Jazzi

Hej på er alla!
Jag har haft/HAR overklighetskänslor i ca 9 år nu....Konstant, alltid, 24 h om dygnet, varje dag, minut , sekund!!!
Har sökt inom öppenvården, och pratat med psyk, mf....ingen har något bra svar att komma med!??
Absolut SKANDAL att man det inte finns bättre hjälp att få!
Har provat alla möjliga terapiformer, inget hjälper...
Nu har jag dock kommit i kontakt med en homopat som verkar vettig!
Är öppen för alla förslag!???
Har inte gett upp hoppet, men fy f.. vaa jobbigt d e att leva med dessa besvär! Känns inte som man lever över huvud tagit!! Livet passerar revy framför mina ögon... Jag finns i min bubbla och kan inget göra. Spökligt, hemskt är vad det är!!! Ushhhh!!!!
HJÄLP!!!!!!!!!!

bosse73

Hej.
Så fick man ett namn på en åkomma som man led av ibland som barn. Helt plötsligt och utan förvarning så kändes det som man inte hade någon kontakt med sig själv längre. Som om man befann sig i en annan dimension. Man såg allt och hörde allt som hände omkring en men man var ändå avskärmad på något sätt. Mycket obehaglig känsla som jag minns den. Jag beskrev den för mina föräldrar och min far kände igen det för han hade också upplevt detta som barn. Han beskrev det som om man stod bredvid sig själv vilket för övrigt är en mycket träffande beskrivning tycker jag. Jag vill minnas att känslan ibland kunde utlösas av starkt ljus, eller att man slog i huvudet eller att man blev överrumplad på nåt sätt. Poff, så fanns känslan där. Kunde vara i allt från 1timme till flera timmar vill jag minnas för att sedan försvinna spårlöst. Väldigt märkligt och obehagligt. Om jag fick känslan på kvällen och den fanns där när man lade sig så var den borta på morgonen. Kan det vara sömnrelaterat? Kan det vara besläktat med epilepsi på något sätt? När jag fick det som barn så minns jag att det försvann när jag varvade ner och slappnade av eller lade mig och vilade. De som får epilepsi-anfall får väl stesolid eller något annat lugnande när de får ett anfall om jag inte minns helt fel. Jag har aldrig upplevt tillståndet som vuxen men som barn fick jag det många gånger och det var mycket obehagligt. Det enda råd som jag skulle kunna ge till personer med detta problem är att när känslan kommer försöka att ta det så lugnt som möjligt och försöka att varva ner, kanske gå och lägga sig och vila, sova. Stesolid eller liknande lugnande medel kanske också kan vara till någon hjälp. Sånt ska man ju inte äta för mycket av men hellre det om det kan få en att må bättre. Jag hoppas innerligt att alla som lider av detta får hjälp med sitt problem för det är en fruktansvärt obehaglig känsla och man fungerar ju inte normalt medans den pågår. Om jag kommer på något mer som kan vara till någon hjälp så skriver jag igen.
Lycka till och kämpa på.

bosse73

Ja det försvann av sig självt kanske i tolvårsåldern och jag har aldrig känt något liknande sen dess, inte vad jag kan minnas iallafall och sådana saker minns man. Nu är jag trettiofem år. Just nu är jag på väg upp ur en depression och har tvångstankar och käkar Zoloft och nu börjar jag må ganska bra. Jag har också haft rejäl ångest och känt mig väldigt konstig på alla möjliga vis men inte just på det här sättet som jag gjorde när jag var barn. Jag vet inte hur vanligt det är hos barn men hos mig växte det tydligen bort.
Måste avsluta nu men jag återkommer igen.
Vi hörs!

En Annan

Hej!

Angående lite av varje:
Pisces, det är förmodligen en homeopat som jazzi pratar om. Att förklara homeopati kortfattat är inte helt enkelt, men homeopati är en alternativmedicinsk metod där huvudiden är att "lika botar lika". Alltså en liten dos (ytterst liten och utspädd) av det som kan framkalla ett visst symptom hos en frisk individ används för att bota samma syptom hos en som är sjuk. Ungefär så.

Bosse, -när det gäller dissociativ problematik och liknande symptom är det inte helt ovanligt att man först undersöks för epilepsi för att utesluta detta. Det finns alltså likheter i de symptom som omvärlden kan notera. När epilepsi har uteslutits kan man gå vidare med den psykologiska utredningen. (Detta särskilt på instanser som är särskilt medicinskt influrerade.)

