Disorder_

Jag har en diagnos som kallas Depersonalisation, vilken stämmer in på alla dina symptom du nämner. Jag känner aldrig igen mig själv, kan vara allt ifrån min egen spegelbild till min röst. Allt känns overkligt och distanserat.

Samma som du vet jag att "jag ÄR jag", men det känns inte så. Samma med verklighetsuppfattningen, jag är inte psykotisk, men ibland har jag ingen verklighetsuppfattnings överhuvudtaget.

Synd bara att vården inte verkar veta ett skit om våra syndrom, det enda som gör är att koppla det till ångest, vilket jag inte tycker stämmer riktigt.

Även om jag inte fått ett dugg hjälp från psykiatrin tycker jag det vore en god idé för dig att ge dom en chans, även om den är ytterst liten.

Må väl.

__________________
she was significant,
i'm insane

Flugsvampen

Till alla som skrivit i detta inlägg. Tack!
Det känns skönt och tryggt att de finns andra därute som upplevt liknande upplevelse. Har nämligen aldrig hört att någon annan i min närhet som kännt likadant, eller i den styrka som jag. Det är också givande att höra andras erfarenheter/historia inom det här området, att dela med sig och känna igen sig. Kanske till och med ge något råd att pröva som funkat.

Det är tråkigt att man inte vet så mycket om detta, eller iallafall där man söker hjälp, så är informationen snäv. Men min teori är att de kanske inte finns så många drabbade i den utsräckningen sim andra psykiska symtomer, att man gjort en djup dykning i ämnet. Eller vad vet jag, det kanske finns, men i begränsad tillgång. Jag tror därfor att det är bra att dela med sig och prata med andra som känner så här. Jag menar, vem känner den här känslan bättre än oss själva? Även om man inte sitter på de "profisionella redskapen" så tror jag att erfarenhet, stöd och samhörighet räcker långt.
Vet man med sig att andra också känner så här, kanman stryka bort ångesten att känna sig ensam, konstig eller hjälplös. Det är OKEJ.

För mig är det självklarhet var denna känsla kommer från, känslan. Jag är medveten om den- Och som Jonas skrev, att detta är ett sätt att skydda sig från verkligheten då man upplevt nåt hemskt som gör att man inte ville befinna sig där, i sin kropp. Har man under längre tid blivit utsatt för hemska situationer, så kanske man automatiskt har utlöst känslan omedvetet. Har den dessutom ploppat upp flera ggr, kanske det till och med blir en vanesak, invävt i omedvetandet.
Så tror jag att det har varit i mitt fall. Jag hade t ex en jobbig barndom, (en underdrift) och säkert, säkert har jag avskärmat mig från mig själv och min kropp många ggr. Även om jag inte minns det. Så att "veta" hur man gör en sådan bortkoppling av sig själv är därför inlärd i kroppen. I jämförelse med andra som inte upplevt detta, för att de kanske helt enkelt inte varit nödvändigt för dom, och vet därför inte heller hur "man gör" eller hur det känns. Jag skulle beskriva det som om den dörren aldrig öppnats för dessa personer (och vi tackar för det).


I mitt fall så har jag varit väldigt splittrad. Att ta tag i problem som normalt dyker upp i vardagen plus ta itu med allt gammalt bagage som man bär på. Att grubbla, varför gör jag så här. Varför känner jag så här. Det har hämnat mig själv mycket att lära känna mig själv helt och fullt, i en mer verkllig påtaglig process (som den kanske hade sett ut, om allt bagage inte vore så tungt).
Den här "vem är jag" känslan poppar oftast upp när jag varvar ner mig. Där jag måste möta mig sjäv och inte kan fly. De ggr jag vaknat med känslan är det som mest läskigt. För då är man ju inte ens riktigt medveten, sömndrucken som man är. Freaks me out.
Jag tror dock att för mig hjälper det att, som jag tror med många andra, hitta sina splittrade delar. Hur man gör det är ju inviduellt. Vissa söker hjälp, eller håller sig till sådant som gör en trygg och må bra etc... förutsättningarna är ju olika. Jag tror däremot, i detta fall av känsla, att man inte ska älta för mycket VARFÖR. Varrför den började osv. Det har för mig bara gjort det värre, att grubbla på den, att tänka på den. Då blir det som om känslan är mer "färsk" att minnas och drar en tillbaka in i det, och man tappar bort sig ännu mer. Däremot känns det skönt att prata om det, utan att älta ett varför. Bara beskrivande, som att få ur sig den.
Tror att hela upplevelsen betyder ett sätt att inte tycka om sig själv?
Inte vara här och nu, inte i den här kroppen, eller den här situationen (som man upplevt nu och tidigare). Vem är man då???? Kanske är det från den utgångspunkten man måste utgå från? Man vet inte vem man är, eller vill vara, bara en trasig själ. Då måste jag hitta mig själv, vara den jag vill vara och mår bra som (om det vore så lätt)
Om man på nått sätt har en omedveten vilja att "inte vilja vara sig själv" som jag är säker på satte igång det hela för mig (i min barndom).
är nog nyckeln att hitta sig själv, och acceptera, acceptera alla de sidor man har. även de sidor man inte tycker om, som man önskar att man inte hade, eller önskar motsatsen av den egenskapen. Det är svårt. Men jag tror att det kan vara nyckeln till att börja.Många ggr lär vi känna nytt folk, men hur är det med oss? Känner vi oss själva? Jag-nej. Inte så mkt som jag önskar.
Sedan självklart också omringa sig med personer som påminner en om att man faktist är bra, älskvärd, och aktiviteter man tycker om.

