Bonusmamma

Jag har sedan snart fem år tillbaka varit bonusmamma åt en kille som snart fyller tio (han var alltså fem när jag lärde känna honom). Har under hela denna tid befarat att något inte är som det ska, även andra bekanta samt familjemedlemmar har haft synpunkter (till mig - de vågar inte framföra dem till hans pappa eller biologiska mamma). Jag ska försöka vara så saklig som möjligt i min beskrivning av hans problem.
1. Kan plötsligt skrika rätt ut och slänga huvudet bakåt som i kramp (mest när han var mindre, men även i dag, under stressande situationer såsom släktträffar - då han kommer upp i varv). T o m kusinerna började undvika honom i julas, de gick undan och suckade "vi orkar inte mer".
2. Gäll röst.
3. Kräver total uppmärksamhet, ska vara med, lägga sig i, avbryter - jag har nog aldrig fått prata klart en hel mening under dessa år. Han vet att han inte får avbryta och ibland kommer han på det, men då pickar han med fingret på en. Oavsett vem man pratar med eller situationen. Ibland kan han dra tag i ens ansikte för att vrida det mot sitt.
4. Hårdhänt. Svårt med närkontakt i perioder. Slingrar sig. Fumlig. Tappar saker.
5. Tics. Som inte går över, bara byts ut. Blinkar. Hostar. Harklar. Kramper i ena armen: spänner, slappnar av. Spottar.
6. Haft problem i skolan, svårt att sitta still. Ritualer innan han kan sitta ned. Slarvar med läxor (trots att han är smart). Myror i brallan.
7. Bacillskräck och matförgiftningskräck. Kan börja gråta om man råkar säga att något han nyss ätit varit nån dag för gammalt. Har även haft emetofobi med kallsvettningar och ångestattacker och undvikandebeteende.
8. Litar inte på att man som vuxen tar hand om honom. Håller koll på klockan och mig och min man om vi har en tid att passa, men glömmer helt och hållet sina egna sysslor, vilket oftast leder till att vi kommer försent.
9. Glömsk. Tappar bort saker.
10. Labil. Växlar mellan uppkäftig och ångestladdad/gråtfärdig.
11. Mysig hemmakväll = barnet sitter och drar i sina strumpor, gnäller att allt är tråkigt, får tillsägelse, surar, drar i strumporna, gnäller, kommenterar allt vi andra gör: varför skrattar ni? vaddå? det är ju inte kul? varför petar du dig i ögat? varför gäspar du? Iakkttar och kontrollerar. Försöker bestämma. Ryckig. Nästan rädd. Som en misshandlad hund, och vi har ALDRIG burit hand på honom!
12. Bristande respekt för vuxna. Avbryter gäster och andra vuxna han inte ens känner.
13. Ibland svår att få kontakt med, föra en dialog med. Försvinner in i dataspelsvärldar och kan hålla ett helt föredrag om detta, när man ställt en fråga rörande något helt annat.
14. Lyssnar inte. Ställer frågor hela tiden och när man börjat förklara, typ sagt tre ord in i meningen, är han på väg nån annanstans eller börjar prata om något nytt.

Ja... det finns MYCKET mer att ta upp. Som att hans biologiska mamma stressar upp honom genom att prata om sig själv, hon kan ringa till oss när det är våran helg, eller under jul och semestrar, och berätta allt HON ska göra. Inte ens när han firar jul eller födelsedag hos oss, frågar hon hur HAN har det eller vad han fått, utan drar istället upp allt hon gjort och vad han missar.

En gång var han så nervös när han skulle hem till henne, efter en födelsedag hos oss, att han övade i bilen vad han skulle säga. Hon avbröt bara och visade en hel kasse med leksaker han fått ta över av nån bekant. Barnet höll på att slå dubbelknut på sig själv.

Hon är omgift och har ett barn med sin nya man. Och i dagarna fick de även tvillingar. En av tvillingarna höll på att dö, vilket hon berättade för barnet, vilket ledde till att han fick kraftigare tics än vanligt en hel helg, tills hon ringde och sade att bebisen skulle klara sig. Tillsvidare. Bergochdalbana för en nio-tioåring. Och aldrig har jag sett henne krama om sin son efter två veckor med oss under t ex semestern och säga att hon saknat honom. Förmodligen sker detta senare, för jag vet att hon är en bra mamma som gör sitt bästa, men det jag ser vid de tillfällena är en pratglad kvinna som berättar allt lillebror gjort medans barnet varit hos oss. Efter en veckas julfirande med mig, min man och hans familj, är det första hon säger till barnet när han förväntansfull kommer innanför dörren: Jag har tvillingar i magen.

Barnet har också berättat att styvpappan varit hårdhänt vid ett flertal tillfällen, han har gråtit när han berättat detta och vi har fått lova att inget göra. "För mamma har förbjudit mig att säga något". Styvpappan har för övrigt undvikit oss under alla år. Barnet bor hellre hos sin mormor än i sitt mammahem. "Då får jag lugn och ro".

