Nadja

Har lidigt av depression av och till i flera år. Fått lyckopiller men slutat med dom. Vill inte gå på "kryckor" hela livet. Ibland funderar jag på om jag är manodepressiv därför jag kan känna mig helt super lycklig en period, för att sedan gå över till att inte vilja göra något. Kan lägga mig att sova bara för att få tiden att gå och allt känns så meningslöst. Har många vänner som är fantastiska. Dom vet att jag mått dåligt förr men inte att jag känner som jag gör nu. Dom tycker mest att jag är tråkig, eller som en av mina vänner sa " du är så antingen eller". Och det är just det, bara att mina lyckoperioder blir allt kortare. Jag har när jag var yngre haft bulimi, av den lindrigare formen tror jag. Men nu efter flera år har det börjat smyga sig på igen. Känner mig inte fin, kroppen vill jag bara dölja.
Nu ska jag på anställnings intervju som inköpsassisten. Har känts super kul, nu känns det bara jobbigt. Orkar inte ens vara nervös, jobbigt att behöva flytta... Fast jag vet att detta är världens chans för mig, så känns det som det kan kvitta. Varför kan man inte få må bra? Läser mycke självhjälps böcker om självkänsla och att se meningen med livet och ta vara på det man har. Men det känns som jag börjar falla igen. Hjälp!

En Annan

Hej!
Ser du något samband med att du slutade med antidepressiva och att ditt mående försämrades? Skedde det i samma veva? (jag försöker bara bena ut allting lite grann...)

Blir de perioder du ser som maniska till ett konkret problem (alltså, påbörjar du stora projekt, säljer lägenheten utan att du grundat och tänkt igenom beslutet eller gör något dylikt som får konsekvenser som inte enbart är positiva) eller är det "bara" att du blir mer utåtriktad, positiv och energisk?

Är du osäker kanske du trots allt skulle kunna ta upp frågan med din läkare. Att växla lite grann är normalt, men sker växlingarna på ett sätt som inte är hanterbart så kanske du kunde må bra av medicinering i varje fall... ja, jag vet att du inte vill det och troligen är det inte ens nödvändigt, men jag säger det ändå...

Nu är detta bara några lösryckta tankar och jag kan ha helt fel. Du vet själv om du behöver ytterligare stöd för att inte fall djupt ner ännu en gång, eller om det är så att du kan hantera det själv. Kanske en samtalskontakt kunde vara något, en person du inte skulle behöva låtsas inför. Kanske. Vad tror du?

God natt!
En Annan

__________________