MentalPanic

Mm älskar älskar inte barn inte barn..ja mycket känslor i omloppet. Kanske skulle va dax och ta upp ämnet barn igen? Alla vill inte ha barn och du kanske är en utav dom. Jag känner flera stycken som inte vill skaffa barn för livet har så mycket annat och erbjuda. Jag vet inte men en tanke från mig är att du kanske känner att just den här delen hämmar dig ifrån att verkligen låta känslor få sjuda omkring.Ärligt vem skulle hålla passion i livet om personen inte kan se en framtid tillsammans dels för att den andra partnen vill ha barn.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Lodjur

Vi bråkar också väldigt sällan, då mest för att jag är irriterad på hela situationen. Vi har samma intressen och trivs väldigt bra ihop, är ett väldigt bra team i vissa situationer då han är den naive godhjärtade och jag den drivande, men det skapar också negativ stämning.

Jag vill ha barn och familj men inte på rätt lång tid. Hur gamla är ni andra som skriver förresten? Jag är 23, snart 24 och tänker mig familj efter att jag flyttat runt en del och lärt mig ett och annat om livet. Har ett flexibelt yrke så hoppas kunna jobba mig runt. Han tycks dela mina drömmar men kommer från en bakgrund där det första man ska lägga eventuella pengar på är handpenning på ett hus och jag tror att det är den delen av honom som tar överhanden i verkliga livet.

Vi började plannera en europatågluff precis innan mina känslor ändrades, det var nog delvis det plannerandet som fick upp mina ögon för hans initiativlöshet.

Känns som jag drar ut på det oundvikliga, jag kan inte leva med en man (känns märkligt att kalla honom man, i mina ögon är han oftast en pojke...) som jag inte vill ha sex med. Han får en tungkyss ibland för att lugna honom i hans oro. Usch va hemskt det låter när jag beskriver det hela. Han har mer eller mindre bott hos mig sedan vi blev ihop men för ett par månader sedan flyttade han in här helt. Jävligt dålig timing att sluta känna attraktion för honom.

Lize

Hej. Jag måste bara berätta att jag oxå känner igen mig otroligt mycket i denna tråd. Jag lever med min sambo sen fem år tillbaks och vi förlovade oss för två år sen.. Senaste året har bara gått utförs..

Jag tror inte han känner alls som jag, jag känner att vårt förhållande totalt har dött. Ingen passion, ingen kärlek, inget hångel och knappt inget sex (när det väl blir av är det skitdåligt) Jag funderar varje dag fram och tillbaka på om jag ska lämna honom eller om jag ska leva kvar och hoppas att vi kan finna gnistan igen.

Han verkar inte fundera ett dugg på det här och när vi har pratat om det så verkar han inte inse hur allvarligt jag tycker det är. Jag har kontakt med en bekant till vår umgängeskrets som har visat sig vara galet kär i mig, han sms:ar och ringer mig varje dag och förklarar att det är mig han vill gifta sig med mm.
Jag vet inte hur jag ska göra, jag kan inte säga att jag direkt har känslor för han den andre men när man inte får någon uppskattning alls hemma så söker man det på andra håll.
Jag flirtar med honom för att jag tycker det är spännande. Jag måste ha råd och tips nu, för jag vet inte om jag ska våga lämna min sambo eller inte. Jag har pratat med honom så många gånger men han verkar inte förstå...

Jag funderar också rätt mycket på hur mitt liv skulle se ut utan min sambo, måste köpa ny lägenhet, bil mm och tror faktiskt att jag skulle må rätt bra. Frågan är hur han skulle ta det. Men jag vill inte slösa mitt liv på att inte vara lycklig.

sagittarius

Håller helt och med, du måste lämna honom, annars blir du bara mer o mer olycklig av att leva med en vän

Lodjur

Lize

Har du sagt till honom att du funderar på att lämna förhållandet om det inte blir ändring? Det kanske får honom att vakna. Gör det inte det verkar inte vara så samarbetsvillig och då tycker jag du ska lämna honom. Länma den andre mannen utanför dock, ett triangeldrama blir jobbigt. Red upp detta förhållande först innan du eventuellt blir involverad med den andre.

