Förnimmer mönster av sanning
här inne där de håller mig fången
gradvis försöker jag förstå
men allt mer tappar jag förståndet...

Känslor jag haft har möglats
illusion jag varit blind inför
strålar nu igenom sprickorna
in i det medvetna som jag föraktat så...

Delar upp mig likt en vattenmelon
krossar kärnorna jag sparat på
äts upp inifrån och river upp mitt röda liv
Vätskan var mitt allt som togs ifrån mig
rinner längs deras beska käftar...

I deras festmåltid
var jag bara en av många...

De plågar genom att tömma, tappa och torka
bort mina kvarlevor, slänger iväg
trasor med spår av mitt föregångna jag.
jag ligger nu på botten av det bortglömda fördömda
och önskar jag vore fri

på riktigt...