comunicera

En dag kom det ett mejl som frågade om vi hade parterapi. Jag (Jonas) mejlade tillbaka och meddelade att vi har det. Jag frågade vad det gällde och fick det ovanliga svaret att det handlade om två bröder, som behövde snabb hjälp.

Den aktuella dagen dök bröderna upp tillsammans en kvart före utsatt tid. Båda var välklädda, speciellt den äldre brodern. Han var ca 35 år och arbetade på ett stort konsultföretag inom ekonomi och lillebror ca 30 och arbetade som ingenjör på en utvecklingsavdelning.
Jag förstod ganska snart att lillebror var den som var mest angelägen att komma till tals, så jag lät honom komma till tals först.

Krister berättade att han vuxit upp tillsammans med sin bror under välordnade förhållanden. Men allt hade förbytts för fem år sedan då hans storebror träffat en ny tjej som enligt lillebror hade förstört honom helt och hållet. Den storebror han hade sett upp till hade blivit en hunsad toffelhjälte som bara sprang hennes ärenden. Han förväntade sig nu att hans bror skule komma tillbaka till sina sinnes fulla bruk och avsluta relationen. Detta var inte enbart hans egen åsikt utan även deras föräldrars. Föräldrarnas och hans gemensamma syn hade gjort att flickvännen inte kände sig välkommen. Familjen var en intelektuell familj där diskutionerna gick höga och Isabella kände sig inte bekväm med den typen av diskutioner. Detta medförde att hon och storebror drog sig undan mer och mer från familjen. Någonstans förväntade sig lillebror att han skulle få tillbaka den storebror som han alltid hade sett upp till och nu kunde han inte det, och det var väldigt smärtsamt för honom.


Storebror bekräftade att han träffat denna tjej och att han tyckte väldigt mycket om henne och att han hade för avsikt att dela framtiden med henne. Han hade ingen avsikt att avsluta relationen och tyckte inte att så länge familjen inte respekterade hans flickvän fanns det ingen anledning att komma och hälsa på. Detta gjorde familjen ännu mer irriterad.

Jonas komentar: Jag bedömde att storebror inte hade några mentala brister, och inte var speciellt naiv.


Vad tycker du?

Tommy

Kul att detta ämne kom upp, har själv fyra syskon. Två av mina syskon har alltid hjälpsamma idéer som t.ex att - det bästa vore väl om han eller hon innom syskonskaran skiljde sig. När jag har kollat närmare efter så är det faktikst dessa två som skulle behöva gå i ngn. form av terapi för att komma underfund med sig själva. Uttryck som dom ofta använder är"jag kan inte ha så fel" eller "så är det". Självklart så frågar man inte ett syskon eller en förälder om lov att få vara tillsamman med ngn.
Godkväll!

Storebrorsan måste självklart själv få lov att välja vem han skall leva tillsammans med!

Enda gången jag som storasyrra skulle gå in och försöka påverka min lillebrors val av tjej skulle vara om hon var våldsam mot honom eller deras barn.

/Pandan

th

Vad jag känner igen delar av detta, jag har sen jag träffade min tjej tappat kontakten nästan helt med släkt och kompisar, förut var jag utåtriktad och öppen , nu är det som mitt liv styrs av min sambo, det känns som jag ger mig mycket i diskussioner bara för att undvika konflikter. Har jag blivit en "toffel"????
Jag känner inte igen mig själv.
ROCK ON!!!!!!!!!!!! :twisted:

AnnaMaria

Inte helt ovanligt!

Här hemma är det precis det samma - min man har sedan han träffat mig "blivit förstörd" i hans mors och syskons (och övrig släkts) ögon. Jag är det svarta fåret, jag är inte välkommen längre och det "bästa" vore om min man tog sitt förnuft till fånga och tog sitt pick och pack och flyttade sin väg. MED barnen för dem förstör jag...

Problemet i de här fallen är kanske bristande respekt och förståelse under lång tid för detta syskon / son? Att en hjälpsam person som levt för sin familj, även kan ordna ett eget liv, med egna värderingar och med det som känns viktigt för det egna jaget - inte viktigt för alla andra.

