Flugsvampen

Försök möta rädslan när ni får den där känslan som ni fruktar för. Möt den, rid ut ur den. Det har funkat på mig. lååång process var det. Men jag håller på och för mig funkar det.

Disorder_

Och hur menar du att man skulle möta en känsla man fruktar som finns där konstant?

Har du ens depersonalisation?

__________________
she was significant,
i'm insane

Flugsvampen

Det vet inte jag i ditt fall, alla funkar ju olika. Jag gjorde det på mitt sätt och det värkar funka bra... då jag bara acceptera, och låter det göra ont när det blir sjukt läskigt.

Jo, jag har väl det om diagnosen heter så.

Lev väl

Vindöga

Känslan av overklighet behöver inte vara läskig. Den finns där som ett symptom på att man har ett behov av att avskärma sig från sig själv (känslor eller kroppen) om jag fattat det rätt. Det fanns något med oss själva eller omgivningen som vi inte kunde hantera utan att avskärma oss från oss själva.

För mig är det en otäck känsla att känna min kropp tydligt närvarande. Om det är så obehagligt att vara i kontakt med sig själv så är jag tacksam över mina overklighetskänslor!

"Nära livet-upplevelse" kallar jag det i min blogg. Kan kanske jämföras med nära döden-upplevelser (för de som gillar sina liv). För mig, som inte gillat mitt liv och mig själv, var det obehagligt att känna att jag levde.

Flugsvampen har en poäng som tilltalar mig.
Jag behöver möta min kropp och själ även om jag tycker att den känslan är obehaglig (därav overklighetskänslor för att slippa känna). Om träning ger mig obehagliga känslor av verklighet (fri från depersonalisation), så är det kanske bra att utsätta sig för just den obehagliga upplevelsen och möta känslan av verklighet.

När jag nu läser min blogg från februari (då jag inte visste vad depersonalisation var) framstår det väldigt tydligt att det är det jag har haft hela tiden.

den 8 februari 2008
"Blod, svett och tårar...
Idag har jag kommit i kontakt med både min kropp och själ igen. Det var jobbigt, för att inte säga vedervärdigt! Jag tycker inte om någon av dem.

Kontakten med kroppen och själen funkar helt ok när jag inte behöver bry mig om att de finns där. När kroppen sköter sitt jobb att forsla runt min hjärna för att göra saker som är värdefulla (läs göra bra ifrån sig på jobbet) och när hjärnan gör så att kroppens stämband säger bra saker så att man slipper skämmas... När kroppen stilla somnar in av en enda liten sömntablett om natten så att själen får vila från sig själv... När kroppen kniper käft om hunger eller trötthet och vaknar i tid för att forsla hjärnan till jobbet. När kroppen fortfarande kan se bra ut med smink och kläder så att den kan attrahera manskroppar som kan besudla den. Då mår jag bra. Då får kroppen och själen det jag unnar dem.

Men idag mådde jag dåligt. Hela dagen hade varit ovanligt lyckad på jobbet. Ja, till och med innan jobbet efterom kroppen behagade vakna och vara pigg lagom i tid för att slippa stressa. Jag var glad när jag kom till "Friskis och Svettis" efter jobbet, men plockades snabbt ner på jorden. Under själva passet hade jag fullt upp med att försöka hänga med i alla konstiga rörelser som instruktören kunde komma på. 45 minuter fullt ös. Jag kände frustration och ilska över att jag inte orkade eller kunde klara alla moment som det var tänkt, antingen på grund av bristande fysisk styrka, kondition eller koordination. Jag var nära att bryta ihop redan under de jobbiga övningarna, men jag bet ihop och kämpade fast kroppen gjorde sig så påtagligt närvarande genom att brista i förmåga, genom att inte gå att kontrollera. Sedan kom dödsstöten: lugn musik som råkade träffa hjärtat precis i fel ögonblick, dämpad belysning, sega strechanden och en stunds avslappning. Helt ensam med min kropp som utan att jag hade märkt det plötsligt var ett med själen. De utgjorde en helhet, och det var först nu det var så lugnt tempo att jag han tänka och känna efter. Det var då jag upptäckte det hemska och började gråta i en folkmassa på 50 pers. Tyst, sammanbitet behärskad. Ingen såg, ingen hörde. Utifrån såg det nog ut som om jag torkade svett från ansiktet.

Det var som en nära döden upplevelse, fast för mig var det mycket värre än så; En nära livet upplevelse. En konfrontation med känslan av att jag lever och att jag inte trivs med livet.

