Tianka

Jag lever tillsammans med en person som har diagnosen DID.
Då detta inte är en så vanlig diagnos samt att det finns personer som inte "tror" att den finns eller att de blir rädda för själva diagnosen har jag inte så många att diskutera med när det gäller hur det är att leva med någon som är "flera i en".

Vi lever ett relativt normalt liv, jag jobbar och min partner pluggar. Det är ingen som skulle kunna tro att min partner har denna diagnos vilket gör det hela ännu svårare att prata om med vänner och närstående.

Är det någon som också lever tillsammans med någon som har DID och hur tacklar ni detta?

Vänliga hälsningar
Tianka

Snusmumrik

Hej!

Jag har själv diagnosen och förstår verkligen problemet med att folk blir rädda när de hör att man har den diagnosen. Svårt för andra att förstå vad man lider av. Man är en expert på att inte visa och försöka verka "normal". Inte många är uppmärksamma på skiftningarna som sker. När man tappat tid och man vill prata om det tror folk bara att man har glömt bort tiden och det gör ju ALLA!... ALLA har också olika delar i sin personlighet och kan vara ambivalenta. Folk utgår från sig själva och tror att alla är som dem själva. Hoppas att du får svar av någon anhörig jag tror att många som lider av den här problematiken inte själva är medvetna om det och får man diagnosen kan det kännas svårt att prata om den och få förståelse. Många undviker nog det för att inte verka skrämmande. Hade varit intressant att läsa om dina erfarenheter av att vara anhörig. Hoppas att du skriver mer.
Med vänlig hälsning/Snus

froggy

jag blir nyfiken; vad är DID?

kleniz

Hej

jag ber om ursäkt ifall detta är en jättedum fråga men är DID något liknande schizofreni? Läste att 1 på 100 drabbas av detta, så måste ju finnas någon här inne på sidan som har erfarenhet ev det, eftersom det ändå är såpass vanligt förekommande.

kram j

__________________

Tianka

Svar till snusmumrik: Det du skrev att "många som lider av den här problematiken inte själva är medvetna om det och får man diagnosen kan det kännas svårt att prata om den" känner jag igen jättemycket.

För mig och min sambo är det som om vi lever i sjukdomen på två helt olika sätt. För henne handlar det om att hon tappar tid och rum och att försöka komma till sans med en diagnos som hon själv inte upplever (samt att tro på det jag och hennes terapeut säger till henne händer) - för mig handlar det om att leva tillsammans med hennes olika delpersonligheter och försöka bemöta det på bästa sätt.

Jag vet inte idag hur många delpersonligheter hon har, men den som är tydligast är den "personen" som är 4 år gammal. Jag gillar verkligen "lillflickan" - hon är supermysig som älskar att sjunga och måla och nu vill hon lära sig att skriva. Men att komma hem från jobbet och förvänta mig att min 30 åriga sambo ska vara hemma och i stället mötas av en 4 åring och allt vad det innebär, kan kännas ganska halvabsurt.

Svårast tycker jag att det är att vi på ett sätt inte delar denna sjukdom med varandra. Min sambo vill helst inte veta av att hon har diagnosen medan jag jättegärna vill prata om den med henne. Varje gång jag vet att hon har "blivit någon annan" (vet inte hur jag ska beskriva det bäst så det får bli inom situationstecken) så vill jag berätta det för henne - vad som hänt, vad som sades etc. Men sedan händer det inte så mycket, hon svarar "jaha" och tycker att det är jobbigt och blir orolig över att jag ska tycka att det är för jobbigt, att hon är jobbig som har den här sjukdomen - och sedan så blir det inte så mycket mera sagt.

Sedan tycker jag att det är svårt att inte gå omkring och undra "är det hon nu eller vem är det?". Försöker verkligen inte att göra det - men det är svårt för precis som du säger så är ju alla människor ambivalenta och har skiftningar i humöret - och en patient med DID är ju i grund och botten som vem som helst. Men det är svårt och svårast är att jag inte kan dela detta med den personen som jag helst av allt vill dela det med...

//Tianka

Snusmumrik

Hej! Tack för att du delar!
Det första jag tänker på är att även om man har olika delar är alla delar av en och samma person i grunden. Jag vill inte bli av med någon del men jag vill gärna ha kontakt med alla delar samtidigt. Min psykolog som diagnostiserade mig efter tester sa att jag var som en byrålåda där lådorna inte hade kontakt och att terapin gick ut på att perforera lådorna så det blev mer kontakt mellan de olika delarna. Detta kan ibland kännas fruktansvärt jobbigt att få kontakt med delar som har minnen som jag inte vill minnas. När jag var i en del sa hon ibland något till en annan del och det blev korsslutning i huvudet. Det var ändå skönt att hon pratade med delar som mådde bättre och var vuxna när jag befann mig i ett hemskt minne och inte fungerade så bra.

Fortsätt prata med din vuxna sambo även när lillflickan är framme utan att vara taskig mot lillflickan. Det är det ända jag kommer på nu. Påminn henne om hennes vuxna sidor säg någonting om vad ni har gjort när hon är i sin vuxna del. Ibland vill man bara vara i sin barndel för att det blir lättare att slippa ansvar. Inte så att man medvetet väljer det men det är lättare. Ibland vill man inte vara i en del men kan inte hitta någon annan. Alla minnen är borta... Svår balansgång mellan sina behov och den andras olika behov.

