comunicera

John och Annika träffas ofta tillsammans under 1 år med Annikas son som heter Gustav och är 6 år. John har en sommarstuga och annika brukar komma och hälsa på, ibland själv och ibland med sin son. En helg i sommras var både annika och hennes son där. Annika hade arbetat natten innan och var lite trött så hon gick och la sig i Johns sovrum, på han axel, med kläderna på. Annikas son satt och lekte i ett annat rum allt var lungt och fridullt tills Gustav plötsligt villa ha sin mammas uppmärksamhet. Inget akut, bara lite att mamma skulle titta till lite.
Det blir så att Gustav ropar på sin mamma.
John säger då till Gustav att hans mamma vilar och undrar om han kan vänta lite.

Detta hör Annika som blir arg pch tycker inte att John skall lägga sig i och svara i hennes ställe.

John tycker å sin sida att han inte gjorde något fel. Han sa till Gustav av omtanke eftersom annika var trött och behövde sova och det inte var något akut. Dessutom tyckar han att han som vuxen kan säga till hennes son att mamma vilar eftersom det är hans hus och han sa det på ett vänligt sätt.

Annika tycker inte att John skall lägga sig i eftersom hon visserligen vilade men inte hade somnat. John skall inte svara för henne när hon själv kan säga till sin son, tycker hon.

Vad tycker du?? Komentera gärna.

Hej! Jag tror jag precis kan sätt mig in i annikas irritation.Jag är själv ensamstående med barn i samma ålder och har en ny relation. Jag kan reagera såhär: "Han har "ingen rätt" att ta papparollen, så där utan vidare, utan det bestämmer jag. Det smyger sig i en slags kränkande känsla. Det är ingen enkel "uppgift" åtminstone inte för mig som mamma och kvinna att dela ut papparollen. Oavsett hur kär jag är och hur underbar mannnen än är. Jag tänker att det kanske har med sin integration och sårbarhet att göra.
Men jag tror inte på att handla efter dessa känslorna allt för ivrigt. Om en ny relation ska fungera så får man försöka att först se och förstå mannans handlande ur ett positivt perspektiv. Han ville garanterat bara väl och visa sin kvinna vilket ansvar han är beredd att ta. :wink:

Mini

Hej.

Ja, det är svårt..

Som 2 vuxna männiksor kanske dom tillsammans ska sätta upp gränser för vad dom tycker är ok i sin relation.
Jag kan kanske tycka att Annika överreagerade lite, klart att hon ska säga ifrån om hon inte tycker det va ok, men om hon då inte satt upp gränserna innan så är det ju svårt för killen att veta, som gästen skrev, han ville bara väl.

En fråga till gästen som svara, Hur menar du att det är kränkande?
Klart att han inte bara skall "ta" papparollen, men om han visar att han kan ta ansvar kanske man kan ge ansvar....

Jag tycker att det är självklart att mamman ska få svara för sig själv. Jag skulle inte vilja att någon, vare sig kille eller kompis, svarade i mitt ställe. Visst, han kanske "ville väl", men mamman låg ju precis jämte. Det är som om någon skulle fråga ett par som kommer gående "Hur mår du, Petra" och mannen svarar "Hon mår bra". Hur kul är det? Så tycker jag.

Sen kan man ju alltid diskutera papparollen osv, men i detta fallet handlade det om att killen "tog orden" ur mammans mun och det skulle jag tycka är kränkande.

Sen har ju självklart John rätten att bestämma reglerna för det är i hans hus dom befinner sig, om lille Gustav skulle göra något "bus" så har han rätt att säga till. Men inte på det sättet han gjorde mot mamman.

Så tycker jag!!

Hälsningar M

Tjej, 24.

Jag däremot anser att Annika överreagerade, kan det inte ha varit så att John trodde att Annika sov och ville låta henne vila lite till?
Ifall alla tre ska kunna bilda en ny familj, där John givetvis inte är den "nya"pappan, så måste John kunna tilltala sonen utan att all kommunikation sker genom Annika. Annars finns det en risk för att sonen inte kommer lyssna på John i framtiden, vilket är ett måste för att relationen mellan de alla ska fungera.

Men det hade varit intressant att veta vilket tonläge John hade, ifall det var "strängt" eller frågande? För det kanske snarare var det som Annika reagerade på än själva innehållet.

Bor man ihop behöver man dela ansvaret, blir svårt annars när barnet blir stort och säger" du bestämmer inte över mig"

jag ger min sambo ansvar över mitt barn, dock är det jag som har total ansvar. Vi tycker det fungerar bra med tanke på framtid och ev. gemensamma barn.

Zas

zombi

det är svårt att dra slutsatser utifrån berättelsen, utan att kunna ställa frågor till både mannen och kvinnan. Visste han att hon inte hade somnat egentligen. Vad sa manen exakt? Och hur sa han det (tonläge etc.)? På vilket sätt var det en inblandning i pojkens uppfostran egentligen, det förstår inte jag utifrån texten.

Utifrån det lilla man kan läsa i berättelsen skulle jag säga att kvinnans reaktion KAN vara (inte är) mer resultatet av hennes egna osäkerhet och sårbarhet. Det vore intressant också att veta precis vad hon sa och på vilket sätt framförde hon sitt missnöje med mannens beteende. Hon verkar också hålla på med att gissa mannens intentioner istället för att verkligen ta reda på hur han resonerade.

Jag skulle inte vilja prata om rätt och fel här utan mer om en överreaktion från kvinnans sida.

gäst

Håller med föregående talare om att det kan handla om egen osäkerhet. Tycker det är viktigt att skilja på uppfostran och att bara säga något till någon. Jag blev mycket förvånad att läsa att hon blev arg, om jag var John skulle jag undra vad det var för en person jag blivit ihop med. Om han hade sagt "nej du får inget godis, det är inte lördag idag" hade det varit en annan sak. Om en relation ska fungera får man inte göra katastroftolkningar av den andras ageranden hela tiden, försök tänka på mer positiva sätt att tolka situationen!

Ensamstående mamma

Jag tycker nog att man måste komma ihåg vad avsikten var från Johans sida och eftersom han gjorde det av omtanke så tycker jag nog att Annika (mamman) överreagerade. Hon hade kanske ett behov av att "markera" någon självständighet, att hon fick svårt att acceptera hans "oskrivna roll"?

Om Annika inte hade för avsikt att signalera någon samhörighet med Johan, tillåta honom att agera som omtänksam vuxen, inte kunde acceptera att Johan sa till hennes son, så måste det i alla fall för sonen ha varit förvirrande med mammans reaktion.

Jag grundar min slutsats på att barn behöver enade vuxna och tydliga signaler omkring sig. Om Annika inte var bered att inleda ett förhållande med Johan, där även sonen kan acceptera denna man, så menar i alla fall jag att det var oansvarigt att ta med sig sonen ut till stugan.



Hon skulle nog övervägt att ordna barnvakt eller talat med Johan då inte sonen hörde på.