Jag sitter i en rävsax. Jag kan INGET göra åt allt det här. Mamman vägrar att ens samtal om problemen, för det finns inga. Hon blir bara upprörd, känner sig anklagad, påstår att hon som utbildad lärare borde väl veta om något är fel med sonen. "Skulle min son vara ett psykfall eller?" Och min man, som först nu börjat förstå att barnet inte mår bra, vågar inget göra utan mammans tillåtelse.

Barnet kommer till mig och säger att han vill ha hjälp. Han gråter. Säger att han inte vill ha såna dumma tankar, att han kanske har nån sjukdom eftersom han gör saker som han inte vill. Och jag kan ingenting göra.

På senare tid har jag börjat få utbrott, isolera mig från barnet när han är hos oss, för jag orkar inte mer. Jag går själv i terapi för att bearbeta mina barndomstrauman, kanske är det därför jag så gärna vill hjälpa honom NU. Innan det är försent! Jag och min man ska separera. Det kommer också bli ett hårt slag för barnet. Min man gör så gott han kan, men det räcker inte. Ibland känns det som att barnet har större behov av mig som mammafigur än sin egen far.

Jag märker, att när jag har ork och verkligen jobbar med barnet, så blir han harmonisk och vi kan t o m samtala. Om annat än dataspel. Han visar mycket ömhet. Vill ligga hos mig och gosa. Jag försöker bemöta honom med tålamod, kärlek och respekt - men nu orkar jag som sagt inte mer. Nu vill jag bara fly från allt. Jag orkar inte ta allt ansvar, vara den ende som ser och får dra hela lasset själv.

Och jag bävar för vad som kommer hända i hans liv framöver, med två nya syskon. Hittills vägrar han prata om det. "Vad kul att du har blivit storebror igen!" sa jag härom dagen (för jag är alltid noga med att betona hans "andra" liv som nåt bra och viktigt, frågar alltid hur han haft det hos sin mamma, vad de gjort och så) - han blev tom i blicken och började prata om sina figurer på dataspelet. (Parantes: han får spela dator hos oss, cirka två timmar om dagen, som belöning när han gjort något bra).

Skönt att skriva av sig. Hoppas även få bra svar på mina funderingar kring adhd/tourettes/ångestproblematik hos killen. Jag menar inte att tala illa om någon, alla föräldrar älskar ju sina barn och gör sitt bästa för dem. Men det är också lätt att bli hemmablind. Jag vet, för jag var själv ett barn som inte fick hjälp i tid.

Mvh
Bonusmamma

skytten

Vilken fantastisk människa du verkar vara som kan se allt detta och barnets alla behov, för du ser verkligen, i det du beskriver i slutet. Barnet behöver verkligen ömhet och kärlek, lugn och ro och någon som har tid med honom. Basala behov som alla barn behöver men inte alltid får. Med det sociala liv som detta barn lever så blir inte jag förvånad över hans reaktioner och beteenden. Vad händer i skolan? Självklart är mamman också medveten om barnets problem men verkar inte ha förmågan att göra någonting åt det.Vad händer egentligen hemma hos mamman.

Önskvärt i detta läget är att pappa blir modigare och börja kämpa för sin son eftersom det är hans barn och han har ett ansvar som förälder. Kan du inte få pappan att tala med någon, kanske här på comunicera så han får kraft att "ta över" åt dig. Annars blir du nog inte fri från förhållandet eftersom du har engagerat dig så i detta barn. Jag önskar er alla tre det bästa.

Nu kommer jag till något som jag brukar märka hos barn i skolan som har liknande problem som du säger, det är deras dåliga matvanor. Jag tror att det har stor betydelse vad man äter och vad man glömmer att äta. Det finns bra litteratur som tar upp detta, som exempel "Älskade Indigobarn" av Agneta Bentsen, pröva också på hälsokost, där finns oljor som man kan ge till barn med koncentrationssvårigheter. Jag har bra erfarenhet av det. Lycka till

Skytten

Anna-Karin

låter lite som tourettes.... ur en lekmans perpektiv iaf. Har ni kontakt med BUP?, annars kan det vara en bra idé att antingen ta kontakt med dem eller skolan.

Trollsa

"...Barnet har också berättat att styvpappan varit hårdhänt vid ett flertal tillfällen, han har gråtit när han berättat detta och vi har fått lova att inget göra. "För mamma har förbjudit mig att säga något". Styvpappan har för övrigt undvikit oss under alla år. Barnet bor hellre hos sin mormor än i sitt mammahem. "Då får jag lugn och ro".

Jag sitter i en rävsax. Jag kan INGET göra åt allt det här...."

Förlåt, jag blir upprörd. Hur kan du säga att du INGET KAN göra? Det är din skyldighet när du ser ett barn fara illa, att anmäla! Du verkar vara en jättebra styvmamma, missförstå mig inte. Men du måste våga ställa upp för grabben hela vägen. Strunt i er separation, hjälp grabben få en bättre barndom än du hade. Kanske kommer sig er separation av strulet med pojken, hans mamma och dennes sambo? Jag förstår att er relation blir ohållbar. Kanske är det situationen som trasslat till allt för er? Kanske kan ni ändå hitta en lösning? Men viktigast av allt: Säg ifrån, anmäl och hjälp din lille bonuskille!

