Lana

Hej, jag undrar om någon mer än jag på detta forum haft "ut ur kroppen upplevelser"? Det är så man kallar det inom de som tror att själen kan separera sig från kroppen. Men annars i medicinsk mening heter det sömnparalys. I alla fall så upplever man sig vara utanför kroppen. Men det är inte samma som att observera sig själv och allt vad man gör utan det är när man sover och vaknar emmellanåt av att kroppen är paralyserad, just då kan man lätt lyfta från kroppen och se sig själv uppifrån eller från andra delar av rummet. Man kan flyga bort till andra platser och vissa har till och med varit i universum. Men varför många tror att det är själen som är utanför är därför att man känner sig helt klarvaken när man sk. åker ut från kroppen. Man kan se sig själv ligga i sängen.

Vet någon vad det beror på? Har för mig att jag hört att det är barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp som har såna upplevelser. Är detta en dissociation? Kunde inte hitta ett passande forum att ställa denna fråga i.

Snusmumrik

Hej!

Jag har lätt för att lämna kroppen. Har sett på min kropp utifrån den många gånger och flera gånger rest till andra universum.

Ingen aning om detta är hallisar, dissociationer, andliga upplevelser drömmar eller fantasier.

/Snus

Lana

Tack för ditt svar. Jo, du verkar kunna lämna kroppen när du är vaken. Men hos mig är det bara när jag halvsover på något sätt. Men jag har nått annat också, det att jag har hela min tonårs och ungdomstid observerat mig utifrån på nått sätt när jag varit vaken. Men inte så tydligt som när jag halvdrömmer utan bara sådär supermedveten om mig själv och min position, kroppsspråk och så. Jag var hela tiden medveten om hur andra uppfattar mig. Som at vara utanför sig själv.

Men gällande dessa ut ur kroppen upplevelser vet jag inte heller vad det är. Har hört mycket om att det är hallisar, läkre säger det. Andliga personer menar att själen verkligen lämnar kroppen. Men sen finns det en grupp till som tycker något om detta, och det är psykiariker eller psykologer som menar att många som varit med om övergrepp, främst sexuella, har för vana att inte vilja vara i kroppen utan upplever sig att lämna den.

Snusmumrik

Undrar om man kan få reda på vad det verkligen är någon gång? Jag har ju övergrepperfarenheter så dissociation verkar passa på mig men jag vet inte om det alltid är det...

Lana

Har du frågar andra vad de tror att dessa upplevelser är för något? Jag vet inte vad jag ska tro om det.

En Annan

Visst kan det handla om någon form av dissociation, så låter det i varje fall i mina öron även om det säkert också kan handla om något annat. Tolkningen av dessa upplevelser kan säkert variera avsevärt beroende på vem som försöker sig på en tolkning...

Att det sker när man befinner sig i självsuggererad trans (om än på ett omedvetet plan) eller drömtillstånd är inte särskilt konstigt i sig. Om man utgår från hypotesen att det är frågan om ett dissociativt försvar kan man hänvisa det till att högdissociativa individer tenderar att "komma upp" ur sömnen i det skede, eller strax innan, andra går in i REM-sömnen. Vid en dissociation är de neurala kopplingarna i hjärnbalken "frånkopplade" och aktiviteten mellan hjärnhalvorna låg. Vad som normalt inträffar vid REM-sömn är att aktiviteten ökar avsevärt vid REM-sömn. Högdissociativa personer kommer aldrig riktigt in i REM-sömnen utan vaknar (av mardrömmar till exempel) eller sover på en "lättare frekvens". I det skedet när aktiviteten i hjärnbalken är låg och man befinner sig i ett skede av "nästan-trans" kan man erfara dissociativa fenomen. Detta på samma sätt som när man befinner sig i en traumatisk situation och försvaret dissociation sätter igång (genom att separera hjärnhalvornas aktivitet).

Det låter som en gångbar hypotes...
...eller, ja, vad tror ni?

/En Annan

__________________

Alive

Det du tycks lida av är sk overklighetskänslor. Lider du av panikångest eller liknande? ångest över huvud taget?

__________________
Såren sitter i drömmarna, i visionen

aliens75

Sömnparalys har inget med uku´s att göra i sig, däremot är sömnparalys en port till uku´s,man kan således öva sig (med stor ansträngning) att separera "sig" från sin kropp,när man befinner sig i sömnparalys. Det kräver en enorm ansträngning så det är inte enkelt,jag har lyckats ett flertal gånger efter stor möda.

Och jag har varken blivit utsatt för övergrepp eller panikångest, däremot så har jag övat en hel del.

Lana

Tack En Annan

Jag tycker ditt svar känns vettigt. Jag har aldrig tidigare förstått att jag dissocierar. Jag har mer sett det som att jag blir lite omedveten ibland, och ofta inte har tillgång till hela mitt jag (kanske alltid en borträndg sida av mig). Det när jag är vaken alltså. Men dissociaton och omedvetenhet är nog samma sak, bara en annan benämning.

Men när jag sover och detta händer, att jag blir paralyserad och går eller flyger ut ur kroppen har varit kusligt, det måste vara en inre konflikt. Och som du säger att de högdissociativa går upp då, men jag går inte upp men mentalt gör jag det. Nu på senare år, i och med att jag medicienerar med psykofarmaka-Risperdal, så har det inte hänt mer än bara själva paralysen och skriken som blir som krystade tjut när folk hör mig när det händer. Men nu har det inte hänt alls det senaste året, så det betyder att jag börjar må bätte. Och ärligt talat så tror jag att detta har minskat för att jag mer och mer får tillgång till mitt undermedvetna. Detta kommer upp och luftas och jag går igenom en kris då men sen blir jag allt bättre.

Lana

Till Aliens:

Jo jag har haft massor med overklighetskänslor speciellt innan då jag var psykotisk också. Mycket ångest och även panikattacker som varar mer än femton minuter. Man säger att panikattackerna är inte särskillt långa, men mina börjar som oro, så förtränger jag det, sen kommer det bara upp av sig självt igen och då kan jag inte titta på tv, ingenting kan jag göra, känner kraftig oro och rädsla, skräck och får en massa fysiska symptom, som kan vara allt från brinnande hetta i kroppen, kraftig kyla, att det kliar eller sticks över hela kroppen, tja allt möjligt, går o kissar hela tiden. Blir livrädd och ringer till sjukvårdsrådgivningen, de brukar lugna mig lite efter en pratstund.