kass_i_magen

God morgon mina vänner! Efter att ha läst andra skribenter här på forumet blev jag tveksam till om jag skulle posta om mig själv. Min första impuls var att mina problem är kattskit jämfört med vad många går igenom. Men sedan bestämde jag mig för att vara självisk för omväxlings skull. Det är trots allt min verklighet och nu har jag mått dåligt väldigt länge.

Vet inte riktigt vad jag skall säga eller var jag skall börja. Har provat att få ut mina tankar i skrift förut och det blir lätt långt och lätt osammanhängande. Jag skall iaf göra ett försök. Måste få skriva lite i terapisyfte.


Nu sitter jag här igen, 07:15, framför datorn. Hela natten har jag fördrivit framför TV och dator. Inget konstruktivt har jag uträttat, endast slagit ihjäl tiden. Men det är så tryggt. Under natten vet jag att inga krav kommer att ställas. Hur fantastiskt skönt det är att veta att ingen kommer att ringa eller besöka, det känns så befriande. Det är min safe-zone.

Under de senaste månaderna har jag hamnat i situationer som varit mycket påfrestande för mig. Aspekter av det mänskliga samspelet som jag inte klarar av. Började självmedicinera med alkohol för att orka med, vilket jag förstår inte är hållbart i längden. Har läst mycket på nätet om psykiska sjukdomar och är övertygad om att jag lider av GAD.

Jag hade egen lägenhet och jobb långt hemifrån. Men sakta men säkert insåg jag att det inte skulle gå längre. Så nu bor jag hemma hos mina föräldrar igen. Erfarenheterna har dock gett mig nya perspektiv, nu har jag insett vilka jätteproblem jag dragits med. Här hemma i den skyddade miljön där jag kan välja bort ett "riktigt" liv nästan helt och hållet klarar jag mig just nu.

Mina ångestproblem är jobbiga nog. Men tyvärr slutar det nog inte där. Orkeslöshet och meningslöshetskänslor har invaderat mitt sinne de också.
Om jag är ute med kompisar så mår jag dåligt och grubblar. Det känns så fruktansvärt olustigt många gånger. Inte bara är det ansträngande att vara social, det är hemskt otillfredställande. Orkeslösheten gör att jag knappt kan ta mig för något, även om det är saker jag klarar av rent teoretiskt.

Fyfan, jag börjar tappa tråden nu känner jag. Detta jag upplever, det kommer aldrig fram riktigt när jag skriver ner det. Känns hemskt att ha alla dessa instängda känslor och tankar som jag inte kan dela med mig av
Det får nog räcka där då för stunden.

En sista sak jag vill nämna i sammanhanget är att mitt minne har blivit sämre. Vet inte om det har något samband med mina övriga problem. Ibland kan det vara väldigt dimmigt när jag skall försöka minnas något som hänt nyligen. Detta är hemskt deprimerande.

aja, det får duga.

mvh

Annac

Hej,

Låter som att du har det väldigt jobbigt.
Nu är jag ingen expert, men det låter som att du lider av en utmattningsdepression. När detta händer kan minnet svika en totalt.

Varma hälsningar
Anna

GADfadern

Hej.
Känner igen mig i det du skriver, har också korta perioder flyttat hem ett tag, speciellt när jag varit tvungen att gå in i en ny medicin samtidigt som man haft det väldigt jobbigt. Hemma känner man sig tryggare, iaf har jag gjort det, haft tur att kunna bo där de perioder jag behövt, och samlat kraft och byggt upp en igen. Nu har jag diagnosen GAD och det går i cykler, ibland hankar jag mig fram ett längre tag, ibland kortare. Just nu ska jag växla medicin igen, och räknar med en tuff period framför mig.
Alkoholen är igen bra lösning, det lugnar för stunden, för att sen öka ångesten, och då behöver man lugna den igen, och sen är man inne i en dålig cirkel.
Läs på om ångest/depression, skaffa dig mer kunskap (det känner jag att jag inte gjorde tillräckligt i början), och kontakta en läkare, så du kan få hjälp med att redan ut vad ditt problem är, och vad man kan göra åt det. För det finns hjälp att få på många olika sätt.
Kan vara lättare att få omgivningen att förstå också, att det inte är något man bara hittar på. "Ryck upp dig" är inget kul att höra. Det är lika lätt som för en lam att höra "Men ställ dig upp nu, sluta sitt där bara". Och mitt minne har också fungerat sämre periodvis, ju mer ångest/nerstämdhet, ju mer minnesproblem, men det försvinner, klart det skapar oro i sig (för mig med), men det blir bättre.
Hoppas du får hjälp :-)

__________________
(Nope är inte någon "fader", är bara en ångest-stinn liten sate som råkade komma på ett kul namn, jepp)

cazcadie

Man kan aldrig jämföra andras bekymmer med sina egna, oavsett om du anser att andras är tyngre så betyder inte det att dina skulle betyda mindre. Alla förtjänar att må bra.