Har hon INGEN del som vill veta om de andra?

Lycka till och kram från /Snus

Tianka

Ibland verkar det som om hon är medveten om de andra delpersonligheterna - ibland inte (vilket är ganska typiskt för DID-patienter vad jag har förstått ). Lillflickan är dock den som verkar ha mest koll på "alla". Ibland händer det att min sambo vaknar och har skurit sig själv (händer inte när hon är hemma då vi har gjort upp en deal att ingen får skada sig här hemma) som hon inte har något minne av hur och när de gjordes. Det jag gör då är att jag frågar om jag får prata med Lillflickan (ibland så får jag svaret "ja, du kan ju försöka" och ibland blir hon mest bara sur och tycker att jag är konstig som ställer en sådan fråga) och det som oftast händer då är att min sambo somnar till och sedan när hon vaknar har lillflickan kommit fram. Då brukar jag fråga henne om hon vet vem som har skurit på armen/benen och det gör hon oftast, samt att hon kan förklara med vad och vart den saken är gömd etc. (på ett barns sätt att förklara). För att förtydliga brukar jag inte be någon att komma fram om det inte är något speciellt som har hänt (som typ det jag nämt ovan).

Om jag behandlar Lillflickan som om hon är vuxen eller ger henne egenskaper som någon annan av delpersonligheterna/min sambo har så blir hon ganska förnärmad och rättar mig ganska fort att "det kan ju inte jag - det är ju --- (min sambo) som gör det". Så det verkar som om delpersonligheterna vet om varandra - typ - (den delpersonligheten som inte får prata har jag inte så stor koll på vad den vet och inte vet) men inte "den riktiga". Att distrahera Lillflickan och behandla henne som vuxen brukar inte fungera, då blir hon bara ledsen. Men jag kan, om jag verkligen inte har tid att lillflickan är framme, be att min sambo kommer fram i stället. Om då inte Lillflickan vill prata om någon speciellt så brukar det gå bra. Men om Lillflickan har något speciellt "på hjärtat" så brukar hon inte försvinna utan bli väldigt sur och ledsen över att jag inte vill prata med henne. En gång var Lillflickan inte framme på jättelänge och då när hon kom fram visade det sig att hon var jättesur på mig över någon som jag sagt förra gången hon var framme och som jag lovat och sedan inte hållt. Det krävdes många gånger innan vi "blev sams" då jag inte alls kom ihåg vad det var jag hade gjort som var fel. Ingen annan visste heller vad det var som jag hade gjort fel och ingen annan var sur på mig, så det var bara att vänta ut henne helt enkelt tills det att hon kunde verbalisera vad det var jag hade gjort fel. Sammafattningsvis kan jag väl säga att min sambo har (iaf minst en) delpersonlighet som är väldigt "egen" och som det inte går att behandla på något annat sätt än som en "egen person" (även om jag vet att det egentligen är min sambo, bara min sambo när hon var 4 år gammal). Sedan finns det delpersonligheter som är mer integrerade i "verkligheten" och fungerar tillsammans med andra i vardagen och som är svårare att skilja ut. Sedan finns det "skumma" delpersonligheter, en som inte pratar, en som är riktigt elak och skadar min sambo etc. etc.

Äsch, det är svårt att förklara. Jag blir ganska förvirrad själv. Speciellt när det gäller min sambos ambivalenta inställning till det hela, som jag kan förstå - men som det är jobbigt att acceptera. Hon har en bra terapeut i alla fall vilket är jätteskönt. Jag har träffat henne tillsammans med min sambo, och fått ta del av hur hon ser på diagnosen och lite om hur hon tänker sig behandlingen.

Läste en bra och intressant artikel på nätet av RP Kluft "Current Issues in Dissociative Identity Disorder" i Bridging Eastern and Western Psychiatry vol. I num. 1, 2003 som tog upp detta med DID på ett bra sätt tycker jag. T.o.m. min sambo tyckte att den var helt ok och i det här fallet så är det ett bra betyg

Snusmumrik

Hej!

Jag ska absolut kolla artikeln, tack för tipset!

Tycker oxå det är förvirrande med mina delar. Har inte tydligt koll på dem. Tappar tid(vet inte vad jag har gjort under ibland flera timmar). Är kanske inte rätt person att komma med tips men tycker det är intressant och vill lära mig mer och förstå hur jag fungerar. Det hjälper mig att ha kontakt med fler som känner till den här problematiken eller är berörda av den på olika sätt. Jag önskar att jag kunde hjälpa mer men jag har bara en begränsad upplevelse av mig själv att utgå från.

Låter bra att hon har en sån bra terapeut! Får du stöd själv i detta? Du verkar vara en fantastisk person. Önskar jag själv vågade släppa in någon annan i mitt liv som jag vågade vara öppen för. Är rädd att nära och kära inte ska orka med mig och mina delar. Att de inte kan förstå. Att det blir för mycket energi och fokus på mig och min problematik att de ska tröttna och känna att det är obalans i förhållandet. Är rädd för att inte få vara hela mig med alla mina olika sidor. Känner att jag måste hålla igen och vända mig endast till psykvården när jag mår dåligt.

Går din sambos terapi ut på att bli endast en person av sina delar eller att ha mer kontakt med dem? Uttrycker någon del i henne att hon vill ha kontakt med alla delar? Det finns säkert alltid mycket rädsla kopplat till detta...

Kram/Snus