Jag upplever nog det här som en konflikt som borde ha kommit i dagen för länge länge sedan. Familj/syskon/föräldrar har helt enkelt inte med att göra om en vuxen person tar egna beslut - även om det går stick i stäv med andras vilja. Det är man bara tvungen att respektera så länge man inte skadar någon annan. Och det äldre syskonen (för hur ofta är det inte en storebror/storasyster det handlar om) måste i sin tur lära sig att inte låta familjen "krypa in under skinnet" och lära sig att säga ifrån. "Nej - jag accepterar inte att ni beter er på det här sättet, det här är MITT val. Passar det inte, tar jag avstånd från er då jag valt den JAG älskar". Och när man själv valt, har det jobbiga en förmåga att rinna av...

Frustrerande, svårt och inte ovanligt...

honorine

Frågan är jad som är viktigast för lillebror: att få tillbaka sin storebror eller att få storebror att skilja sig ifrån Isabella?
Om lillebror uppriktigt vill ha tillbaka sin täta kontakt med storebror så borde vara bered att ha detta utan att kräva att storebror ska ändra sitt val av livspartner på grund av hans åsikter.
Sorebror och lillebror borde ju kunna umgås med varandra obehindrat om lillebror kommer till insikt med att han kanske inte har rätt att kräva att få vara med och bestämma storebrors val av livspartner.
Föresten: vet storebror och lillebror om att denras berättelse finns här?

Jessica

Det är intressant det här: viljan att förändra andra människor. "allt var ju så bra förr, bara du kommer till sans så kan allt bli som vanligt igen".

Att ta med någon i parterapi för att bevisa för dem att man själv har rätt är en spännande knut att slå på sig själv.

Så bra att de båda ville och gick dit tillsammans. Då kanske storebror kan förmedla vad han vill med sitt liv och lillebror få insikt om att livet förändras och att förändringen hos brodern inte behöver betyda att han t.ex. slutat älska sin lillebror.

Vi kan bara ansvara för våra egna handlingar och vi kan bara förändra oss själva.

Slitna ord men så sanna (och SVÅRA att efterleva!)

Tänk vad skönt det hade varit om allt var alla andras fel!

Adnile

ifall broders flickvän misshandlade honom psykiskt eller fysiskt förstår jag om den andre brodern skulle ta med honom.. men inte annars.. då är det ju upp till var och en vem de vill dela livet med!

__________________
Vänliga hälsningar Linda
Generaliserat Ångestsyndrom (GAD)
Ett år kvar till examen som psykiatrisk skötare
(Även haft anorexia, panikångest, tvångssyndrom och utmattningsdepression)

apekatt

Den var lätt..

Kom att tänka på Nanny Fine, barnflickan i det där tv-programmet ni vet. Hennes rollfigur brukar säga att hennes judiska uppfostran bestod och består av skuldsättande som traditionen kräver. ;-)

För att va intellektuellt lagda som du skriver, är de ganska korkade den där familjen. För den där reaktionen de håller sig med, är känslomässig, inte vare sig logisk eller förnuftig.

Storebror borde mörda familjen och gräva ned dem i källaren så var han av med deras gnäll.

Skämt åsido, jag tycker storebror borde ägna lite tid åt sin lillebror som verkar sakna honom jättemycket. De har bara varandra liksom... och lillebror borde skaffa sig en hobby.

Att deras föräldrar smutskastar sin äldste sons flickvän är inte vidare smart i förlängningen ifall det kommer barnbarn etc... Som kvinna är det sällan farmor man vänder sig till med barnen, det är sin mor och har då farmor klargjort att de inte gillar flickvännen, kommer de inte att få se barnbarnen ofta om nu inte flickvännen är en oerhört mogen kvinna som förstår hur rädda de är för att förlora sin äldste.

Mariiqa W

Jag kan känna igen mig i att vara storasyskon och antas ha en viss roll. Att få kravet på sig att vara den duktiga, perfekta, som alltid ställer upp.

Jag tycker att storebror gör rätt i att behålla sin partner. Man förändras ju under livets gång, och det är synd när inte familjen kan acceptera det.

__________________
*