Flugsvampen

Hej,

Först vill jag bara säga att den här sidan är sjukt bra. Jag har inte skrivit många inlägg, men läst, fått info, känt igen mig och känt mig bättre att veta att man inte är ensam eller galen.

Jag har haft "psykiska problem" så länge jag kan minnas. Allt från depressioner, tvångstankar och nu senast panik ångest. Men de har varit ganska lindriga, eller så att säga jag har klarat av att hantera dem på något sätt sjalv utan att riktigt göra slag i saken och få kontinuerlig hjälp.
Jag har gått till psykologer, men aldrig klarat av att fullfölja sessionerna då jag-ja vad? Inte orkat. Men nog om detta.
Jag har en fråga som jag länge, länge grubblat på. Skulle vara intressant att veta om någon annan haft någon liknande upplevelse eller vad det kan vara.
Otroligt svårt att beskriva känlsan i ord, men jag ska försoka.

Första gången jag drabbades av detta var jag runt 10 (nu 24 år) och blev rädd för känslan. Den bröt ut ungefär som en panik känsla, men det fanns ingen ångest bakom. Känslan kommer krypande av att jag inte kan relatera mig själv, JAG, till min kropp. Det kan kännas som om kropp och person går isär. Under tiden vet jag ju vem jag är, dvs mitt namn, mitt minne etc. Men det hela känns mycket overkligt, alltså att JAG finns. Kan låta som om jag befinner mig i ett slags drömläge, men så är inte fallet heller. Ibland kan jag till och med prata samtidigt dom denna känsla kryper in, jag hör min röst, är medveten om vad min kropp gör, vad jag ska säga osv. Men det är som om det går på automatik, alltså min kropp. Medans jag i min person inte vet vem jag är? så svårt att beskriva. Men det är otroligt läskigt när det väl händer, och jag kan liksom fastna i känsla helt, medan den blir alltmer intesiv. Det händer inte så ofta som tur är. Men vissa perioder har de en tendens att ploppa upp mer än vanligt, och i intensivare grad. När jag var yngre kunde jag sitta helt vanligt och kolla ut, medan känslan bara kom. Var då tvungen att rabbla tyst för mig sjalv, jag är jag, det här är jag, som en sorts ramsa. Den värsta perioden var när jag inte kunde somna pga av att kropp och "sjal" inte hängde ihop, och jag blev rädd då jag hamnade i ett s¨mnläge där jag inte kunde kontrollera det, utan kände mig bara borttappad. Ibland har jag till och med vaknat, svettig och allt känns nattsvart och jag får denna känsla. Kroppen vaknar men kan inte relatera till personen som tänker, VEM är jag?
Vad är det här??? Någon som vet?

Oljerocken

Jodå flugsvampen, jag har också upplevt dessa fruktansvärda känslor.

Jag har också overklighetskänslor (varje dag) sedan puberteten, något som min psykoterapeut menar är en del av mina ångest/panikångestproblem. De här "vem är jag?"-känslorna har jag dock inte fått en förklaring på. Dessutom leder känslorna ofta till svåra existensiella tankar och frågeställningar som i sin tur naturligtvis leder till panikattacker.

Är även dessa "vem är jag?"-känslor ångestrelaterade?

Flugsvampen

Oljerocken...

Vad intressant, hur känner du när du får den känslan? Är du så att säga medveten om det som är runt omkring dig? För det är jag. Det är bara mig själv och min "person" som jag tappar bort, medan kroppen funkar på normalt.

Vad konstigt att din psykolog inte kunnat förklara vad det är för nåt, jag undrar om det finns fler och förhoppningsvist nån som kanske fått en någorlunda bra förklaring. Om någon sådan nu finns.

