Delirium

Jag har sån extrem fobi för mörker, döden, andar och allt där omkring. Sover med lamporna på, tv;n på och skaffade t om en liten hundvalp för att på nåt sätt få tryggheten (inte bara därför jag skaffade hund, behövde en liten kick i livet också )

Det jobbigaste som finns på natten är att gå från mitt rum genom hallen till toaletten. Jag kan ligga och dra mig en timme (!) extra bara för att jag väntar på "rätt känsla" att våga öppna dörren och gå ut. Detta trots att lamporna är tända överallt.

Ingenting hjälper och nu skall min kära mor åka bort ett par veckor och jag planerar redan hur jag skall klara av att göra allt och gå och lägga mig innan mörkret faller på och att jag skall slippa gå ut ur mitt rum.
Jag är trött på att leva såhär!
Hur kan man få bukt med detta? Har testat psykolog, men det har inte fungerat, det känns som att ingen förstår vidden av min paniska känsla över natten.
Köerna till KBT är långa här och det känns inte roligt att sommaren snart är här och dem flesta har semester.
Hjälp...?

Dopa minen:)

Man ska visserligen inte ge efter för mkt för sin fobi, men jag tycker faktiskt, och skratta inte nu eller tro att jag är oseriös, men jag tycker faktiskt att du ska skaffa en potta att ha i sovrummet.

Tyvärr drar det en nyfiken publik och har blivit populärt med TV-program om andevärlden. Det är lustigt hur "träffsäkra" dessa är när det är saker som på ett eller annat sätt faktiskt går att bluffa med och klippa ihop rätt till programmen så det ser mkt övertygande ut. När samma gäng för några år sedan var med i den första serien "Förnimmelse av mord" så kunde de känna och berätta en massa detaljer, men när man väl kollade med polisen så lyckades man inte komma i närheten av att klara upp ett enda brott (även om ett och annat korn hittades av de blinda hönorna).

Den som frågar mig vad ett medium är, får som svar att det är en person som genom ett tidigt trauma utvecklat en variant av personlighetsklyvning. Sedan kan vi alla ibland känna oss iaktagna när vi är ensamma och höra konstiga ljud, det är inget konstigt i det. Jag kan ibland inte heller slå ifrån mig samma oro som du beskriver. Fast då brukar jag ju fundera över hur många som kommer in till akuten för att de blivit misshandlad av en ond ande? Ingen. Och hur många unga människor dör oförklarligt i sömnen varje år? Så gott som inte en enda. Då måste sannolikheten alltså vara så nära noll man kan komma att någon svensk blir illa utsatta av andar, spöken osv. Och vi är 9.000.0000 människor. Det betyder att jag kan släcka lampan och tänka på ngt trevligt tills jag somnar. Hoppas du inte känner att jag försöker förminska eller förlöjliga din oro (jag har andra konstigare fobier än så själv), men statistik-tänkande kan faktiskt hjälpa en att tänka mer rationellt och lugnare. Så jag kan inte säkert slå fast att inte andar existerar, men statistiken talar sitt tydliga språk att OM de skulle finnas så kommer de inte att göra dig illa när du sover.

__________________
Hobby-filosof...

gult

enda rådet jag kan ge som inte är då en expert och så, är att konfrontera det som stör dig (bär inte sakerna inombords), om det är andar hemma hos dig, konfrontera dom och sej åt dom att försvinna och att dom inte är välkomna hos dig mer och du vet om att dom finns där och att det stör dig och så, det har en bekant gjort och det funkade. bli arg såhär på riktigt arg på dom och skäll ut dom ordentligt om dom inte lyssnar på dig, skrik om så behöves allt vad du orkar, så försvinner dom nog ska du få se, en bekant skrek ut dom och bad dom aldrig komma tillbaka mera igen, så gjorde dom inte det heller, dom försvann helt och så då. sen kan du alltid som dom gamla indianerna gjorde, röka ut dom med salvia och skapa harmoni och meditera och yogaandning och fokusera på nått postivt i meditiatonen, nått som får upp humöret, tänk på nått som får upp humöret.! sen finns det oxå dom här lamporna som är vita och inte gula, om man har på sådana lampor ser det ut som att det är solen som lyser in, idag i vissa moderna stadsdelar runt globen, finns det sk ljusrum (vitarum), för folk som inte får uppleva tillräckligt med ljuset från solen bland annat, där kan man få massage och fräscha fruktdrinkar eller bara sitta och läsa en tidning.!! forskning har visat att dessa ljusa-helvita-rummen har haft en positiv inverkan rent terapuetiskt på människor med shizofrena tendenser, jag har provat, det är frid. har eller har schizofrean tendenser, så jag vet av erfarenhet.!! råden e få och inte särskilt stora, men dom enda jag har, lycka till med nattens mörker osv! (det finns saker man ska undvika - särskilt kontakt med andevälrden osv - det gör dig inte till en klokare människa tvärtom) och sommaren betyder ljusare tider.!

pinpun

Jag har verkligen en fobi för sprutor, och inte rädd utan jag känner panik såfort någon pratar om sprutor. Och tyvärr så har jag oftast nageltrång vilket gör att jag måste opereras, och nageltrången är en stor anledning till att min fobi är värre.
Första gången opererades jag på vårdecentralen, då var det bara lokalbedövning, och jag kände att jag inte kunde andas när jag fick sprutan och det var som om världen gick under. Sen fick jag lov att ta sprutan IGEN för bedövningen inte tog. Och då gjorde de ont igen, men bedövningen tog aldrig, men dom operarade ändå och jag kände hur dom "skar" bort svallköttet och jag bara skrek och skrek.
Så varje gång jag tänker på sprutor nu så är det den där smärtan jag kände som ger mig panik.

