Anna-Karin

En tråd med precis lagom mycket ironi, cynism och självinsikt... jag log småskrattade lite för mig själv och insåg hur sköna människor kan vara när dom tar sig själv med en nypa salt.
tack

Anpassad Rebell

--raderat--

Bentleys

Absolut känns det lite bättre. Allt blir bättre om man pratar om det, det gäller bara att hitta sådana som man kan säga "allt" till. Och det har jag ju här.

"Är man inte skapt för det normala livet så kommer det normala livet aldrig ge en det man egentligen letar efter."
Extremt välformulerat!

Anpassad Rebell

--raderat--

Anpassad Rebell

Sorry jag klipper nu. Kommer inte tillbaks hit igen. Jag hyser inget agg mot någon. Jag är bara livrädd för mig själv. Nu måste jag börja jobba, spela datorspel, prata, vad fan som helst utom att grubbla.

whoami

Jaha, man hamnar på sjukhuset ett par dagar...
Trist att jag missade dina senaste inlägg, AR. Trist att du backar, och inte orkar stå för vem du är, ens på ett anonymt internet-forum. Det kostar ju inte mycket egentligen. Grubbla, det tror jag inte att du kommer ifrån iallafall, om du är ens lite som jag är.

Bentleys

Ja, det var ju tråkigt. När vi började komma nån vart. Och det kostar ju inte så mycket att vara med här.

Anpassad Rebell

Okey, jag är tillbaks.
Det vore mycket korkat av mig att överge människor som har det som jag sökt efter hela livet. Jag har tänkt på det här mycket och nu när jag börjar känna mig ensam igen så vill jag ha er värme och ert hat och er depression och er meningslöshet och era tankar och alla era filosofiska åsikter.

Nu blir jag långrandig...

När jag kom hit så hade jag sakta börjat bli hög på min medicin utan att jag märkt det själv. Kanske var det därför som jag tog steget att börja skriva här. Sen när jag väl fick vad jag letat efter blev lyckan allt för stark. Då fick jag även en omvälvande upplevelse i mitt rus. Helt plötsligt så kände jag med hela kroppen och såg så otroligt tydligt vem jag var. Jag såg hur jag var skapad från den första molekylen till genom årmiljarder av evolution till en tänkande, kännande, intelligent människa. När jag såg detta så märkte jag att jag inte fanns. Eller rättare sagt jaget, min identitet, den som tar alla beslut, fanns inte. Alltså min kropp finns. Men min identitet är bara påhittad. Jag tror att det är jag som bestämmer, som väljer intressen, som jobbar, umgås, flirtar, läser, tänker, filosoferar. Men allt det där är bara egenskaper som har slumpats fram för att maximera min överlevnad och maximera mina chanser att ligga och skaffa barn. Jag tror inte längre det är någon skillnad på liv och död. Antingen är allting liv eller så är allting död. Snarare är det så att det finns varken liv eller död. Inget skiljer mig från en död sten eller väteatomerna i solen. Allt är bara en och samma fysiska process.

Därför såg jag helt plötsligt att det finns två vägar. Självmord eller bara flyta med strömmen. Eftersom jag inte är fri nog för att kunna ta mitt liv så valde jag att bara flyta med. Att göra allt som min hjärna säger åt mig. Min hjärna belönar mig varje gång jag gör ett val som ökar mina chanser att antingen överleva eller sprida mina gener vidare. När jag gör ”rätt val” så mår jag bra. När jag gör ”fel val” så får jag ångest, depression, meningslöshetskänslor osv. Min vilja har alltid varit i konflikt med mina instinkter. Nu såg jag att min vilja inte var fri utan bara är en del av mina förprogrammerade instinkter. Det är meningslöst att kämpa emot.

Allt detta kanske låter fantastiskt. Det kändes fantastiskt också. Jag var så lättat att äntligen ”knäckt” den stora livsfrågan. Livet kändes underbart och kunde bara bli bra. Jag gick ut och tog en promenad. Efter att jag kom hem igen och stod i duschen så bara växlade denna lycka till mitt livs första panikattack. Jag vet nu att panikattacker går att hantera. Men när man upplever det första gången är det total skräck. Jag har ingen aning om vart panikattacken kom ifrån. Jag kände att jag dog. Nu dör jag. NU DÖR JAG! Många tankar for genom huvudet och jag kunde inte fatta att livet var slut nu när jag äntligen skulle börja leva. Jag var 99% säker på att jag skulle dö inom tio sekunder. Samtidigt fanns en parallell tanke. Den sa att jag till 99% säkerhet skulle bli helt tokig utifall jag inte dog. Jag skulle gå från en fullt fungerande människa till ett psykfall. Endast ett mirakel skulle kunna rädda mig ur detta. Det var denna panikattack som fick mig att fly från Terapisnack för en månad sedan. När man verkligen ser döden så nära så handlar man irrelevant. Ingenting spelade längre någon roll annat än att överleva.