/En Annan

__________________

bosse73

Hej En Annan.
Det finns alltså vissa gemensamma nämnare med epileptiska åkommor och detta tillstånd som vi nu diskuterar och som jag för tillfället har glömt namnet på, var det depersonalisation? hmm, intressant man kanske inte är så dum som man ser ut ändå och det är ju alltid trevligt he he.
Ha de gött, vi hörs.

Pisces.
Du ska och kan inte försöka hålla fast känslorna för då blir det precis motsatt effekt. De slipper ur ditt grepp som en hal ål. Låt dom komma och gå för det är precis det dom gör, på alla människor. Gläds åt de positiva stunderna och ta dem som ett tecken på att det finns en stor möjlighet att du kommer att må bättre och kanske helt bli av med ditt problem.
Ha de gött, vi hörs.

Adam88

SNÄLLA läs å säg ifall du känner igen dig i detta. JAG HATAR DEHÄR!! snart orkar jag inte leva..!

jag känner igen mig i en jävla massa ni andra skriver.. vet inte om ni känner likadant.. men jag har haft den här satans känslan i mer än 7 år nu... känner mig avtrubbad, avskärmad, frånvarande från verkligheten, hela upplevelsen av allting.. omvärlden.. de känns overkligt.. känner mig helt död i hjärnan.. å vet ni vad... min har blivit sämre med tiden.. de va bra för 7 år sen om jag jämnför med nu.. minns att de va på sommarn när jag va 13 år.. kommer inte ihåg ifall jag kände mig lite konstig i skallen dagen innan.. men hur som helst.. jag vaknade upp å kände mig helt jävla störd i huvet.. jag uppfatta inte omvärlden på samma vis.. nersatt känsla av allting.. jag vart hur rädd som helst.. börja slå mitt huve i väggen för jag ville att de skulle bli som vanligt igen.. men de hjälpte inte.. känslan kvarstod.. över en natt.. PANG! så va den där.. känslan som jag gått å tänkt å lidit av konstant i 7 år.. den finns med mig hela tiden.. i allt jag gör så är den där.. tänker "fan va lustig jag känner mig" "hur hade de vart ifall jag inte kännt såhär" De har snart gått så långt så jag knappt minns hur jag kände mig innan när jag va "normal". Har suttit å funderat varför de blev såhär.. den ända ovanligheten den natten va att jag hade en kall fläkt blåsandes i pannan.. jag va liten å mager.. å tänkte i många år att den kylde ner så mycket att den förstörde nånting i hjärnan under natten. kan också haft me inre känslor å göra.. kom ihåg att jag spelade allan ett tag i skolan för att va rolig inför andra... va inte mig själv utan någon annan.. men lärarn klaga å jag fick inte vara sånn längre.. antar att jag va jävligt osäker på mig själv.. minns att jag kunde gå å väga mig så fort jag druckit ett glas mjölk för att se hur mycket jag gått upp i vikt.. jag tyckte jag va för mager. ångest inför fotbollsmatcher att jag skulle prestera dåligt.. detta va innan jag fick den här känslan.. minns att jag gick till fotbollen 1 gång efter detta hände.. men jag sluta för jag allt kändes så knas.. jag drog mig undan kompisar.. börja va mer för mig själv.. å börja sakta acceptera att såhär skulle jag leva.. vi gick till läkare en gång men han tyckte förmodligen jag va dum i huvet som satt där å försökte förklara denna känslan.. vi gick till BUP ett tag.. men jag va helt inställd på att de inte va nått psykiskt fel på mig utan ett fysiskt fel i hjärnan som inträffat (den kalla blåsande fläktens fel) så jag dumpa de.
Åren gick.. känslan kvarstod.. eller nää.. den har blivit sämre med tiden.. när jag väl trott att jag nått botten.. (nu kan man inte känna sig värre än såhär) så blir de ännu värre... känner sig ännu mer overkligt å stört!! PSADLÅPASLDSPÅALDSPÅADL!! jag kan tänka mig att dementa gamla gubbar på 80 år känner som mig.. eller knarkmissbrukare som hållt på i 20 år.. de är så svårt å beskriva detta för någon som inte har en aning om hur de känns... men jag brukar jämnföra mig med djurs upplevelse.. hur dom ser på världen å upplever sig själva etc.. jag vet inte hur ett djur känner sig men jag kan tänka mig att dom inte uppfattar omvärlden på samma vis.. å inte känner sig lika klara i hjärnan och har samma "stora" upplevelse av världen som vanliga människor gör/har.. (inte jag)

