har nu kommit till insikten att mitt liv är på väg att spåra ur totalt, är 25 år och har länge känt att något är fel med mig...
    Har levt med enorma rädslor, osäkerhet och ångest över alla val jag hittills gjort här i livet. Känns som allt jag gör bara blir fel, som allt jag tar i går sönder, är sakta men säkert på väg att bryta ner mig själv och dem i min omgivning. Fick så sent som för ett par månader sedan veta att jag fick dignoserna MBD/DAMP samt aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (typ ADHD) som barn, väntar f.ö.göra en neuropsykiatrisk utredning då jag starkt misstänker att jag även har Autism/Asperger. - Varför tror jag det då? - Jo, jag kommer alltid på mig själv med att aldrig nå hela vägen fram i min kommunikation med sjukvården och mina närstående. En viss händelse nu i vintras fick mig verkligen att ifrågasätta mig själv och mitt beteende... Jag mötte den person som kom att betyda allt för mig, hon som jag vill kalla min själsfrände. Jag visste nästan redan då att hennes liv inte skulle bli som hon tänkte sig just då vilket det inte heller blev... Fick genom henne chansen till ett "sista" farväl vilket jag helt enkelt inte klarade just då. Varje gång vi skildes åt växte min separationsångest fram tills den dag jag enkelt inte kunde träffa henne mer. Bör kanske tillägga att vi aldrig var mer än vänner då hon redan hade ett förhållande... Har sedan i vintras lyckats vända mitt liv till det bättre genom mycket hjälp ifrån en närstående, inte för min egen skull, utan hela tiden för tanken på "oss", hon som jag träffade i vintras. Nu är det för sent... - Hur ska jag någonsin kunna älska någon annan när jag aldrig kan älska mig själv? Behöver verkligen någon som förstår, höra att jag inte är ensam, en famn att gråta ut i och vila i... Postar en dikt här nedan för att dela mina känslor.
    Stort Tack till dig som orkade läsa!

    Kan ej glömma och förstå,
    varför ett till farväl jag inte klarade just då
    Tänker på dig varje dag och varje natt,
    förlorad i ditt vackra leende och glada skratt
    Dina glittrande ögon jag saknar så
    Känslorna jag höll inne fortfarande försvårar,
    ändå kunde min längtan ej visas i tårar
    Ångrar att jag aldrig kunde förklara,
    endast i din närhet vill jag nu som då,
    för evigt vara


  • #2
    Oj va trist att du känner på detta vis men det är fullständigt normalt egentligen. Det är många fler som känner som dig bara det att det inte syns tydligt utåt så ensam ska du absolut inte känna dig. Denna tjej du nämner verkar speciell för dig men det kan bero på att du känner någon trygghet hos henne som du inte känner någon annanstans. Det är roligt att du gillar henne men du ska se till att aldrig vara så beroende av någon till den gränsen att det får dig att må dåligt om ni skiljs åt även om det alla gånger inte är oundvikligt. I slutändan är du också en människa och vi har en tendens att känna som dig sedan är vi alltid på något sätt beroende av andra människor. Vad det gäller diagnosen så är det inget fel på dig ska du veta. Alla människor från kvinna till man och barn har lite ADHD sedan att man har i olika grader där en del har ganska hög och måste medicineras är en annan sak. Det är dock fortfarande inget fel på det och det är väldigt förekommande bland det manliga könet. Vidare kan du gärna läsa på att de flesta som har en diagnos är överbegåvad oftast jämfört med andra och om du läser på så har de flesta framgångsrika personer genom tiderna från forskaren, professorer, artister, skådespelaren, sportaren en diagnos oftast liknande din. Jag har en vännina med
    diagnos ADHD och hon går på mediciner samtidigt som hon kommit så långt så att hon blivit chef över Willys butiken så du ser vad man kan åstadkomma. Ta mediciner du också och samtidigt blir andra saker i livet också lättare då sedan behöver inte alla veta vad du har för diagnos direkt. Det som är tur är att man kan dölja den. Alla människor har inte den turen. Styrkekramar till dig och hitta något att tro på

    Comment


    • #3
      Hej! Jag undrar en sak när jag läser ditt inlägg, och det är det där att du fick sådan separationsångest varje gång ni tog farväl att det till slut blev så jobbigt, att du inte klarade att träffa henne mer. Du skriver att det nu är för sent och hur mycket du saknar henne. Om det är du som brutit kontakten med henne för att du var så rädd för att det skulle komma ett slutgiltigt farväl eller något sådant, så är det inte alls för sent. Tala om det för henne. Förklara din rädsla för henne. Skriv ett mail eller brev om du har svårt att hitta orden.

      Comment

      Working...
      X