Känner igen orkeslösheten, lider just nu själv av den. Just nu sover jag mig igenom det tror att kroppen behöver det just nu. Fast man kanske också ska vara aktsam så att det inte går för långt. Så det inte blir en ond cirkel, att vara hemma, isolerad och att inte ta för sig gör dig annu tröttare. Men självklart ska du lyssna på kroppen.

Ett tips är faktsikt att skriva
Må väl.

Madde169

Jag känner också igen mig. Har fått diagnosen GAD och sf ... det var rätt länge sen nu iofs. men jag har ju inte blivit av med det direkt. Ibland känns det så hopplöst. Ni behöver inte komma med påpekanden att jag verkar vara deprimerad...det kanske jag är eller inte...nedstämd är jag emellanåt. Det är ingen hemlighet.

Är så trött på att inte må riktigt bra. Känns som att jag sitter fast. Ser inte fram emot att gå till jobbet, orkar sällan umgås, träning är jag omotiverad till. Jag lagar inte mat.

Kanske var dumt att skriva det här i den här tråden. Förlåt.

kass_i_magen

Tack för att du svarade i tråden Madde! Det var inte alls dumt att du skrev här. Dina problem påminner i stor grad om mina.

"Är så trött på att inte må riktigt bra" - Det fångar känslan så väl. När jag var på depressionsträskets botten, hur hemskt det än var, så kände jag mig levande och jag växte som människa. Nu när jag är tillbaka i mitt vanliga jag, detta helvete av nedstämdhet. Inser att det inte går må bra just nu, så då försöker jag framtvinga tårar och känslor av total hopplöshet, men de finns bara inte där. Helt tomt är det. Allt det jag vann då, det är borta.
Tillbaka på ruta jävla ett. Och ingen har jag att prata med. Precis som när jag författade mitt första inlägg. Allt är precis som då, inget har förändrats.
Inget är roligt längre. Jag försöker och försöker och försöker. Gamla hobbies, saker jag verkligen brann för. Men nej, det är inte det samma längre. Min enda hobby är snus. Min enda dröm att en dag få vara lycklig.

En starkt bidragande faktor till min olycka är min egen förmåga, eller brist därav. Har svårt att avgöra om det är mitt endlöst dåliga självförtroende eller en faktisk brist på förmåga som gör det. Men jag har aldrig funnit något jag varit bra på. Vare sig det gäller studier, idrott, musik eller socialt umgänge.

Bor fortfarande hemma hos mina föräldrar. De tror att jag ska börja på högskola till hösten. Men det är bara något jag kokat ihop, en ursäkt som skjuter jobbiga frågor framåt.

Och överallt ser jag det, bilden av hur livet skall vara, med flickvän, familj och barn osv osv. Och det känns så främmande och otäckt att jag vill spy.

Jag har dock planer för hur jag skall klara mig. Först skall jag skaffa mig en lägenhet i någon mindre stad. Helst inte på första våningen. Grannar skall finnas där, det är otäckt att vara ensam. Men jag vill inte känna dem. Sedan skaffar jag ett jobb. Ett jobb med så lite ansvar som möjligt. Det skall finnas kollegor, men jag skall inte behöva umgås med dem. Den ensamme gamle mannen som bor själv, dricker sitt morgonkaffe samma tid varje dag, som ogillar andra människor och i synnerhet barn, det blir jag. Det är min lott.

För visst är det möjligt, i en värld där gud är död, att vissa människor aldrig kommer till sin rätt. Saknar en naturlig plats i denna världen. I mina öron låter hela idén om lika värde och att alla har sin plats som utopiska sagor som föräldrar berättar för sina barn om kvällarna.

Detta inlägget blev skit men det behövs iaf. Hellre det än alkohol.

peace

Ms Mercury

Jag är som ni, som du Kass i magen.
Har inget att säga egentligen, är så trött på mitt gnäll. Skönt att inte vara ensam i stora hemska världen iaf.
Peace