Lize

Nej jag har inte sagt de orden, men frågan är om jag verkligen vill att han ska vakna..
Jag känner inte alls lika mkt för honom idag som för några år sen, och det beror mkt på att han aldrig ger mig någon bekräftelse.
Jag försöker liksom mysa med honom osv men då säger han bara att det blir för varmt eller tungt eller så. Jag får liksom ingen respons när jag visar mina känslor. Då blir det ju inte så spännande.. Rent spontant känner jag att jag vill lämna honom, men sen när jag börjar tänka efter så ångrar jag mig...

Lodjur

Varför vill du inte att han ska vakna? Vill du inte att det ska bli bättre utan hellre lämna förhållandet? Om du redan har gett upp och inte orkar jobba på det så säg det till honom men vill du stanna så förtjänar du mer uppskattning från honom och då måste du få honom att vakna.

ladyM

...som delar mitt "problem" egentligen vet vad vi måste göra. Lämna. Kanske inte idag. Kanske inte i morgon. Jag tror man känner när tiden är mogen. Man ska inte göra någon förhastat ( om inte killen är elak och våldsam, då=lämna NU).
Men det jag drar ut på är SAMTALET. Jag vill vara ärlig. Jag tvekar om jag ska ha ett lite "halvöppet" samtal med honom först för att kolla läget hur han känner, eller om jag ska samla mod och ha DET samtalet, dvs att det tar slut.
Jag känner igen mig i Lodjur som skriver att "han är den naive godhjärtade och jag den drivande" Så är det här med. Jag får ofta känna mig som stora stygga morsan. Och han en pojke (på 32...).Tar MYCKET energi och är en passionsdödare... Men det är såå mycket svårare att lämna när han är så god, hela han. Och han älskar mig. Jag älskar honom också, men inte på rätt sätt längre.

Och till Lodjur; vänta med att köpa hus och stadga dig om det inte är det du vill! Ut och res, jobba. Jag är 34, mina vänner skaffar barn och gifter sig till höger och vänster, nu "sitter dom där". Trötta. Orkar aldrig ses. Så gör det du vill NU, du kommer ångra dig om du inte gör det innan barn och familj.
Kanske blir det inte med honom. Ni verkar, som i mitt fall, vara i osynk. Man måste vara på samma våglängd, ha samma mål med livet om man ska leva ihop.

Jag hoppas och tror att den stora kärleken kommer kännas över allt annat man någonsin varit med om. Det kanske händer en gång i livet om man har tur. Det kanske händer mer än en gång i livet. Men man vet. Man ska känna att man älskar av hela sitt hjärta. Man ska känna sig stolt över honom. Man ska känna sig lugn och lycklig och inte fundera på om han är rätt. Då har man hittat den.Kärleken. Jag hoppas att jag, och ni andra, får vara med om det.

/ladyM


........

AuntieNat

Hej käraste LadyM,

Du och jag skulle verkligen komma bra överrens tror jag. IDAG, släppte min kille bomben och frågade om jag trodde att vi skulle vara tillsammans om ett halvår, jag sa att jag inte visste, han sa att han inte trodde det (han har känt det på sig)... Till saken hör att det du beskriver i dina inlägg är PRECIS, PRECIS, exakt det jag har känt de senaste två åren. Vi har varit tillsammans i nästan 4 år och jag har haft ångest i två.
Men GUUUd han e underbar, snäll, gullig, förstående, min familj älskar honom. Jag gick runt eller gör det fortfarande och undrade om det är så här det skall vara. Jag intalade mig själv, och gör det lite fortfarande, att han är rätt för mig för han har lugnat ner mig från ett supersocialt liv och jag har blivit "en bättre människa" för han e så himla bra. Och vem vill inte ha det? (problemet e att jag vill ha det supersociala livet!)
Och så kommer ångesten varje morgon då jag inte känner någonting när jag tittar på honom. Vi kan göra livets alla roliga saker och jag känner ingenting, FAN, tänker jag, jag måste känna ngt han e ju toppen... Vi skrattar, kramar, myser och jag har ångest. Gud vad jag har gråtit av tanken att lämna honom, jag har myst med en annan kille (visserligen bara en kyss) och äcklades av mig själv... Sen har jag bara njutit av sommaren då han varit bortrest i 5 veckor.
Vad tänker du när du läser detta?
Du måste ju tänka att så skall det inte behöva vara...
Idag bestämde han och jag att vi skulle gå skilda vägar ett tag, han var ledsen men vi kunde kramas och prata bra och det känns som detta är bästa lösningen. Jag lovar att vägen till att prata om det gör såååå mycket mer ont än att faktiskt prata om det med honom.
Sen att gå och lägga sig själv gör så ont att det enda man vill är att prata med just honom så han kan trösta en, eller hur? Där måste man bara intala sig själv att man fixar det på egen hand. Detta måste du klara, du kommer att klara det och jag tror att du kommer att må så sjukt bra när beslutet kommit. Tänk på att dina känslor nu kommer aldrig att gå över så länge du är kvar, det blir ALDRIG bättre! Men, om du gör ngt åt det blir det BÄST!
Tänk dock på att det får ta den tid det behöver ta, stressa inte, låt tiden svara på ditt grubbel men att grubbla så här e så himla jobbigt och det tär på en så mycket.
Jag vet att du fixar det här!!
Kram