Jag ringde vårdcentralen och bara grät. Jag som aldrig gråtit framför någon annan människa under hela mitt vuxna liv. Jag ringde vårdguiden och bara grät. Alla lugnade mig och sa att nej ditt liv är inte slut osv. Jag kunde känna hur dom log och tänkte ”oj här har vi ännu en som har upplevt sin första panikattack och stackarn vet inte att det går att hantera och att livet är inte slut”. Detta lugnade mig lite, i någon timme. Sen började nästa panikattack smyga sig på och jag gjorde något jag aldrig skulle gjort innan. Jag ringde min morsa och bad om hjälp. Jag visade mig så hundraprocentigt svag för henne. Jag visade mig svag för någon som delvis är anledningen till att jag har svårt för att visa mig svag. Nämligen en morsa som får utbrott om man ifrågasätter henne. En morsa man inte kunnat vara sig själv inför.

Min mor har tack och lov också växt som människa de senaste åren. Hon är inte lika inskränkt och fördomsfull som tidigare. Dessutom visade det sig att hon är världens bästa kognitiva psykoterapeut. I alla fall för behandling av panikattacker. Hon sa precis allt jag behövde höra för att förstå att livet var inte slut och jag skulle inte bli galen. Hon botade mig på 2 dar! På två dar blev jag helt fri från skräcken för panikattacker. Nu har jag bättre kontakt med henne än vad jag haft på 15 år!

Sen hände en grej till.. Jag märkte att jag fått en personlighetsförändring efter panikattacken. Jag var som pånyttfödd. Jag kände samma känslor som när jag var 10 år. Jag ville leva och jag ville umgås med människor nåt så otroligt mycket. Men samtidigt hade jag kvar all min kunskap om livet jag byggt upp under mina 30 år. Jag vet hur världen fungerar, jag känner till all falskhet, alla lögner, alla svek, all egoism, all meningslöshet osv osv. Därför är jag mer rustad än någonsin för att leva. Jag vet precis vad folk vill ha. Dom vill bara att man ska tycka om dom. Och det gör jag. Och dom tycker om mig tillbaks. Vissa måste jag ljuga lite för. Andra kan jag vara helt ärliga med. Det är så det fungerar. Men ingen blir älskad utan villkor. Villkoret är att man ökar den andra människans chans att antingen överleva eller att föröka sig. Och jag har märkt att mina instinkter letar efter precis samma sak även om jag tror att jag är 100% godhet. Egentligen är jag 100% egoistiskt när jag är god. Jag ger godhet för att få godhet tillbaka. Så helt plötsligt ser jag att egoism och elakhet bara är ett annat sätt att nå dom två målen. Att vara god är lika illa som att vara elak. Det är egoism och inget annat. Jag kommer fortsätta leva som god människa, för det är sån jag är skapad. Men jag kommer inte hålla emot egoismen om motståndet får mig att må dåligt. Som jag skrev ovan, jag har ingen egen vilja, den egna viljan är bara påhittad. Jag vill skriva här på forumet för att det ger mig gemenskap, vilket ökar mina chanser att överleva och föröka mig.

whoami

Tack för att du skrev igen. Tack för att du delar med dig av upplevelsen.

Jag håller med dig i det du skriver. Vi har väldigt överensstämmande syn på livet och allt.

Jag köper inte fri vilja, det är ett påhitt. Jag vet att jag är en produkt av min omgivning, min bakgrund, mina fysiska förutsättningar. Mitt sätt att tänka, alla mina slutsatser, min kunskap är en produkt av det. Det har producerats fram utav det, i samverkan med mina känslor. Mina val är helt underkastade allt detta; vetskap och känsla.

Kausalitet. Orsak och verkan. Slump är där vi inte längre kan spåra orsakerna. Absolut determinism är den yttersta sanningen, naturlagarna styr allting, människor är bara oerhört komplexa, och där så många faktorer samverkar på så många plan är det omöjligt att spåra skälen till allt som händer.

Fast det där saknar relevans för vårt välbefinnande och är rätt ointressant så långt man inte är djupt filosofiskt lagd. För mycket tänkande har inte gjort mänskligheten någon förtjänst. Alla fantastiska framsteg vi gjort genom vårt intellekt är lösningar på problem orsakade av samma intellekt.

Så är det även med dig. Du fick dyka djupt för att finna lösningen för att du är en djup tänkare. Svaret är enkelt men vi är krångliga, till varierande grad... Problemet är väl att, ju mer komplexa vi är, desto mer kan gå fel.

Så det är väl viktigt att försöka hitta någon enkelhet i livet, något enkelt att leva efter och hålla fast vid, så man kan spara sina sinnen för det som ger mervärde. Att inte oroa sig och grubbla för mycket. Och gör man det iallafall, så är det bäst att lasta av sig alla sina mentala bördor för någon som kan ge ett enkelt svar.

....Jaha, nu sitter jag här och yrar mitt i natten.

Men det var kul att höra från dig igen. Kul att veta vad som har hänt. 'Låt stå' den här gången vettja.