northstar

Känns det inuti att det gör kroppsligt ont påtanken att göra slut bör du tänka efter. Slentrianen kommer i nästa förhållande.Visst kan du få ett mer eldigt förh, men det är en chansning.
Åk bort i en vecka
Kram

northstar

Hej!
Hopas det är bra nu?
Joo... tänkte på det du skrev om social status; renovera lägenheter, parmidaggar mm.Om det ej känns bra med sånt sluta med det, eller minska ned det.Parmidaggar kanman ju ha en gång i månaden eller hur ofta man nu vill. Det finns de som inte har en partner och är mkt ensamma, inte så hippa på något vis som ej blir bjudna på något alls.
Allt är ju upp till en själv tycker jag.Är snart 40 år själv.Bor i hus. Men gör det mesta jag vill-jag vill vara fri! Vill jag hellre läsa, vila, träna mm så gör jag det då får hemmet och städningfalla vänta-Jag tror på det "andliga inom en" för jag har provat shoppa, köpa nya saker mm.Men blir lycklig av natur, goda vänner, ja småa saker bara. Inte det där man nu ska göra i andras ögon.
Frågan är-vågar man leva sitt liv genom sig själv, eller genom andras ögon...

ladyM

Hej igen Northstar och ni andra
Om det är mig du frågar om det är bra så är svaret nej.
Är mest irriterad hela tiden, mest på min sambo. Jag vet att jag är orimligt sur men är såååå trött. Trött på att ta initiativ till 98% av allt hushållsarbete, trött på att få höra ett stort SUCK och blir sur de dagar jag måste säga nej och vila (pga sjukdom,gick in i väggen för 2 år sen) så att jag få ångest och blir ännu tröttare, trött på att vara en slags minimamma för min sambo:han frågar om ALLT, kan inte ta ett beslut själv. Trött på att han stoppar huvudet i sanden när det blir konflikt. Så nästa vecka ska det ske; vi ska på parterapi..... och jag längtar nästan dit, bara för att få en tredje åsikt. Samtidigt nervös. Antar man kommer våga säga mer där än hemma. fast jag har sagt i princip precis vad jag tycker/känner till min sambo. Men jag tror inte han inser hur nära det är att jag gör slut. Men hur det än blir så ska det bli skönt att "reda ut" allt och ge det en sista chans.
Men ärligt tror jag inte på att jag kommer ändra åsikt, kan fortf inte se att han är mannen i mitt liv. Känner noll passion numera pga det jag skrev här ovan, känns mer som en kompis... men som jag har väldigt mycket känslor för iofs. Men.
Jag tycker det mesta blivit sämre sen vi flyttade ihop. och jo visst har jag släppt på en del krav; jag städar väldigt sällan numera, och har slutat fixat fester. Blir ändå jag som får städa när dammråttorna tar över efter 3,5 vecka när det är äckligt skitigt, för han SER INTE det....

Har slutat köpa saker. Har andra värderingar numera (sen jag blev sjuk )Min dröm nu är att flytta till landet och ha GRÄS mellan tårna, så som jag är uppvuxen med. Längar otroligt mycket tillbaka det enkla; vara med vänner, djur, natur, skotta snö, fika i vårsolen på insjöisen. Mår dåligt i storstaden just nu.
Är så less på detta kommersiella samhället. Om det gick skulle jag hellre vara självförsörjande ( jag vet orealistiskt...) och jobba mindre. Ta hand om varandra i stället.
Nu flummade jag ut. Det jag ville komma fram till att hela jag känner att jag är på fel plats i mitt liv just nu. Jag vill iväg och hitta tillbaka till mig själv (klyschigt men sant). Är fast i ett ekorrhjul med dåligt förhållande, trivs inte i stan just nu, sjukskrivning, stress över FK, ont i ryggen, m.m.... och allt hänger ju ihop.
Ja ja en dag i taget, jag återkommer efter terapin och ser vad som hänt!
Berätta gärna ni andra som skrivit här på trådet vad som hänt med er sen sist!
Mvh
ladyM