Som sagt de har blivit sämre me tiden.. och ANLEDNINGEN varför jag tror de blitt såhär är konstant användande av tv/dator.. jag börja spela i tidig ålder.. kunde spendera många timmar framför tvn å datorn.. och att denna strålning påverkade min växande hjärna på något vis.. jag minns att jag kände mig helt snurrig å konstig när jag spelade spel som liten en gång.. och de är när jag sitter vid datorn i långa sträckor i flera dagar som jag märkbart kan känna att mitt tillstånd blir sämre.. min hjärna har svarat några gånger att de inte är bra för mig.. har fått sånn SJUK konstig huvudvärk när jag satt min fot framför datorskärmen.. jag minns när jag vart å åkt skidor en vecka å sen kom hem å satt mig.. asso de gick knappt inte.. aldrig kännt så.. sånn jävulsk huvudvärk.. men de har bara varit så ett fåtal gånger.. men dum som jag är så sitter jag fortfarande bakom denna satans dumborken.. även fast jag tror det är den som försämrar mitt tillstånd.. men de är såklart inte bara datorn som jag tror påverkat.. utan strålning från mobiltelefoner.. å alla radiovågor som går runt i omgivningen nuförtiden. strålning i alla dess former har förstört.. jag tror de är så.. jag är inte säker... men de är de jag kommit fram till. dom på psyket har ju fan ingen aning vad de är för fel på mig.. alla tror jag bara är depprimerad.. jag har käkat tabletter men de blir ingen skillnad alls. jag gjorde nån dum test där man la ihop klossar i olika mönster, testade minnesförmågan.. å nått annat jag inte minns.. å kärringen kom fram till att de inte va nått fel på mig. DUM I HUVET! de är ju inga fysiska saker som påverkas av detta.. jag kan ju fortfarande tänka som en normal person.. själv motoriken fungerar ju.. de är ju denna känslan som är felet.. men hon släppte de.. de va inget fel på mig sa hon.. fast jag vet så väl själv att de är så! ingen fattar vad de är för fel på mig.. alla tror depprision men FUCK THAT. jag kanske har blivit depprimerad.. men de är pågrund av att jag känner mig såhär.. de är inte grunden till de hela. jag mår så jävla dåligt.. jag vill inte ha de såhär.. livet är inte värt å leva då.. livsglädjen är ju som bortblöst när man känner som mig.. inget är kul å göra.. gnistan är borta.. jag kan ligga i sängen å bara glo i taket.. jag finner de lika tillfredställande som att göra andra saker.. för INGET är kul när man känner såhär.. allt är så overkligt å ahh.. helt stört. jag hade gjort ALLT! allt som gått för att jag skulle få känna mig normal igen.. jag hade kunnat kapa ett av mina ben för de.. troligtvis mer.. för livet passerar revy.. jag orkar inte göra nått.. jag sluta skolan för 1 och ett halvt år sen.. inte gjort nått sen dess.. för jag orkar inte! jag mår så jävla dåligt.. lusten till att göra nått är borta.. alla säger att motion är bra å blabla.. men jag tror inte de ändrar mitt tillstånd.. de är sjukligt å de känns som de är permanent och att de kommer vara så här resten av livet.. men jag har fortfarande ett litet hopp.. jag vart såhär när jag va 13 år.. å jag drömmer varje dag om att jag kanske nångång i mitt liv får känna som jag gjorde innan detta hände. att de kanske blir bättre.. nångång.. jag hoppas verkligen de annars försvinner jag härifrån.

Denna overklighetskänslan alla pratar om.. de kände jag som starkast i början när detta hände.. då kunde jag lätt skilja på känslan jag när jag va normal å när jag va konstig.. nu har de gått så lång tid så denna overklighetskänslan har blitt mitt liv.. den är overklig men ändå inte.. för de är sånn här jag är. å jag hatar de. hoppas verkligen det blir bättre.. men jag tror inte de.. varför skulle de bli bättre efter 7 år om de nu har blivit sämre med tiden. denna abnormala känslan kommer bli min död.

hoppas nån har orkat läsa, vet min svenska suger men jag orkar inte skriva ihop nått bra tjaffs. hoppas de finns någon som känner sig iallafall i närheten som jag.. de känns som jag är ensam.. tack för dom som läst.. jag hittade detta forumet.. å jag vart så glad över att jag kanske inte va ensam.. men jag tror också de är olika från individ till individ.. i mitt fall.. så är detta mycket svårt att leva med. märker också att erat inte blivit sämre.. å de ska ni va glada för.. för de har mitt.. varje gång jag känner att de går ner så blir jag lika jävla ledsen.. lever jag? jag skulle lika gärna kunnat va död.. jag känner mig död.