Linda1978

Målet verkar ju vara att "må bra" men hur kan man någonsin må bra i en osund värld om man hela tiden har allt mörkt som graviterar mot ens själ?

Det verkar bara finnas två val, antingen att acceptera hur allting är, föda fram barn, dricka latte och resa lite. Hitta någon och sedan bli lämnad, älska och sedan lämna honom, pladdra bort timmar om dessa dumma relationer för ingenting är för evigt. Man har bara sig själv.
Men då måste man kunna kuva sitt självförakt för att leva såhär, acceptera att diskutera plasma TV är relevant (fast det inte är det) gå ut ibland, klä upp sig, hata det, vara sjuk dagen efter men försöka leva "normalt" och prata kläder och äta djur och konsumera. Val ett alltså. Acceptera, assimileras, jobba- dö.

Val två, se igenom allt. Exakt allt. Hur onödigt allt är, hur vidriga människor (inkl jag själv) är, vägra bidra med att spotta ut fler stackars själar till skiten, veta hur point-less nyaste bilen är, känna hur djuren skriker i köttdiskarna, kunna smaka alla konserveringsmedel i vår mat. förstå att politik är skit, att vara vuxen är patetiskt för man är aldrig mer vilse och vuxna beter sig som svin, utnyttjar barn, super och förstör saker. Hata mänskligheten, sin egen mänsklighet, vilja dö varje dag. Det finns ingen gud- Jag ser igenom allt, dumma låtar, det finns ingen hjälp för någon, alla är ensamma. Allt ät jobbigt, jobba betyder ingenting- vi är bara myror i en stack. Val två: Alltid vara sjuk, för om man väljer att inte vara sjuk måste man tränas in i samhället och det är fan värre, eller...?

Vem är egentligen sjuk?

Jag som måste kämpa för att leva här, eller de som accepterar denna värld?

Får man säga såhär? Så fort jag gör det drar sig folk undan, jag måste hålla inne med mina tankar om allt: Hur sjukt det är att dricka bröstmjölk från en annan varelse och äta deras bebisar, skor med klackar på, måla läpparna för att få para sig med bästa partnern (Jag deltar i alla ovan spel)

Jag tittar runt mig på stan, alla ska någonstans. Inte jag. Eller kanske ska alla ingenstans? Bara få hjälp att ta ihjäl en annan dag ihop med någon annan. Känner alla denna känsla av uppgivenhet?

Jag äter medicin, den funkar väl OK, jag känner mindre sorg men vet fortfarande allt jag vet. Jag känner vrede så fort någon kommer innanför min space och provocerar mig (händer ofta) människor är grymma, de äter svaga människor till frukost. Hur kan man vilja dela värld med kvinnomisshandlare och andra naiva människor som tycker att det är "guds vilja" att andra människor dör av naturkatastrofer och svält bara för att de är långt borta geografiskt och därför inte deras problem, allt medan sopberget utav oanvända livsmedel och leksaker växer.

Hur lär man sig att inte förakta, när man föraktar sin egen passivitet och sin egen svaghet. När man är förbannad på allt, men gör allt själv?

Och all värk.. Nacken, huvudet, bakom ögonen, musklerna.. Jag tränar och tränar som en zombie för det är ju vad man ska göra- träna och vara snygg. Träna bort sin depression.

Jag orkar inte med världen, ge min organ till en annan människa som fortfarande vill vara här, men vars tid är på väg att ta slut...

Tack för att jag fick ventilera, det är ok om ni avsyr mig för det jag tänker, jag avskyr mig själv. Det är bara bra om ni inte relaterar.

Linda

Änglaflickan Inez

Det är okej att skriva av sig, det är okej att tänka. att ventilera. tror ingen avskyr dig för det, iallafall inte jag.

kram

chris i skåne

Tänker samma i mycket som du gör , fast jag snart närmar mig 50-års åldern... eller kanske det är ytterligare en bidragande orsak!?

