Morskaja

Jag tycker det var okey det John gjorde så som det framställdes här. Det har gått ett år så det är inte plötsligt och helt nytt. Att det är Johns hus har inte med saken att göra om han har rätt att säga åt pojken eller inte. Jag är också ensamstående och förstår vad det är hon reagerar på. Men med tanke på att det gått ett år och det sätt som John sa det på och vad det handlade om så tycker jag att det var helt okey. Om hon ville lyssna på sin pojke behövde hon bara lugnt säga "nämen det är ingen fara, vad var det du ville gubben". Behåll den sköna stämningen och ta till sig att mannen är omtänksam och pratar på ett så bra sätt med pojken tycker jag.

Också eftersom jag är ensamstående så har jag många många gånger varit så trött så man behöver en annan vuxen som går in och styr upp med ens barn. Hade hon varit mer trött och utsliten hade hon kanske varit tacksam för att få vila.

Andra saker ska man vara försiktig med att gå in och bestämma och styra åt andras barn. Man ska akta sig för att vara herre på täppan och bestämma åt en annan förälder vad som går för sig med dennes barn.

Detta är ett speciellt problem man som ensam mamma har. Då anser andra att de har rätt att gå in och uppfostra ens barn. Så gör man inte om det är en ensamstående pappa.

Så reaktionen från mamman är helt adekvat och förståelig, men i denna situation och upplägg överreaktion och inadekvat.