Plumpen

Hej jonas. Nu har jag tagit första steget emot hjälp jag har ringt min vårdcentral och fått numret till nåt som kallas samtalscentralen.... Hoppas att dom kan hjälpa mig utan mediciner vill inte ha några... Jag tycker det är läskigt...
MVH//Anna

Änglaflickan Inez

jätte bra att du tagit et steg i rätt riktning.

medicin kan vara en hjälp på vägen, men oftast behöver man ite äta de om man inte vill, men det kan underlätta "tillfrisknandet"

du är grymt bra som ringde!!
kram

Rasmus

Hej. Jag har känt mig mer och mer nere under ca 4 år men har alltid tänkt att det bara är tillfälligt. När det har varit illa har jag tagit på mig en ryggsäck och rest runt i världen vilket brukar hjälpa. Jag gick ner mig rätt ordentligt då en av mina bästa barndomskompisar som jag kännt hela livet begick självmord för lite mer än ett år sedan och trots att folk säger annorlunda kan jag inte sluta att tänka att jag skulle ha kunnat förhindra det om jag hade hållit bättre kontakt. Under förra året har jag dock haft perioder då jag inte har kunnat gå ut ur min lägenhet och gå till skolan och dylikt vilket jag har löst på mitt vanliga sätt och flyttat till Frankrike som utbytesstudent. Jag trodde att det skulle bli bra med lite sol och något nytt.. Men jag orkar inte göra något. inte ens laga mat längre. Jag vet inte vart jag ska vända mig heller då jag är i en rätt främmande stad och inte kan franska vidare bra. Men jag vill inte åka hem heller! Alla därhemma tror att jag har det hur bra som helst och mamma och pappa säger att de avundas mig som har det så fint i värmen och jag vill inte göra dem besvikna.

men nu svamlar jag mest.. jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av det här.. men det kanske leder till något.

Jonas

Hej Anna

Lycka till.

Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.

Rasmus

Hur kommer det sig att jag aldrig får något svar av någon någonstans? Vad behöver man göra för att någon åtminstone skall konfirmera att man har skrivit något över huvud taget?

Vefapa

Jag känner som du. Alla tror att jag har det bra. Jag har missat jättemycket i skolan. Orkar inte vakna och ta mig dit. Jag kan inte glädjas som förr.
Det enda jag vet är att allt började i november 2007 när jag fick ett till jobb.
Jag är helt beroende av arbete nu och mår sämre än jag någonsin gjort. Jag bryr mig, men egentligen inte alls.
Jag har länge funderat på att söka hjälp - men jag tror itne på hjälp. Och främst av allt; vad behöver jag hjälp med? - Att skratta, att glädjas?
Anledningen till att jag är beroende av mina jobb är att de är ett flykställe. Där kan jag inte tänka på mina problem. Jag flyr från allt. Kan inte ta tag i saker. Många kallar mig för pessimist för jag ser enbart de negativa i allt.

Jag har hjälpt några "kompisar" då de mått dåligt, jag har visat dem att gräset inte är grönare på andra sidan och jag har visat dem att det finns något positivt i allt.
Men vad gäller mig själv så funkar det inte. Allt är en lögn och jag lever bakom en mask.

Jag har tagit avstånd ifrån alla och kan inte prata om problem och hur dåligt jag mår.
Frågar någon hur det är så säger jag alltid att det är bra.
Jag äcklas av killar och är ibland orolig för att jag inte kommer kunna närma mig någon.
Enligt testerna här så lider jag troligtvis av egentlig depression utbrändhet alt utmattningsdepression och av generell ångest.
(Svarade ja på nästan alla frågor)


Jo Rasmus. Jag ser att du har skrivit; jag ville bara bekräfta att jag ser dig.
kram

__________________
Glöm dina bekymmer - imorgon kommer nya

Misty

Hej, jag lider av en svår depression sedan många år tillbaka. Har provat terapi, olika SSRI-preparat, Saroten. Äter nu 80 mg Fluoxetin om dagen (det hindrar mig från att ta livet av mig i alla fall... ) men jag mår inte bra. Känner mig fortfarande väldigt deprimerad. Finns det något bättre preparat?

pinus

Hur menar du nu Jonas, jag trodde att man hade slutat skilja på yttre och inre orsaker eftersom allt påverkar allt?

Angelica.K

Hej!

Jag känner igen mig i minst fem av dem. Har känt av tre av dem idag, har haft en riktigt dålig dag.

Är trött på livet och på mitt jobb (sommarjobb som jag endast varit på 5 ggr)


Jag vill inte säga till någon att jag tror att lider av depression, de kommer bara tycka att jag är löjlig och kalla mig för hypokondriker. (har blivit kallad det förut)

Jag kan inte prata med min mamma om det eller min syster och inte någon kurator eftersom att jag har sommarlov.

Men jag mår inte bra och måste prata med någon!!

Var/vem ska jag vända mig til???

huvudlös

hej
jag kände igen mig i alla symtom på egentlig depression. Men det finns även stunder när jag känner att "nu är det bra, jag är bra, jag är söt" men minsta lilla negativa kommentar eller så, så faller jag ner i negativa tankbanor igen. jag försöker kämpa mig över kanten i den onda cirkeln, men det är svårt. det känns som att allt är en enda stor kamp mot mig själv ibland. dessutom ska jag oroa mig över jobb nr 1, jobb nr 2, praktik, skola, lägenhet nr 1 (hemma), lägenhet nr 2 (studentlägenhet), lägenhet nr 3 under praktiken, pengar, vänner som verkar vilja att jag ska gå upp i rök, ex. pojkvän som verkar vilja att jag ska gå upp i rök, häst, katt, föräldrar som bråkar, att rummet ser ut som att en bomb har slagit ner, att resten av lägenheten ser ut som en container. när jag är ledig verkar dagen gå åt att bara gå runt och tänka på en massa energikrävande saker men jag får ändå ingenting vettigt gjort och ändå är jag helt slut. jag har även "gjort mig illa" vid ett par tillfällen..

men jag tycker ändå inte att jag är tillräckligt "sjuk" eller vågar inte gå till någon för att prata. vet inte vad jag ska säga eller rättare sagt vart jag ska börja och...vill inte göra bort mig. kommer hon/han skicka hem mig efter en kvart med en klapp på axeln och säga "det löser sig nog". det finns ju andra som har varit med om så mycket mer hemskheter än vad jag har och mår sämre än jag. men jag har ingen att prata sånt här med...inte ens min närmsta vän. när jag berättar sånt här för henne känner jag mig bara dum, tjock, ful, äcklig och förståndshandikappad. jag hade en vän jag kunde prata sånt här med...mitt ex och självklart skulle jag förstöra det förhållandet så honom har jag inte kvar som vän (eftersom han är arg på mig eller nått)...