Förlåt de hårda orden, jag kan bara inte se barn som far illa. Hoppas du förstår.

Kram,
Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

Sofie Österlund

Hej
Jag hade genast anmällt det hela hos sociala. Inte bara för pojkens skull utan också för din egen. Då vet du att du gjort allt som står i din makt. Be dem gå till botten med detta. Det kanske inte är något hos hans mamma men om det är det så kanske det kommer fram.

Tänk om styvpappan slår honom. VIlket fall som helst verkar han bli särbehandlad och det är så fel.

stå på dig. du klarar detta

kram sofie (också styvmamma och känner ibland igen mig i maktlösheten)

__________________
Sofie
- alla har rätt till att må bra -

Morskaja

Hej. Du har det mycket jobbigt. Det hörs.

Några tankar,

I mina öron beter sig inte ett misshandlat barn som den pojken.

han har många drag av både OCD, AS, ADHD och Tourettes.

Jag förstår pojken mycket väl att han vill ha hjälp med sina tankar som han inte kan sluta med. Också att han är ångestladdad. Då inte för att jag tänker att han skulle vara misshandlad eller negligerad av sin mor och styvfar. Utan pga av funktionshinder och bristande stöd i omgivningen och för mycket att ta hand om när man har funktionshinder.

Att inte berätta vad han gjort hos sin mor utan "bli tom i blicken" och börja prata om sina dataspelsgubbar kan betyda att dataspelsgubbarna är hans specialintresse och det han vill prata om. Han kan ha svårt att återge vad som han har gjort och bli för jobbigt att plocka fram och översätta och berätta inte pga av att han blir illa behandlad utan pga npf-funktionshinder.

Jag skulle inte råda till att göra en socialanmälan. Det leder inte till något bra. Självklart kan man få det med vissa ordvändningar att låta som han blir illa behandlad av sin mamma och styvfar. Speciellt illa kan detta gå om socassarna inte har någon kunskap om autism och adhd och tourettes och tvångssyndrom. Vilket de i absoluta undantagsfall har. Tyvärr gäller denna brist på kunskap även hos psykiatripersonal. Det man i första hand inriktar sig på och har som utgångsläga är ifrågasättande och att det är något fel på morbarnrelationen. Och det är det ju enkelt att få det till (särskillt om modern har vissa AS-drag hon också i sitt sätt att fungera vilket det låter som). Det leder dock inte till något gott.


Mamman kanske känner sig anklagad för att du faktiskt anklagar henne. För det gör du ju faktiskt här även om du säger att du inte vill det.

Det finns heller inget hinder för att människor med Asperger och ADHD är gosiga.

Om man har AS så är det heller inget konstigt att man övar sig på vad man ska säga. Och den situation ni befinner er i så behöver det inte vara endast något fel på mamman.

Man kan också ha en annorlunda perceptionsuppfattning när man har AS. Med tanke på att vara "hårdhänt". Det kan ju också hända att styvpappan tappat tålamodet det kan man göra med normalstörda barn och givetvis är det så att man kan göra det med ett barn som har något npf-funktionshinder och uppför sig som er pojke gör. Här skulle en kunskap och förståelse för om han har funktionshinder kunna göra något gott.

Situationen låter spänd på många sätt. Även bland samtliga vuxna. Kan inte se att i dagsläget med det som händer i familjen att en socialanmälan skulle tillföra något positivt.

Man kan ju också ha npf-funktionshinder och ha det socialt svårt. Sociala svårigheter behöver ju inte bestå i regelrätt misshandel heller. Han kan behöva stöd i sin situation från alla inblandade inklusive skolan. Det låter som pojken har jobbiga tics och det kan hjälpas med medicin. Vilket kan bli en lättnad.

Du är på det klara med att du själv har lidit under din barndom med sådant som kan åtgärdas genom terapi och att det kan påverka dig nu samt att du själv är utmattad och mår dåligt. Allt går inte att bota med terapi och att skuldbelägga föräldrar. Ibland, om man har autism, så skadar det.

Det låter helt klart som pojken behöver stöd. Men vilket stöd och hur ska man gå tillväga? Ett första samtal med bup kan ena föräldern ha utan den andra förälderns samtycke.

Skolpersonal är generellt sett väldigt dåliga på neuropsykiatriska funktionshinder. Mammans inställning om att pojken skulle vara ett psykfall delar hon tyvärr med flertalet samhällsmedborgare och vård och myndigheter. Och det är verklighet och förståeligt att hon värjer sig mot det och inte vill se något sådant hos sin son och dra in honom i det och gå till bup. Har ni råd att gå till en privat neuropsykiatrisk barn läkare och diskutera detta?

Kanske det är rörigt det här? Det är mina tankar och jag hoppas att något jag sagt belyst någonting.

Stor kram till dig! Och ta hand om dig själv!