Och jag ser inte hur jag skulle komma loss från min fobi genom att möta min fobi, för om jag får reda på 2 veckor innan jag ska ta en spruta så får jag en panikattack ( eller jag tror det är det, andning och hjärtslag ökar och jag blir svimmfärdig och gråter i total panik) Sen så gråter jag varje natt och när d-day kommer så måste flera stycken se till så att jag andas under tiden som sprutan tas. Oftast så svimmar jag.

Ska jag leva såhär hela mitt liv? Jag vill vara ute och resa runt i världen, men då måste man oftast vaccineras. Och nu vill mamma att jag ska ta sprutan mot livmoderscancer...

Nadiya

Jag har telefonfobi. Det är faktiskt jättejobbigt så man ju oftast ska ringa överallt; vårdcentralen, BVC, jobbet, elbolaget osv Jag är så trött på det, hur gör personer som är stumma? Varför kan man inte ha mail så att jag kan maila till folk? Hur vanligt är det egentligen med telefonfobi? Folk tar inte det på allvar har jag märkt. " Det är bara att ringa" säger folk ofta.

Det har dock blivit bättre. Numer kan jag ringa min chef, även om jag måste "samla" mig långt innan. Jag kan även ringa min hyresvärd, men med honom är det svårare än chefen, jag brukar dra ut på det tills det inte går att låta bli att ringa. Jag kände mig nöjd med mig själv för några veckor sedan när jag var tvungen att ringa sonens tandläkare för att sonen slagit munnen på dagis. Det var hemskt, men det handlade nu inte om mig utan om mitt ena barns välbefinnande. Samma sak när dottern var sjuk i hög feber, så ringde jag vårdcentralen, jag var helt enkelt tvungen för hennes skull.

Men till min egen tandis ringer jag INTE, inte heller till elbolaget eller någon "myndighet".

Det är hemskt att inte våga ringa, det ena leder ju till det andra- min nervositet gör ju att jag stammar och inte alltid säger det jag vill utan glömmer hälften osv.

Jag är även rädd för ormar, fast det är mer en rädsla. Mamma har orm och hon är äckligt ful och hemsk ( ormen alltså!!). Jag har drömt mängder med mardrömmar om mammas orm; bland annat har jag drömt att ormen åt upp mina barn och mina hundar, och jag vaknade helt hysteriskt gråtande och väldigt förvirrad.

Jag är rädd för tandläkaren också, är väl en fobi egentligen då jag undvek tandisar under 5 år och går nu dit en gång i månaden fast med kniven mot strupen typ. Det är vidrigt och jag mår verkligen dåligt av att gå dit!

Blueye

Du är inte ensam om någon av dina rädslor. Telefonfobi - här har du en till! Fast jag har märkt att det (för mig) blir bättre de tider jag dagligen varit tvungen att ringa olika samtal. Efter ett tag har ångesten försvunnit helt, och jag kan ringa ett samtal lika enkelt som jag slår på lampan i ett rum... Om jag sedan hamnar i en period där jag inte ringer så ofta, då kommer rädslan tillbaka... Så det är nog väldigt mycket en tränsingssak, tror jag!

Usch, din ormfobi låter verkligen fruktansvärt jobbig och hemsk! Har du testat någon form av behandling, typ KBT? Annars tror jag att självsuggestion skulle kunna mildra din rädsla också.

Tänk dig en liten söt bebis-orm som låg i din hand eftersom du skyddade den mot farliga bilar eller elaka människor som ville döda den bara för skojs skull... Föreställ dig de små fina pepparkornsögonen, så snälla, oskyldiga...

Och försök att fånga känslan på riktigt, det är en liten decimeterlång söt orm som är helt skyddslös utan dig och som inte vill någon något ont! Kan du göra det?

__________________

Nadiya

Jag har inte testat något faktiskt bara vant mig vid att befinna mig i samma lägenhet som ormen ( väl inlåst med två hänglås!), men jag avskyr henne! För en tid sedan slog jag igång tvn och tyckte att det var en intressant film som visades. Tills en överdrivet stor fet anakonda hoppar fram och knycker en människa bara så där. Jag flög upp ur soffan och tjöt rakt ut och slog händerna för ögonen och började vandra fram och tillbaka, innan jag kom att man ju faktiskt kan byta kanal..... Senare drogs jag ändå till filmen, och med händerna mer eller mindre konstant för ögonen "tittade" jag klart. Det var så obehagligt, men ändå kände jag att jag ville kolla ( hur mycket ser man med händerna för ögonen... man hör i alla fall).

Det är oerhört svårt att tänka sig en orm vara söt och liten faktiskt Jag förstår nog de som vill döda den " för skojs skull", känner nästan så själv och jag är verkligen en djurvän i vanliga fall. Men inte när det gäller ormar, de får gärna utrotas, de är elaka och hemska! Tänk att ha en orm krälande i handen, fy vad äckligt!
*ryser djupt*