Lodjur

Vår sommar var smått jävlig, vi var båda övertygade om att det skulle ta slut men i slutet av sommaren började han käfta emot mer och mer och jag trivdes allt bättre i hans sällskap. Han slutade vara någon jag behövde ta hand om.
Så började vardagen och allt har flutit på bra men med ett stort symptom på att allt inte är rätt: sexlivet existerar inte. När jag har druckit lite kan det hända men inte annars. Han har slutat prata om att det inte händer och därför märker jag inte av det men när jag börjar räkna så.. oj, det var ett bra tag sedan vi hade sex nyktra...
Han är fortfarande en pojke som man måste ta hand om ibland. Jag får påminna honom om allt, reda upp hans schema så han inte dubbelbokar sig och så han får tillräckligt med sömn. En annan anledning till att det blev bra efter sommaren var att han äntligen sökte ett jobb, eller två till och med! Men första intervjun gav inget resultat så nu tänker han inte gå till den andra utan fortsätta studera istället. Han har inget driv i sig och jag saknar det något oerhört.

Sommaren blev ju inte bättre av att jag träffade en man som har alla egenskaper jag saknar hos min pojke. Han satsar trots möjlighet att göra bort sig, självständig, driven. Jag träffade honom bara under par dagar på en kurs då men i förra veckan var jag i hans hemstad på besök och vi möttes upp för en kaffe en kväll och lunch dagen därpå. Tiden rann iväg, vi pratade och pratade samtidigt som jag hade svårt att höra vad han sa för jag ville bara gå över till andra sidan borde och sätta mig i hans knä och bli omhållen.

Nu är jag tillbaks hemma och har fortfarande energi kvar från mötena med den andre men blir ledsen när jag tänker på hur det är här. Skriver mer senare när jag har tid. Så skönt att skriva av sig...

ladyM

Ja du Lodjur, jag känner igen mej. Svårt att leva med någon som är smått handlingsförmalad och inte tar tag i saker.
Nu har jag och min sambo gått på två sessioner av parterapi. Vi ska gå en tredje gång, sen får vi se. Första gången blev ganska eldigt och jag öste ur mej alla jag tycker är fel med oss. Han sa som vanligt inte lika mycket.
Men i alla fall, nu den andra gången gick vi på djupet och försökte koncentrera oss på VAD de är som är de stora problemet/n i vårt förhållande. Jag tog upp detta med känslor och att vi kanske valde varann pga trygghet, att det fattas det lilla extra, att mina känslor svalnat.
Sedan kom vi in på kärlek och att vara kär. Jag frågade min sambo för 2 år sen om han är kär i mej så svarade han; jag vet inte, jag vet inte hur det känns(han minns inte ens detta). Jag frågade honom nu igen och sa att han inte vet/tror att han någonsin varit kär. Hm. Saken är att min sambo svarar "jag vet inte på nästan alla frågor". Alltid. Genom hela livet. Jag kan aldrig få ett rakt ja eller nej, alltid jag vet inte, jag borde kanske, vad tycker du osv....
Han har ingen kontakt med sina känslor, så han vet aldrig vad han ska svara för svaret finns inte ens inom honom. Han är totalt handlingsförlamad när det gäller att ta tag i tråkiga saker ( tex i hemmet).
Så. jag känner att jag tappat all åtrå och passion mycket därför. Jag får inget motstånd, blir aldrig ifrågasatt. Han vänder kappan efter vinden.
Terapeuten sa också till honom att han borde söka hjälp för att ta reda på vem han är och vad han vill.
Jag vet dock inte om jag orkar vänta på det. Är en lång process.
Dessutom har vi fortfarande barnfrågan. Han vill ha, om några år. Jag vill aldrig (tror jag. Men vem vill ha barn med en kille som är handlingsförlamad..).
Men hur som helst, terapueten har fått oss att sätta oss ner och prata även utan henne, för att vi måste, kan inte skjuta på det! Och vi har nämnt ordet separation. Men inte tagit steget. Vilken sörja.
För vi bråkar ju inte, det skulle nästan vara lättare. Att lämna då. Och han är fin, snäll, omtänksam. Men det räcker inte.
Jag återkommer om/när det händer ngt mer. skönt att få skriva av sig.
/LadyM