Liv

Hej allihopa

Har med spänning följt den här tråden då den berör och engagerar mig väldigt mycket.

Under mina tre månader som singel sedan jag och killen bröt upp har den här sidan varit det ända som kunnat dämpa min sorg när den sätter in som hårdast. Här har jag kunnat läst historier där människor kämpat/kämpar med jobbiga situationer.

Jag var ihop med mitt ex i ca 19 månader. Jag förstår er som har tankar kring:.... Är han mannen i mitt liv, är det här det bästa för mig. På slutet tvivlade jag så oerhört mycket och visste inte varken ut eller in. Enligt mig så är mitt ex en 10 poängare, men det räkte inte för mig, jag var aldrig riktigt lycklig.

Till slut gick det inte. Jag undvek att ta något beslut, jag klarade helt enkelt inte av att göra slut, då jag visste att han var underbar kille. Men min kropp var så finurlig att det inte spelade någon roll att ja inte klarade av att göra slut, min kropp fixade det ändå genom att få mig att totalt bryta ihop och börja tokgrina en kväll. Det började med att vi satt vid köksbordet en kväll och han undrade men hur är det ... jag började gråta och kunde inte sluta på tre dagar. Det tog slut. Jag sa saker som att: det kommer inte att bli vi osv, livet är så orättvist varför kan vi inte få vara ihop osv.

Han hade ju också känt att det inte var tipp topp men han ville försöka, men då sa jag att det inte var någon ide. Jag var så slut efter att ha försökt förneka vad jag inombords kände och visste, jag var inte kär på rätt vis och jag visste att vi inte var menade för varandra just nu i alla fall.

Tiden efter har gått bättre än vad jag trodde. Jag har dock fått bearbeta sorgen över att han inte kunde vara mr right för mig. Men den där ångesten jag bar på släppte exakt samma sekund som ja bröt ihop och började grina hysteriskt.

Så vad kan ja egentligen komma med i denna diskussion. Det jag själv är glad över är att jag inte tog något förhastat beslut, ja tror att man verkligen ska fundera innan man väljer bort en toppenkille (det är väl därför det är så svårt att veta hur man ska göra)

Jag är glad att ja inte pratade så mycket med vänninor innan ja tog beslutet för nu efteråt när de vet situationen säger de alla(nästan alla): du tog rätt beslut, move on, det var inte en idealisk situation.

Säkert sanna ord men det är man själv som måste komma till den insikten, man måste ta ett beslut med hela kroppen, hjärta som hjärna. För min hjärna sa långt tidigare att han inte var rätt, men det var först när mitt hjärta också hade insett det helhjärtat som ja verkligen bröt ihop. När hela jag visste loppet var kört.

Så verkligen gör inget förhastat !!! Mitt tips, men alla är olika, och alla situationer olika så man väljer ju vad som passar en själv bäst.

Men det jag önskar att ja istället skulle ha gjort är att tidigt skede tala mer med min partner kring mina tankar. Alltså det var saker som han gjorde som jag var ledsen över, tex ligga borta på mycket jobb. Det kan jag känna att jag ska ta med mig till nästa relation.

Idag är första dagen då jag känner att jag verkligen vill träffa någon ny, och det är "bara" tre månader sedan det tog slut. Jag mår bra, och för mig var det värt att vara singel och slippa ångesten över... Är han rätt för mig

Mycket ord från mig, ja har en förmåga att snurra till det , men ja vill bara önska er alla tid nog att i hjärtat känna vilken riktning ni ska ta. Ja tror inte att man ska trivla på sin partner, däremot tror jag att man måste ha mod att kommunicera i relationen.