tjorven

Vad är det som gör att man har så svårt att finna lycka. Vad är lycka? Är det vänner, familj, partner, prylar, djur eller resor? Tanken på att få något man önskar får en ju att känna en viss känsla, som i många fall kan mätas med lycka. För när vi sedan får det där vi trånat efter, var tar känslan då vägen? Den har för vana att pipa iväg ganska fort! Då hittar vi åter igen ett litet tomrum inom oss själva som måste se till att fyllas. Är det jakten på lycka som får oss att må bra, inte själva den sk lyckan i sig?
Vad gör man när man jagat så pass länge att krafterna börjar ta slut. Man hittar inte det där som ger frid inombords hur man än kämpar. Man tappar sig själv bit för bit, på vägen. Försvinner allt mer. Tappar tron på att allt blir bra, att man en dag ska få må bra. För helt plötsligt är det inte det vackra ordet "lycka" man strävar efter utan bara att få må bra, helt enkelt. När man avslutar sin jakt på lyckan, går det över till något annat. Man gör allt för att inte känna den själsliga smärtan. Istället tar man till självdestruktiva medel för att trycka undan det verkliga som pågår inom en själv. Det kan handla om allt från att belöna sig själv med diverse medel som för stunden ger en kick, till att skada sig själv.
Hur gör man för att ta sig upp när man är som längst ner?
För att kanske en dag ska kunna känna vissa ögonblick av lycka. För visst är lycka ofta något som passerar väldigt fort, ett ögonblick i tiden, som man ofta missar eller inte ens lärt sig att fånga!
Någonstans vet man ju att det finns. Det där vackra ordet, och att det finns något bakom bokstäverna också.
Men det är inte lätt när man är i mörkret.

Hur tar man sig upp?

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

pinus

Jag tror inte lyckan är något som kan jagas. Att få en ny pryl ger som du säger endast en kortvarig tillfredsställelse. För mig är det de små små ögonblicken som ger lycka, en vacker solnedgång, en väns skratt, en katt som kommer och kelar och spinner. Är man deprimerad är det svårt att känna glädje över huvud taget men jag tror det ändå är viktigt att göra de saker man trivs med när man inte är deprimerad.

wolfiemother

Peronligen tror jag att lycka kan vara så olika beroende på var i livet man befinner sig el vad som sker runt omkring

Jag kände lycka i fredags efter ett lyckat möte där det efter mycket tveksamhet bestämdes att jag o barnen fick bo kvar i vårt boende (har problem just nu-lång historia) efter att en granne försökte få oss vräka men efter det kände jag lycka över att vi hade vår trygghet

När min dotter på 11 år sjöng på kören alldelse ensam då fick jag en lyckokänsla el över att bara få se henne när hon kom hem efter att vi letat i över 2 timmar och jag trodde det hänt något

När min syster tog sitt liv så va jag utom mig i sorg och jag glömde mina barn i detta men en dag kom tösen o sa till mig - mamma , vi finns här hos dig också
Då insåg jag att jag hade dom kvar o det var lycka det

Jag har haft 2 krampanfall o varit nära döden , ena gången va småtöserna med och till slut vaknar jag upp men fattar inget o hjärnan vaknar inte direkt heller så jag fattade nte mycke men när jag väl insåg vad som hänt -hur nära döden jag var men att jag nu då satt med mina barn o trots allt levde , det var lycka för mig det

Den bästa lycka jag kommer i håg är minnen från mn syster o för att känna lite av den så brukar jag åka till graven , sätta blommor o ttta på kort - det är sorgset men det finns en lycka i att jag har haft henne ,

De är svårt man kan definera lycka på flera sätt