Get a life!
Ja, det börjar väl bli dags för det.

Någon skulle kanske tycka att jag tänker för mycket, men det gjorde jag faktiskt inte idag. Jag kände och jag ville inte känna."

__________________

Vindöga

Tack för tipset!
Jag kan tyvärr inte komma då, men jag ska hålla Johanna i minnet och kanske söka hjälp hos henne i framtiden.

__________________

Flugsvampen

Wow Vindöga... Du tog orden ur munnen på mig. Ezakt så där känner jag och menar när jag möter min rädsla. Var bara inte redo att skriva det än.
Det var väldigt starkt av dig att gråta där och då. Du var rädd, kände dig naken för att visa dina känslor ocg dig själv, medan alla var där på gymmet.
Men du gjorde det iallafall, för att du kände som du gjorde och bara var dig själv.

Ibland när jag får overklighetstankar, att jag kanske lever i en dröm, avdomnad, avkopplad för jag kan liksom inte förstå att jag har rätt att vara lycklig. Jag har ju även tvångstankar, och de säger till mig att jag drömmer.
För jag (förut) var van att vara olycklig. Så nu när "faran" som fanns då är borta, blir jag rädd, rädd... Panik och ångest. Vet ju inte hur jag ska hantera denna nya känsla av lycka. Men jag stannar upp, ser min pojkvän, ser mina vänner jag älskar...Känner på lakanet, är det verklighet det här? Nyper mig i armen, är det verklighet det här?
Svar- jag vet inte. Jag kanske kanske drömmer. Men det här är vad jag ser. Blir jag rädd då måste jag gråta. Jag får gråta för det jag är rädd för.
Och precis som du kände där på gymmet, okej, det var inte så farligt det här... De trodde du svettades el vad det nu kan vara. Piiieeew andas ut.
Men tänk om nån faktist såg dig ful gråta? Japp, då gjorde de väl de.
Fast de är ju också människor, och även om vi ibland går och bär på en fasad-så vet vi hur det känns innerstinne att KÄNNA. Därav också förståelse, mer än vad man inser eller vågar tro.


Nu har min vän som jag älskar åkt iväg. Jag är ledsen och ska lägga mig och bara gråta. Jag slutar vid det så länge...

Men tack, tack för att du lät mig veta att du kände så som du gjorde. Att din sätt kanske funkar-att mitt kanske funkar. Vi provar.

Må väl

ps. Inga kommentarer om ni inte förstår vad jag menar.

Flugsvampen

ps det du sa om "kropp", själ etc etc...

Förstår också vad du menar. Som nu när jag nämde hur jag brukar vakna upp ibland känslomässigt-när jag går och lägger mig och sover så vet jag ibland inte vem jag är. När jag på nått sätt är på väg in att sova, mellan dröm och vaket tillstånd- så känns det som om jag tappar bort mig själv. Jag hittar liksom inte min kropp och själ i en helhet ungefär (vet inte exakt hur jag ska beskriva det). Det har hänt massa ggr, ibland när jag går igenom nåt, känner mig splittrad eller förvirrad. Då får jag panik, blir så fruktansvärt rädd. Kan inte sova om jag inte vet vem jag är ju.
Men nu har jag bara börjat vänja mig vid att det är så. Min kropp måste ju få sova när den är trött även om mitt förvirrade huvud inte är med på noterna.

Vindöga

Rädsla för overklighetskänslan är något som jag förstår att många har. Om det påminner om känslan av att man ska bli galen, så räcker det (för mig) med att uppleva den tillräckligt många gånger för att man ska inse att man faktiskt inte blir det. Första gångerna blir det lite som en ond cirkel eftersom skräcken förstärker overklighetskänslorna och upplevelsen att man ska bli galen. Till slut tänker man inte så mycket på det, eftersom man inte är lika rädd och det känns inte lika obehagligt (även om overklighetskänsorna finns kvar).

Om man konfronterar rädslan för känslan så kanske rädslan försvinner, även om känslan kommer att bestå.