Jag skulle inte säga att den här känslan är ångestrelaterad för mig. Då jag har fått panik ångest attacker, men därmemot kan den djupaste panik ångest attacken leda till den här "vem är jag" känslan och det gör paniken änu mer intensiv. Men när känslan, kommer av sig självt, ensam, dvs utan en panik attack (vilken den brukar), så känner jag ingen ångest, utan blir bara rädd för mig själv för att jag inte vet vem jag är.
Hmmm hoppas min förklaring är begriplig.

Oljerocken

Jo jag är medveten om det som sker runt omkring mig, det vill säga att jag har en korrekt verklighetsuppfattning.

Jag får dessa känslor när jag tänker intensivt på vem jag egentligen är. Låter jag tankarna fortsätta fritt känns det som att jag mitt jag sakta tynar bort och kvar står en kropp. Därefter kommer ångesten i raketfart.

Hur ofta får du dessa känslor?

Flugsvampen

Wow, exakt så där känner jag. Minus ångesten, vilket är bra. Jag tror det handlar om, när man väl får den att inte vara rädd för den, eller förnetriskt försöka stå emot (det brukar hjälpa när jag känner att en panik attack är på väg) utan bara acceptera den. Dock är det ju sjukt läskigt, och skulle vilja veta av en expert vad detta kan bero på, vad är det som eg händer. Varför man drabbas etc. Kan det bero på att man inte känner sig själv tillräckligt väl, eller vill gå ut ur sin kropp. Att man drabbas pga olika trauman, depp och problem är underförstått, i mit fall.

Jag får inte känslan så ofta. Mest för att jag alltid håller mig upptagen med dittan och dattan eller har andra "issues" att ta hand om.
Men när jag tar det lugnt eller är ensam kan de hända. Fast som sagt inte ofta.

Oljerocken

Jag är väldigt upp och ner i mina ångest- och depproblem. När jag mår bra har jag tid och ork att fundera på annat än problem och eftersom jag går i samtalsterapi funderar jag mycket på vem jag är, min bakgrund och så vidare. Därför kommer de här identitetskänslorna bara när jag mår bra, vilket ju är tragikomiskt.

Flugsvampen

så ät det någon där ute som också har haft den här obeskrivliga känslan? Berätta!

Expert utlåtande?

Jonas

Hej Flugsvamp

Precis som du skriver så kan på bära med sej känslor av overklighet och avstägning.
Utav det du skriver så tycker jag reaktionerna är lite för starka. Jag skulle gissa på att det kan vara dissociation. Det är ett psykiskt försvar, det är så genomgripande att det påverkar hela personligheten och därför att många dissociativa tillstånd i själva verket kan vara psykotiska.

Dissociation skiljer sig emellertid helt från andra primitiva försvar i så måtto att de senare representerar normala processer, som blir problematiska först när en person håller fast vid dem för länge och utesluter andra sätt att hantera verkligheten.

Dissociation är en "normal" reaktion på trauma, men trauma kan inte sägas vara en utvecklingsmässig normal företeelse. Vem som helst av oss som drabbas av en katastrof eller tunga kränkningar som är omöjlig att hantera, i synnerhet om den inbegriper outhärdlig smärta och /eller skräck, skulle kunna börja dissociera. Det finns så många bevis för att extraordinära erfarenheter, som känslan av att lämna sin kropp i en katastrofsituation, livsfarliga olyckshändelser och stora kirurgiska ingrepp, kan ge upphov till dissociativa tillstånd att inte ens den mest skeptiske kan förneka det längre. Människor i alla åldrar som drabbas av outhärdliga katastrofer kan dissociera; de personer som upprepade gånger utsatts för hemska övergrepp som barn kan utveckla dissociation som vanemässig reaktion så snart de utsätts för påfrestningar. När så är fallet kan den som överlevt till vuxen ålder sägas lida av dissociativ personlighetsstörning,