Livet blev ju inte precis det jag hoppades på medan jag fortfarande var arg ung och trodde att jag kunde förändra världen - nu känner jag mig så pass gammal att jag bestämt mig för att lämna över det till dem som är yngre och fortfarande har kraften, ilskan och klarsyntheten kvar att förändra VÄRLDEN!!!

Numera är jag glad om jag kan förändra mig själv och mitt sätt att förhålla mig till omvärlden... ; det är ju såå "inne" NU !


Förut skulle man förändra tillsammans - och själva förändrandet var en gemenskap - nu ska man förändra sig själv, tänka på sig själv osv och visst kan det ocksår leda till gemenskap om man gör det i grupp - men i det stora hela såå känns det mycket mera ENSAMT idag!!!!

Visst ligger det "något" i tanken att man bara kan "förändra sig själv" och inte andra ... och att det handlar mycket om hur jag ser på mig själv och omvärlden.
Men det förändrar ju inte den faktiska verkligheten utan de problemen som finns där kvarstår - det handlar mer om att se på världen med olikfärgade linser.
Ibland så kanske man måste göra det för att "rädda" sig själv - men hur går det då med den värld som vi alla tillsammna är en del utav...!?!?!?

SVÅRA frågor det där.

- För svåra för mig själv just nu känner jag; jag orkar inte längre bära hela världen på mina axlar - hur ska jag orka det när jag inte ens orka bära och hjälpa mig själv...!?

Var i ligger grunden??? Att försöka förstå och förändra sig själv och bli en ensam navelskådare - eller i den styrka som gemenskap ger och kräver för att förändra världen...!?

Vad är det egentligen Jag behöver?
Vad är det Du behöver?

Vad är det VI behöver?
Vad är det Världen behöver?

Jag tror det är en - förändrad värld!
En värld där såna som Du och Jag och förhoppningsvis ALLA så småningom kunde känna sig mer hemma och mindre benägna att fly ini sig själva eller "någon annanstans".

Men jag har svårt att se HUR det skulle vara möjligt - eftersom vi människor är så olika och har så olika behov.
Fast de i grunden borde vara (och säkert är) väldigt lika - vilket märks tydligast vid katastrofer.

Som nu senast vid orkanen Gustav - vad var det människor tog med sig och vad var det de lämnade kvar...!?

VAD var de beredda att offra när det verkligen gällde - Liv eller Död- det tycker jag är en intressant fråga som ger ett ganska tydligt svar.

Lite filosofiska funderingar från mig så här i början på en lördag och en helg som tenderar att bli antlngen svart eller grå.

Önskar jag kunde vara mer uppmuntrande.
Sett till det lilla kan jag kanske ändå det - men i det stora hela är det svårt för mig att se något ljus just nu.

Varma hälsningar från Christina

Ms Mercury

Verkligen en sjuk värld vi lever i.
Det går inte att leva i val 1 eller 2. Saker o ting är inte så svart och vitt i verkligheten.

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

Linda1978

Christina, TACK för att du tog dig tid att dela dina tankar med mig, sådant ger mig ett visst hopp- jag antar att det är därför jag är här- för att bland andra "lidande" människor (terapiforum) hitta andra själar som trängt ner dit jag har och kanske inte vill eller kan komma upp, till det som anses normalt längre.. med kunskap kommer lidande, med ökad förståelse kommer insikt om andras smärta och roten till sin egen, ignorance is bliss? Självklart.

Ja, vad behöver man? Jag har tänkt länge på det där. Vad behöver jag för att orka överleva här, för att stå ut? Förutom en inlärd syn att ta sitt eget liv som "fult" har jag väl en morbid önskan att se hur det slutar för mig. Jag är så inne i min "depression" att jag nästan ser på mig själv som ett försöks-projekt, dvs: Om jag på något sätt någonsin kan känna mig "lycklig" en endaste dag, så har hela livet varit värt att vänta på den dagen, det är som ett skämt nu livet- Så absurt galet att man nästan inte kan tro att det är sant... Jag minns som barn att jag låg på sängen och kände efter redan då på min smärta och tänkte, snälla snälla, bara en dag utan denna olust för livet och ont. Jag visste redan då vilken ond plats det här var och hur skumt alla betedde sig.