Tack Flugsvampen för att du förstår mig!
Det känns overkligt att någon skulle förstå hur det känns, men nu vet jag att det finns de som upplever samma sak.
*torkar ett par sentimentala tårar*

Jag förstår precis vad du menar när du beskriver dina upplevelser. Det gör att jag känner mig lite verkligare. *ler*

När det gäller splittringen av min kropp och själ, så känner jag inte av den så ofta. Tvärt om känner jag mig blockerad känslomässigt. Däremot upplever jag ofta starkt obehag när kropp och själ blir ett. Jag tror att det är därför jag vill kontrollera och behärska kroppen (likt en olydig maskin). Mina ätstörningar har ingenting med utseende och ideal att göra. Jag tycker inte att jag är tjock och jag tycker inte att det är snyggt att vara så här mager. Istället handlar det om att kontrollera (eller passivt straffa) kroppen genom att inte lyssna på den och inte lyda den.

När det gällde Friskis och Svettis så kunde jag inte kontrollera kroppen. Jag tvingades kämpa med kropp och själ för att inte göra bort mig fullkomligt och ramla. Ändå lyckades jag inte med momenten. Under avslappningsövningen förlät jag mig själv. Då spelade de "Fields of gold" med Eva Cassidy, en låt som alltid brukar skära mig i hjärtat.
YouTube - The Sad Songs Channel: Eva Cassidy - Fields Of Gold

Att använda kroppen, utmana den och låta den brista i förmåga fast man kämpar med hela sin själ för att sedan förlåta/ acceptera sig själv. Det borde vara mitt träningsprogram! Och att få kontakt med andra i samma situation.

Jag ser ett ljus i tillvaron!

__________________

Flugsvampen

Hahaha- Jag skrattar och gråter på samma gång.
Jag är glad att du här verkar funnit olika sätt att känna och uttrycka dig. I musik. Jag brukar googla på hur jag känner mig som sångtitel, lyssna på den och säkert finns nåt i den txten (om inte mycket) som den som skrivit kände, gick igenom. Då blir jag glad att veta EXAKT, man är inte ensam. Någon annan någonstans har gått igenom det jag känner och nu delar det med sig. I sång, bok, dikter, film... etc. Har lärt mig att det finns många kommunikationsmedel (detta kan låta självklart) men jag insåg i detta förut.
Kunde inte uttrycka mig i känslor eller handlingar för andra. Bara i ord, och ord i mina dagböcker.
Nu känns det som om jag är redo att kasta mig in och leva "på riktigt" vad den verkligheten nu är- det struntar jag i.

Jag känner, därför finns jag.

Tack

Stardust

Hej alla!

Jag har haft DP/DR depersonalsiation/derealisation i 25år. Tillståndet är svårt att till fullo beskriva för människor som inte är drabbade och framför allt har de svårt att tro på en...

De första 10-15 åren trodde jag att jag höll på att bli galen men jag har sökt information och ska försöka sammanfatta vad jag vet och egna erfarenheter.

Det finns fö en bok -dock på engelska - "Feeling Unreal" som sammanfattar vad expertisen vet om DP/DR i dag. Vidare så forskas det i ämnet. Tack för det!

Ok jag kör i punktform och skriver efter det jag känner till. Ev felaktigheter är inte medvetna eller avsiktliga och syftet är att försöka hjälpa systrar och bröder samt sprida information till intresserade.

- DP finns över hela världen, i alla kulturer ungefär lika spritt
- Att man blir drabbad kan starta på olika sätt;
* trauma i barndom/tonår ibland spelar in (förbisedd, misshandlad etc)
* Brukande av droger (hasch, LSD ...)
* Spontant

- Hur länge man har DP skiljer, en del enstaka gång, en del i perioder en del konstant.

- Du är inte galen och det kommer inte bli värre (om du enbart har DP-i en del fall kan man ju har fler grejer)

- Det syns inte utifrån att du har DP utan det är enbart din egen varseblivningsprocess.

- Det finns i dagsläget ingen 100% medicin som är verksam mot DP

- Många med DP har ingen eller mycket lite handsvett. Alltid nått!

- Exakt vad "nyttan" för individen med DP -om det skulle finns någon- är finns det idéer om. En hypotes är att det är en försvarsmekanism (coping mechanism) för att överleva extrema situationer (barndom med misshandel fysisk/psykisk tex).

- Kan man lindra symptomen? Min egen erfarenhet är att man inte skall försöka tänka på att man saknar de där klara och starka känslorna/upplevelserna då allt liksom verkar inlindat i bomull och man känner sig bedövad.
Utan istället bara leva på - jag menar det. Sov ordentligt, garva åt komedier, försiktigt med droger helst inte alls och i mitt fall så tänker man inte så mycket på det. Det blir liksom en vana.

Hoppas detta kan hjälpa någon.

Kram på er alla!

/johan

__________________
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil: For thou art with me.