suss_72

Jag känner igen mej i mycket av de ni skriver,jag har vart tillsammans med min sambo i 15år o sista 7åren har jag perioder känt att jag vill flytta o vill leva själv,för 1,5år sen var de nära att vi flyttade isär jag hade lägenhet men inte hunnit skriva på kontraktet ännu,men de var som att de vart ett lyft ett par veckor sedan tillbaks i samma gamla fotspår igen o har bara fortsatt sedan dess, jag är otroligt rädd för att bli ensam tror att hela jag rasar samman o aldrig kommer att kunna ta hand om mej själv ensam,vet inte varför jag känner så??samtidigt som jag längtar o drömmer om en egen lägenhet o bara få vara ifred o göra som jag vill o ingen karl som är grinig o oengagerad i mej.Jag är långtidssjukskriven sedan 1 år tillbaka o haft flera långtidssjukskrivningar sista 3-4åren medans han jobbar (har två jobb)o är nästan aldrig hemma o när han är hemma så äter,sover,eller duschar han eller sitter vid datan,pratar inte mkt med varandra,känns som att vi bara finns här o irrationen ligger i luften o minsta lilla jag säger om att han jobbar mkt eller att han inte bryr sej om mej så går han i taket o så är bråket ett faktum o jag blir så rädd så jag ber honom om ursäkt för att jag sa så o då blir de lugnare,jag sköter allt som handla,städa,tvätta,stryka,åka ärenden,planera i trädgården,lämna bilen till verkstad,,etc etc,han jobbar 10 timmar om dan,äter,duschar,sitter vid datan o sköter sina affärer där också(eget företag)o så sover han o tjatar om sex,sex,sex,jag blir tokig på de,vi har inte sex ofta en gång i månaden o de gör jag för hans skull jag tänder inte på honom o så gör de ont för jag spänner mej så,de har hänt att jag bitit ihop o gråtit tyst för jag tycker de känns så hemskt,men så ibland när han ägnar mej lite tid så känns de bättre o jag får lite lust själv till sex o har försökt förklara att jag vill ha kärlek o omtanke o han svara att man kan inte bara få o få man måste ge någonting själv också,o jag orkar inte ge när jag inte får något ser ni hjulet som snurrar o jag vet fasiken inte hur jag ska komma ur de....har ni några goa råd???jag är identitetslös o jag vet knappt vem jag är som person längre??Kram till er alla

Lodjur

Suss_72, har du frågat honom om han är lycklig i ert förhållande? Visst, han är inte nöjd med sexlivet och förstår tyvärr inte vad det är som måste ändras för att det ska bli bättre men hur är det med allt annat? Tycker han att er kommunikation är tillräcklig? För om han är nöjd som ni har det för övrigt så tror jag inte att det går att ändra så mycket. Du försöker ju, om jag förstår det rätt, uttrycka din missbelåtenhet med förhållandet och han tycks inte förstå vad du menar.
När var ni senast ute och åt middag eller tog en promenad ihop? Kanske svårt att börja prata när man är i samma situation som man alltid är och aldrig pratar (diskandes, städandes och framför datorn). Lite tankar från lilla mig.

Själv hade jag ännu ett samtal med pojken igår. Vi har haft det jobbigt sedan i juli, dvs halva vårt förhållande, och han satte igår ord på något jag också känt de senaste veckorna: att sedan det började gå bättre i slutet av augusti har han sett ljuset i slutet av tunneln, att vi kommer att komma igenom detta, att det bara är en svacka. Men de senaste par veckorna har ljuset försvunnit och detta känns som slutstationen. Han frågade hur länge jag kan tänka mig att fortsätta så som vi har det just nu och vi var överens om att vi kan nog stå ut skrämmande länge men om det blir värre så kommer vi inte ha någon energi alls tillövers.
Han flyttade även in i lägenheten jag delar med 3 andra i somras men han kämpar verkligen med att få ihop pengar vilket gör att vi inte ses så ofta. Anledning att han flyttade in var för att inte behöva flytta hem (dvs en timme utanför stan) och då inte kunna ses så ofta. Så hela alltet känns lite som slöseri med pengar och tid som han borde lägga på studier. Förmodligen kommer han alltså flytta ut och hem rätt snart. Känns inte så meningsfullt att han fortsätter bo här. Han påtalade också att sedan allt detta började så har vi slutat somna i varandras armar som vi alltid gjorde förr. Igår kväll gjorde vi dock detta, han som en stock, jag en bra stund senare men tydligen vaknade han till ytterligare ett par timmar senare och då låg vi fortfarande så.
När vi låg i sängen och pratade om allt detta började vi även kyssas för visst kan jag fortfarande tycka det är mysigt men så fort jag märkte att han började bli upphetsad kände jag hur paniken och ångesten började smyga sig på och till slut började jag gråta hysteriskt.
Idag sågs vi bara hemma på lunchen och det kändes mycket mer kärleksfullt än på länge. Likförbaskat blev det tjafs: han skulle diska, jag plocka ur diskstället och sedan torka. Han tar då ur de redan torra tallrikarna och ställer dem bredvid diskstället för att sedan göra detsamma med besticken. Självklart för att få plats med den nya disken men jag säger att jag tar hand om det, bry dig inte om det. Och han börjar försvara sig. Jag förstår inte vad det är i mitt sätt att säga saker som alltid får honom att känna att han behöver försvara sig och förklara och motivera varför han gör som han gör. Jag försöker förklara att jag inte menade att klaga men den dåliga stämningen är ett faktum.
Planen är iaf nu att börja gå på date mer, eller nåt sånt. Vi har som sagt inte så mycket tid att ses men på lördag är båda ledig så då får vi väl hitta på nåt.