Men jag känner mig alltid så skyldig. Så skyldig för att min egen depression får mig att skämmas då jag vet hur materiellt bra jag har det! Jag bara har ont för allt det onda. Men de i Haiti? (dagens tidning) de hemlösa äldre jag sett på gatorna i L.A som borde vara hemma och vila med fötterna uppe, alla barnsoldater, djur som mänskligheten förtrycker- Hur kan JAG vara deprimerad??? Jag, som har gratis studiemöjligheter, vatten i kranen och allt annat skit jag inte behöver.

Sanningen är; Jag skäms över att vara människa. Jag är så otroligt obekväm i min skuld av vad jag är del av, bevittnar, vet om och gör. Det kommer alltid vara krig, vuxna säljer giftiga leksaker till barn, folk bär döda fina mjuka djur som borde leva och andas på sina kragar. Hjälp. Dagens ungdomar (jag är 30 och känner mig ifrån stenåldern ibland) är så otroligt ytliga och våldsamma. Inte alla, jag vet skriver man så blir folk galna, inte alla- men många.

Jag har varit med om extremt mycket trakasserier både sexuella och våldsamma (har alla kvinnor det?) Nu senast kom en okänd man fram på gatan och sa till mig och väninnan att han ville våldta oss och hugga oss. Han visste inte vem han pratade med. Jag blir vansinnig och ser svart- insuper allt våld, slåss tills jag dör om jag måste. Är så trött nu på alla övergrepp att jag bara blir tokig och gör mig själv rädd. Jagade iväg gubben, rasande, tuggar saliv- redo att äta eller ätas.

Kan inte älska längre. Kanske Cymbaltan, kanske på riktigt, kanske är detta bra?

Ms Mercury; Du försöker se en medelväg, men för mig är det inte så- för mig finns bara val 1 och 2. Vad är gråzonen här, vad skulle det vara som du ser? Jag tror att man kan medicinera bort viss sorg, men tror du att man kan ändra en livsåskådning baserad på sanning? När glaset är trasigt är det det. Saker sedda, saker gjorda är ju alltid kvar. Du säger: så är det inte. Men hur vet du hur det är för mig?

För mig är det såhär- Du accepterar, eller så lever utanför. Och då menar jag fullt ut- inuti alltså. För jag lovar att många som man tror lever i val 1 egentligen inte alls gör det. Sedan hittas de hängandes och alla säger: Men XXX, han som verkade så lycklig, inte han som hade allt! (Alla GREJER menar de då)
Det är antingen eller. Så är det. För mig alltså. Och jag har ett osunt förakt för alla som lever i den naiva lyckan jag själv strävar efter men egentligen inte vill ha!

Ja Christina, jag tror att det ligger någonting i att känna att "nu måste jag försöka rädda mig själv för jag går under av allt!" Men hur gör man? Knäcker vi den så löser vi allt.. För svaret ligger inte i motion, att träffa någon, blablabla, det handlar om någonting djupare- kanske att slåss? Att ta djuret i oss och kämpa och dö för vad man tror på? Vi har säkert överlevt hit genom evolutionen för att vi har kämpat- och nu..? Nu sitter vi och kommenterar tapeter och HM. Ja hej!

Kanske måste man riskera livet för att vara värd livet? Vad tror ni? Är vi ensamma och deprimerade för att vi inte har något att kämpa för? (Eller är det vårt j-a skitväder?)

En fråga till: Varför låtsas så många vuxna vara vuxna? Varför säger inte alla som det är: Ingen vet något om något, ingeting betyder något, innan vuxna har förstört barnen och fått de rädda för att tappa glas och smutsa ner soffan och sett pappa slå mamma har de alla svaren. Tror jag. De lever i den rena lyckan, för innan vi tar deras fantasi har de förmågan att leva i vilken värld de vill.

Människans egna kontrollbehov, ondska och oförmåga att vilja känna smärta gör att vi aldrig kommer gå framåt, och det gör att de som känner smärtan hamnar utanför. Ligger artens överlevnad i att blunda och tänka på sig själv i det här stadiet?

?

Linda