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

The Insight

Tro aldrig att du inte har rätten att skriva om dina problem, även om det är småproblem så är dom relevanta för dig och det finns säkert något i texten att hämta för alla, jag tycker verkligen inte att det är ett litet problem att inte tycka det är intressant och enkelt att vara social med folk, jag kan nämna det att jag lider av EXAKT samma problem som du, och jag menar exakt samma problem, jag har kasst minne, jag tycker verkligen det är ansträngande att prata med folk, faktum är att jag under 4-5 års tid inte har lyckats skaffa en enda ny kompis, inte ens en ytlig sådan, på råga av allt så har jag förlorat alla mina kompisar förutom en enda, när du säger att du inte kan beskriva dina problem så känner jag igen mig, men jag tycker att jag blivit bättre på sistone, tror det beror på detta forumet där jag har fått skriva av mig en massa, det beror jusst på att jag svarar på det som folk skriver och att jag skriver egna inlägg också, jag är helt övertygad om att det finns folk som har betydligt större problem än vad jag har, men frågan är hur jag ska kunna hjälpa dom som har så stora problem när minna problem är "små", då kan ju dom som har dom problemen svara på dom trådarna, sen handlar det ju inte om att skryta om vem som har störst problem heller, även om jag skriver om mina problem som kanske är små för någon annan så hoppas jag att jag kan inspirera någon, om jag ser någon som skriver om "ett litet problem" tex att dom skriver att dom börjar få lite social fobi, så skriver jag till den personen att han ska ta tag i problemet direkt innan det är försent, innan det går för långt, min sociala fobi trappades upp, om jag ser tillbaks så vet jag precis vilka misstag som gjorde att den blev värre så jag tycker att du har all anledning att skriva även om dom små problemen, för det kan bli stort senare, tycker du ska ta tag i det så snart som möjligt, såg att du fick ett svar också, att du verkar ha utmattningsdeppresion, jag läste ett tidigare inlägg av en person som också hade väldigt liknande sympton som dig och mig, och hon led också av utmattningsdepression, och bara att veta en sån sak är väldigt viktig, därför e det bra att du skriver om ditt problem tycker jag, börjar nu inse att min sociala fobi hänger ihop med utmattningsdeppression, för jag har insett att minnet är viktigt för en konversation och för att bygga upp en vänskapo med någon och för att behålla den, det är ofta min kompis säger "minns du när vi var där" osv, och hur ska man kunna prata om sig själv och det som händer i vardagen om man inte minns något, det leder till att jag undviker sociala situationer för jag har inget att prata om för det mesta, tror det är viktigt att se hur allt hänger ihop för att lösa sitt problem, men jag vet också att den sociala fobin fanns tidigare också, och nu som grädde på moset så har jag utmattningsdeppression för jag vet att de blivit värre på senare år med min depression och sociala fobi.

__________________
Jag har insikt i livet, men bara från mitt eget liv, mitt namn beskriver något som jag eftersträvar.

The Insight

"Jag har dock planer för hur jag skall klara mig. Först skall jag skaffa mig en lägenhet i någon mindre stad. Helst inte på första våningen. Grannar skall finnas där, det är otäckt att vara ensam. Men jag vill inte känna dem. Sedan skaffar jag ett jobb. Ett jobb med så lite ansvar som möjligt. Det skall finnas kollegor, men jag skall inte behöva umgås med dem. Den ensamme gamle mannen som bor själv, dricker sitt morgonkaffe samma tid varje dag, som ogillar andra människor och i synnerhet barn, det blir jag. Det är min lott."


Tror inte på det där, jag har iofs bara mig själv att jämföra mig med, men jag tänkte likadant, trodde på den typiska bilden av en snubbe som man ser i en film, han sitter i en bar efter jobbet, det regnar, han e ensam går hem till sin lägenhet och på nåt sätt tror man att det löser sig bara man gör allt det där, bara man blir den där klassiska bilden av ett liv som man har i huvvet, tycker du ska fokusera på ditt faktiska problem istället, vill du verkligen skaffa ett skitjobb? vet du hur det är att ha ett skitjobb? du lär ju tycka annorlunda sen, ha i åtanke nu att jag pratar precis som jag skulle prata om jag hade egna barn, altså att jämföra med sina egna misstag som man inte vill att barnet ska göra, så jag har ingen större statistik på hur folk mår som tror på en slags bild av hur allt ska vara, men jag tror inte den där gamle gubben som dricker sitt morgonkaffe och tycker illa om folk mår så värst bra, han mår säkert sämre än va du gör nu, han lär ju va bitter över allt han missade i livet, och hans enda chans att se det minsta glamourös ut är möjligtvis om man skulle se han i en film, om jag fick välja en typisk bild av en person så skulle jag välja den där snuten i The last Boyscout, Bruce willis spelar en alkoholiserad skäggig o häftig snut, hans fru är otrogen me hans bästa kompis o hans dotter hatar honom, det skulle va min lott, och då blir allt säkert jättebra, jusst bara för att han är häftig, det va de jag ville komma till, (häftig)

__________________
Jag har insikt i livet, men bara från mitt eget liv, mitt namn beskriver något som jag eftersträvar.

kass_i_magen

Jag tror absolut inte att någon av figurerna vi beskrivit är lyckliga. Säkerligen inspirerad av karaktärer från film, men motivet är inte att det skall vara häftigt(kanske spelar det ändå en viss roll, men det vägrar jag erkänna :]). Det är bilden av ett liv jag känner att jag klarar av. För mig handlar det just nu om att överleva.

Det är intressant det du säger, film och TV bygger med hjälp av musik och skickligt foto upp falska bilder av vad livet kan vara. Värdelöst i mina ögon, det kallas för kultur, men är inget mer än verklighetsbedrägeri. Ser hur min egen syster förlorar sig själv i serier som Greys Anatomy. Men det är inte verkligheten. I verkligheten spelas ingen stämningsfull musik när anhöriga dör. Jag bygger ofta upp bilder i mitt sinne av hur saker och ting skall vara, bilden överröstar alltid upplevelsen, alltid. Det bidrar starkt till min orkeslöshet. Jag vet att mina förväntningar aldrig infrias.


Film, TV, depressiv musik. Allt detta som vi tror vi behöver, det är skit.