Lily

hej,
jag brukar inte vika ut mina känslor på nätet. men just nu vet jag inte vad jag ska göra. jag bara orkar inte känna mig såhär längre.

hela mitt liv har jag tagit hand om människor. sen jag var 7 har jag tagit hand om min självmordsbenägna mor som ett flertal gånger frågat mig om jag vill dö tillsammans med henne. jag har gjort mitt bästa för att få henne att må bättre då hon vägrat att ta emot hjälp från annat håll.

i två år har jag haft en destruktiv partner. Hon missbrukade det mesta; sex, alkohol, rakblad... till en början försökte jag hjälpa på alla sätt jag kunde. det var så vi blev kära. min familj hatade tanken på att jag var bisexuell och under en period hade jag ingen kontakt med mina föräldrar. jag kände mig vilsen och för att dämpa det som gjorde ont började jag dricka ganska mycket. och när det inte hjälpte skar jag. på ställen man kan gömma undan. jag ville inte att någon skulle veta att jag var så svag. jag och min partner bodde 150 mil ifrån varandra och kunde sällan träffas. jag var orolig hela tiden för att hon skulle vara med någon annan. jag bestämde mig för att vara värst. att vara otrogen innan hon hann vara det. jag låg med vem som helst som ville ha mig. för att få bekräftelse på att jag såg bra ut och för att vara värst.
jag träffade vänner som höll på med ungefär samma sak som jag. vi drack och strulade med alla. vi skar varandra och några gånger drack vi varandras blod. det var som att vi visste att psyket åt på oss, så för att dämpa den ångesten över att vårt psyke styrde oss lät vi alkohol och rakblad äta på oss fysiskt också.

jag har aldrig haft problem att hitta vänner. jag har väldigt många vänner som tar upp det mesta av min tid. och jag älskar dom. och dom säger att dom tycker om mig. endå vågar jag inte lita på det. jag känner mig alltid alltid alltid ensam. jag vet att jag ser bra ut, men jag hittar endå alltid fel. jag är medveten om mina problem. jag vet bara inte hur jag ska göra för att må bra. jag kan hjälpa andra men inte mig själv.

allt det här blev ju väldigt ostrukturerat och klumpigt skrivet. och väldigt nerkortat. men om någon känner igen sig eller vet hur man tar sig ur detta mörka jävla ensamma ångesthål. låt mig få veta.

jamey

Hej!
Ingen ska behöva må så dåligt som du gör. Du har vänner och får uppskattning men har en 'jobbig' mamma. Jag önskar att du där träffa någon som där dig att släppa ditt destruktiva beteende och hitta alternativa tankemönster så att du hittar harmoni och sunda relationer som inte är baserade på sjuk bekräftelse eller självdestruktiv. Det kan vara något i ditt förflutna som får dig att må så där. Men det MÅSTE finnas någon psykiater som kan hjälpa dig. du kanske behöver medicin ocheller beteendeterapi. Jag hoppas du träffas någon duktig som där dig att leva ett sunt och lyckligt liv.
kram

livingproofoffailure

jag känner igen mig i mycket av det du säger..att hopplösheten och orken att vilja fortsätta inte finns där..skär mig för att minska ångesten, smärtan och allt självhat. trots att jag lever i en trygg mijlö med en underbar familj, fantastiska vännen, osv orkar jag inte längre..det låter verkligen som om jag inte är tacksam - för det är jag verkligen, utan mina vänner och familj skulle jag redan ha dött, men det ligger på ett annat plan. man har ju inte direkt valt att må såhär.. till dig vill jag bara säga att genom att fylla de tomrum och det mörker som finns inom dig så fyller du det med självdestruktiva beteenden vilka bara gör att du mår sämre. när jag skär mig känns det bättre för stunden, men sedan mår jag dåligt för att jag skar mig, så skär jag mig för att jag mår dåligt över att jag skar mig... du förstår nog vilken otroligt dum cirkel man hamnar i. jag vet inte precis hur din situation är, men jag kan ana att du hamnar där du med. när man vandrar i en djup dal kommer det tillslut ett berg, en topp och det kan bli bättre, men ibland känns det som man bara "lyckas" hamna i en djup brunn.. man behöver då någon som lyfter upp en, man orkar inte längre själv. du behöver hjälp (går själv hos psykologer, läkare, vårdare, sjuksköterskor och får samtal, mediciner mm... och önskar att jag kunde säga att det hjälper, egentligen orkar jag inte ens hoppas på förbättring, och flera år har gått, men samtidigt är det som ett sista försök.. jag tänker ge det en chans, livet har nog mer att erbjuda än bara mörker) jag kan bara ge dig ett råd att be om hjälp, det är det enda du måste göra, resten finns det människor till för din skull.. jag försöker se det posotivt även om det känns hopplöst, men varför inte försöka? kan det bli värre?? jag önskar bara att ingen skulle behöva må så dåligt och jag hoppas att det kan bli bättre.. kommer att be för dig om du vill //take care! elin

Mariiqa W

Hej Lily,

Jag förstår att du mår dåligt och jag kan känna igen mig i vissa delar av din historia. Du skriver att du hela tiden tagit hand om andra, när tar du hand om dig själv? Jag var likadan, skulle alltid ta hand om alla andra och se till att de hade det bra, sen "glömde" jag bort mig själv. Då mår man inte speciellt bra. Har du försökt att pyssla om dig själv istället för att göra dig själv illa?

Jag tror att du behöver släppa kontrollen och låta dig själv få duga precis som du är. För det gör du. Och jag tror att det är lätt att känna sig ensam om man inte tar hand om och respekterar sig själv. Någon sa någongång att det viktigaste förhållandet man har, är det till sig själv.

Sen tror jag att du behöver hitta vänner som gör dig glad, som får dig att vilja leva och skratta igen.

Hoppas det här var till någon hjälp. Ta hand om dig, livet blir bättre!

Kram,
Mariiqa

__________________
*