ladyM

Så. För exakt två veckor sedan bestämde vi oss att detta inte går mer. Efter ett par ggr på terapi började vi prata som aldrig förr, och verkligen ventilerade ALLT, pratade känslor på ett annat sätt. Jag var den som drev fram beslutet men vi var båda överens. Vi kände att vi gjorde varandra olyckliga, var sällan glada ihop. Så. De senaste 2 veckorna har jag packat alla mina saker och möbler, flyttat från storstan till en liten stuga utanför en mindre stad ( har familjen här ). Så nu sitter jag här, ensam, och det värker i hjärtat.
Första dagarna var bara en dimma av flytta, packa, städa och fixa. Men nu börjar verkligeheten komma ikapp. Jag vet att vi gjorde rätt men detta är det värsta jag någonsin varit med om!! Det gör så ONT att jag kan gå sönder. Vi har gråtit ihop många kvällar mina sista kvällar i vår lägenhet och båda har känt att: men gud vad håller vi på med. Jag saknar honom SÅ mycket och tårarna bara rinner nu när jag skriver. Jag känner mig så ensam och eländig och undrar hur det någonsin ska kännas bättre.
Jag behöver stöd, ni som varit i samma sits, hur ska jag tänka för att må bättre? Man minns ju bara de bra stunderna....
Jag måste ju prata med honom ibland eftersom vi har en lägenhet ihop som ska fixas med och säljas snart. Och det känns väldigt konstigt att bara klippa rakt av. Förr var jag en sån som alltid klippte rakt av med exen. Men det är svårare nu, med någon man levt ihop med. Men det kanske vore bäst att inte prata på ett tag....?
Varför är kärlek så svårt......

/ladyM

Janne81

Sitter i precis samma sits. Lämnade min flicka på grund av bisten på passion och min vilja att känna mig självständig och oberoende igen.
Men nu sitter man här och mår så dåligt att man varken vet ut eller in.
Hon tog det jättehårt och det känns som om jag skjutit min bästa vän i ryggen.
Ringa eller inte ringa. Blir det bättre om vi pratar? Själv vågar jag inte. Står inte ut med tanken på att hon mår dåligt och att jag är orsaken.
Känner mig mentalt handikappad. Anledningarna till att jag gjorde slut som betydde så mycket då känns betydelselösa nu.

Självömkan, ångest och ånger som åker bergochdal bana i bröstet... skräp.... Viljan att lindra hennes smärta för att kunna lindra min egen.
Skulle behöva en två timmars dokumentär om lidandet i afrika för att få lite distans till min självömkan.


Toppensida förresten, hjälper massvis

warde

Hej!!!!!!!!!!
jag känner igen mig i detta jag har varit ihop med min sambo i över 5 år men det känns nu att allting håller på att ta slut jag vet inte om det är från min sida eller från hans men det enda jag vet att det finns inget som är kvar mellan oss det endast som finns att vi bråkar för ingenting det lilla minsta jag vet inte vad det håller på att hända mellan oss. jag är bomb säker på att jag älskar honom fortfarande men jag vet inte vad jag ska göra.Vi har inte sagt nåt till varandra ä men det känns jätte jobbigt.Kan någon säga till mig vad jag ska göra jag vill inte förlåra honom.