Den här fenomet är en i raden av alla mina problem. Och kanske den som minst vållat mig problem utåt sett. Bortsett från depression, tvångstankar, har nog panik ångesten varit värst. Inte pga av känslan den ger, men för att den har en förmåga att avskärma mig från världen, vänner, och sådant som jag vill göra. Allt det nämnda har varit en räddning för mig..att vara driven, aktiv, målmedveten och social etc. Men samtidigt förstod jag senare, varför det som hände var tvunget att till slut ge mig en attack av panik och ångest, för att sen utveckla en rädsla för nästa attack.
Jag var tvungen att gå in i väggen, stanna upp och förstå att mycket av min "räddning" som nämts ovan, och egenskaper, har drivit mig själv frammåt och hårt. Men också för att fly från mig själv.
Därfor nollställde jag mig, tryckte på paus. Tog dagen som den kom, även om det var jobbigt. Deala med att se mig själv och mina mindre roliga sidor.

Hoppas att de här kan hjälpa någon.

Ta hand om er....

ciao ciao

Disorder_

Håller med dig att det känns lugnande att läsa om andra som har samma problem. Känns inte lika hopplöst då.

Tänker samma om vården som du, det ÄR en ovanlig diagnos och därav är resurserna små. Att prata med folk som lever med denna känsla tror jag kan ge väldigt mycket, då jag inte riktigt tycker om att prata med psykologer.

Håller med dig att man inte ska haka upp sig på alla "varför-frågor" för mycket. Dessa ger aldrig någon lösning. Att beskriva känslan och prata om den, som du säger, är givande, men att kaotiskt älta varför hela tiden leder ingenvart.

Att det kan ha grunden i att inte tycka om sig själv har jag också tänkt på, att man nu nått den ultimata självflykten efter år av missnöje med sig själv.

Om du vill prata vidare är du välkommen att skicka PM till mig om du vill.

Må väl!

__________________
she was significant,
i'm insane

Flugsvampen

Disorder- Bra formulerat!Att man nu nått den ultimata självflykten.
Exakt så kände jag, insåg jag att det var när jag fick utlöste min panik ångest attack. I samma stund fick jag den här känslan av att inte veta vem jag är, fast den starkaste jag någonsin upplevt tidigare, att jag inte äns kunde kontrollera mina rörelser eller prata.

Den ultimata självflykten som sagt. Jag har till och med omedvetet flytt geografiskt. För att tro att det kanske är här jag hör hemma, och det kanske blir bättre här. För att sen dra till nästa land och plats. Nytt liv. Det var det som hände förra året med min attack. Långt bort från hem och människor som känner mig var jag tvungen att inse, lära känna mig själv utan människor som känner mig som jag är. Däri även deras förväntningar av mig som jag alltid varit. Sjukt läskigt och utmanande. Men jag är kvar än här, även om jag velat dra flera ggr. Men sen tänkte jag nej, nu får det vara. Inte fly mer. Face it och fullgör vad du kom hit för att göra.

Hur har du flytt? Agerat från dina problem eller försökt lösa dem?

Det konstigast av allt måste ju vara att jag diskuterade detta ämne med min pojkvän sen 9 mån tillbaka. Och han sa att han har samma känsla, om än lite annorlundare effekt än min. Han beskrev också den här inte veta vem han är när han kollat sig i spegeln. Som ANNA Andersson skrev tidigare, det här med grimarser och ansiktsuttryck. Han har samma upplevelse, att han gör grimarser som inte är riktigt han och han känner inte igen dem. Jag har själv sett det flera ggr. Men synd är att han tror inte på "psykiska" symtom till en större grad. För honom handlar det om att acceptera, inte grubbla för mycket, lägga allt bakom sig och att viljan gör mycket. Men det för mig, beror ju helt på hur mycket dessa problem påverkar en. Hur starkt och hur intensivt den påverkar ens funktionella liv.

Jag hittade änjätte bra sida att göra personlighets test. Bara för att utgå att lära känna sig själv lite mer, och även den sida man inte vill vara eller se.
Jag gjorde den långa versionen där man måste betala 10$. Men den korta gratis versionen funkar bra oxå . Sjukt äckligt, då jag blev typ 7 och en aning 8. Stämde så jag ryste!
Svenska Enneagraminstitutet - Enneagram / Enneagrammet

Slutligen så tycker jag att ADMIN ska öppna ett diskussion forum för den här typen av känsla. Kanske inte skriva namnet bara på diagnosen, alla vet ju inte från början vad det kan vara(som jag).

Disorder_

Jag har nog flytt lika mycket som jag försökt ta tag i det. Men för det mesta är jag helt neutral, orkar inte göra något åt det alls.

Ja, en forumdel för oss med dissociativa diagnoser skulle vara mycket bra! En dissociativ forumdel tycker jag behövs, jag tror det skulle hjälpa folk som inte förstår sig på sina problem som du nämner. Och visa på att man faktiskt inte är ensam om detta.

__________________
she was significant,
i'm insane

Disorder_

Nu har Jonas varit så snäll och följt våran önskan, att öppna en forumdel för dissociativa syndrom, här är länken http://www.terapisnack.com/did-disso...e-problematik/

Hoppas forumdelen används väl och kan få folk att komma underfund med deras tillstånd samt att hjälpa.

__________________
she was significant,
i'm insane

Minette

Hej flugsvampen och alla andra! Jag känner igen mig så himla mkt! det händer väldigt ofta när jag har ett samtal att jag helt plötsligt känner mig utanför kroppen och hör mig själv prata, och då ofta kan tappa koncentrationen. Det är väldigt störande när det händer och det händer nästan jämt när jag samtalar med någon! Det gör att jag tycker det är obehagligt att ens prata. Så jag blir lite innåtvänd och har svårt för att gå in i diskussioner. Trodde ingen annan upplevde det här riktigt. Tack för att ni skriver.