Fördelarna med att dissociera under outhärdliga förhållanden är uppenbara: det avskärmar en från smärta, skräck, fasa och övertygelsen om att döden är nära.
Avigsidan med denna form av försvar är naturligtvis att det tenderar att aktiveras automatiskt också i situationer där ens liv inte egentligen är i fara, och där mer annorlunda reaktioner på hot skulle vara mer skonsamt mot ens psykiska funktioner som helhet. Traumatiserade människor kan förväxla vanlig stress med livshotande situationer och omedelbart förlora minnet eller bli helt annorlunda, vilket är lika förvirrande för dem själva som för andra. Såvida de inte själva har en traumatisk livshistoria misstänker utomstående aldrig dissociation när en vän plötsligt glömmer en avgörande händelse eller av oförklarliga skäl plötsligt beter sig helt annorlunda. De tror snarare att hon eller han är på dåligt humör eller ur balans, eller ljuger.

Hälsningar Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

AnnaAndersson1986

Wow, jag kände verkligen igen mig i denna känsla. Jag har vaknat mitt i natten och kollat mig i spegeln och blivit livrädd för mig själv och alting annat också. Helt sjukt läskigt. Jag tänker fortfarande varje dag på vem jag är. T.ex. hur jag pratar osv. JAg har läst mycke böcker och där har det stått att vi väljer vem vi vill vara. Men jag tror väl nånstans att det finns en person som vi är "menad" att vara. eller? Annars är det ju bara att köra på, för det är ju ingen annan som kan svara på vilka vi är. OCh dessutom har vi väl olika sidor. Jag tror ju exempelvis att jag har väldigt många försvarsroller, med tanke på min uppväxt.. det är väl de iaf jag ska jobba bort, för att hitta min inre trygghet. JAg vet inte hur ni har det..

MEn jag kan tänka mig att när verkligheten inte stmmer överens med vad man själv tror, det är då det blir fel.. men å andra sidan är det ju jag själv som skapar verkligheten tillsammans med andra. Självkänsla handlar ju om självkännedom, och jag tror att när du vet vem du är blir nog verkligehten lättare att hantera. Jag tycker det är jättesvårt allt sånt här och jag kan ofta känna att jag inte är den jag är, ofta är det väl när jag inte är i kontakt med mina känslor, då är det som att jag är ovanför min kropp och partar. Det är värdelöst, jag kan bara prata, men inte känna något. Jag vet inte om det går att öva upp att känna saker, det gör det säkert.. Det är otroligt att vi männiksor sitter med så likande problem. Men alltså den känslan, fy när jag blev rädd för mig själv, det är ju så läskigt. Jag kan också ofta känna i mitt ansiktsuttryck, om det känns rätt. Då är det ofta mer naturligt och mjukt. En kille sa till mig en gång, ja, nu börjar jag känna igen dina ansiktsuutryck, de är mer du. Det var härligt att höra, för jag kände mig verkligen som jag. Underbart.. Det är inte ofta just nu faktsikt. OCh det känns som att eftersom jag sällan är mig själv, tror jag iaf, sen finns det ju de som säger att allt är en del av oss själva. i har vårt ego och sen är det väl själen elelr nått.. Och vi behöver de sidorna för att kunna fungera. JAg vet inte riktigt hur det hänger ihop. Många säger också att vi kan genom meditation hitta vår inre trygghet. Så, det är väl bara att välja något man tror på och göra det som känns bra. Känns det bra är det väl bra brukar jag säga. Det går ju att ställa sig fågan, är det så här jag vil vara. Hur kan jag göra för att vara annorlunda. Gud, jag har mött flera dimensioner av mig själv. Att hela tiden ställa sig frågan hur jag upplever verkligheten tror jag är bra. Att ta det lugnt och inte stressa, att försöka släppa allt runt omkring än. IDag tittade jag männiksor djupt i ögonen, det var något alldelles speciellt måste jag säga. Det var som at jag kunde se så djupt på nått sätt. Ja, det finns mycke att säga om detta. Mycket intressant att ni tog upp detta.

Monchichi

Jag har också overklighetskänslor. Ibland blir jag vimmelkantig och får yrsel, det känns som om jag ska tappa balansen.