Mariiqa W

Jag har inte värkproblem

__________________
*

perk

Mariiqa W

Jag har inga som helst erfarenheter på det området, men ett tips är att prata med en läkare, de burkar veta mer. Fast leta rätt på en vettig en, ser att du bor i mina trakter och då kan det ju vara lite knivigt att hitta en bra..

__________________
*

Hope

Jag tycker att min värk har blivit värre,sen jag slutade med cymbalta.
Jag har en reumatisk sjukdom.

ocean-music

Tja, ny här på forumet.

Äter 120 mg cymbalta sedan 2 år (började på 30 mg givetvis). Hade innan dess ätit citalopram från september 2004 till mars/april 2005. Bytte pga upplevd dålig effekt till efexor, som inte gjorde saken mycket bättre. Hade redan sedan starten med citalopram gått upp mycket i vikt och efexor fick mig att svälla upp, bli orkeslös, sömnig och nästan MER nedstämd. Detta ledde till att jag slutade abrupt i maj 2005 vilket gav mig 2 helvetiska veckor, men sen upplevde jag att det lugnade sig lite. Kände hur känslor och sinnen vaknade till liv igen vilket var på gott och ont. Fick återfall i november/december 2005 och började med cymbalta i januari 2006.

I början hade jag förstoppning, stora sömnproblem, svettningar, starkt illamående dagligen, trötthet, viktnedgång (välkommen biverkning visserligen), nedsatt aptit, nedsatt sexuell förmåga, mer ångest och yrsel. Efter några veckor började det dock lugna sig och jag kunde känna av att medicinen funkade. Mindre ångest och nedstämdhet och en känsla av att kunna hålla mig flytande så att säga.

Vilka biverkningar har jag då kvar? De främsta är förstoppning, onormalt mycket svettningar, yrsel och överkänslighet mot mat och dryck av olika slag. Jag har blivit helt laktosintollerant och har fått en väldigt känslig mage. Måste ta det försiktigt med socker, alkohol och ljust bröd förutom laktosintolleransen. Yrseln kommer i perioder. Svettningarna är jobbiga tycker jag, jag svettas framförallt mycket på ryggen och det blir lätt att man känner sig ofräsch särskillt på sommaren när det är varm och soligt. Jag svettas väldigt mycket mer och lättare än de flesta människor känns det som, vilket har blivit lite av ett handikapp.

Hur upplever ni att ert känsloliv fungerar? Själv känner jag mig ofta känslomässigt hämmad på alla plan. Dock "bryter jag igenom" ibland och kan gråta eller känna stark glädje, men det är väldigt sällan. Oftast ligger jag på ett "rycka på axlarna"-stadie. Det gör att det är problematiskt med kärlekslivet t.ex. Känns som att jag har svårt att känna starka känslor för en människa.

Vad säger ni?

Tesssan87

Jag är en 21årig tjej som mår dåligt psykiskt.... har gjort ett års tod jag lider av ångest och dagligen av illa mående, illamåendet är värst. Jag har ätit Postafen, primperan som funkade ett tag som ja va nöjd med och sen vi ja lergigan som också hjälpte medans jag var inlagd men dom skrev inte ut den, och har inte gjort än och jag behöver verkligen nåt för illamåendet, för hade jag inte illamåendet så hade min vardag sett helt anorlunda ut än vad den gör idag, jag äter ju mediciner som kan ställa till det ganska ordentligt, men jag får ingen respons på mitt mående. Vill ha mitt liv tillbaka! Snälla ge mig råd!? MVH Therese

Linda1978

Hej,
Jag äter 120 mg om dagen, den hjälper mig att ta mig igenom. Lite snabbt om terapi/ medicin.. Själv tror jag man ska avråda ifrån att ge sina råd för/ emot mot folk man inte känner. Medicinering räddade i mitt fall mitt liv.

Linda1978

Till Ocean-music; Jag känner precis likadant som du. Innan var jag känslo människa men numera totalt avtrubbad mot de som älskar mig. Jag vet att de älskar mig och att jag därav borde älska tillbaka, men jag kan inte. De saker jag så tydligt kände förut= all världs-sorg på mina axlar är fortfarande där, men ibland kan jag nästan lura mig själv att jag är "normal". För tänk om det är normalt att inte känna något?? Läskiga tanke.

sad

Hej allesammans!

Jag är 24år och har lidit av GAD (generell ångestsyndrom) sedan jag var 16år. Jag har ätit effexor mycket sedan min ångest bröt ut när jag var 16 år. Jag har precis som många andra här upplevt att jag inte blivit välmående av antidep. jag har mer bara blivit en tom, uppgiven och likgilitig typ och har tappat både sig själv och sina drömmar. Jag har haft mycket svårt att känna känslor på riktigt och dagarna och livet har bara rusat förbi utan att jag egentligen gjort så mycket. Jag upplever att antidep. medicinerna (har även ätit en del andra) har hämmat min psykiska utveckling nå oerhört. Jag tror att medicin kan vara ett bra stöd under mycket svåra perioder, men ska absolut inte vara lösningen på alla problem. Vi har ju våra problem/sympton/syndrom pga orsaker som har hänt i våra liv och ofta beroende på en genetisk ökad sårbarhet och/eller i kombination av andra dåliga relationer/miljöer som t.ex. i familjeförhållanden, skola, på jobb och i andra relationer som med kompisar ell. släkt.

Men, jag vill också påpeka att vi alla under perioder då man växer upp så kan man vara extra sårbar och därför också påverkas mer av omständigheter och problematik som annars är hanterbart. Så bara för att man mår dåligt så behöver det inte betyda att man har en ökad sårbarhet (som jag) och självklart är man inte heller varken misslyckad eller svag för att man har problem med sig själv. Alla bär med sig problem och svårigheter i sin ryggsäck från tidigare obearbetade känslor i sitt liv. Dessa obearbetade problem/känslor kan poppa upp när man minst anar det och man förstår inte alls varför man mår som man mår (man är alltså helt omedveten om sina undermedvetna obearbetade känslor). Ofta poppar konstiga känslor upp när man har varit utsatt för en eller flera stora förändringar, långvarig stress och press i olika former (kan vara nästan vad som helst bara att det är någon form av påfrestning räcker). Det kan också vara så att man omedvetet sökt sig till liknande problematiska situationer omedvetet och kommer då i kontakt med sina tidigare känslor och plötsligt börjar gamla hemska känslor blomma upp. Detta gör man omedvetet för att det är kroppens/psykets funktion för att vilja läka sig och sina gamla sår.

Varför är det så kan man fråga sig? (det gjorde jag ett otal gånger när min ångest dödade mitt liv och min själ)

Jo, det är alltså då man är svag och som kroppen vill passa på att läka sig och man kan då bli sjuk både kroppsligt och mentalt utan att förstå varför. Jag själv visste inte att jag mådde dåligt alls, jag visste inte att jag hade varit deprimerad större delen av mitt liv och ens varför jag hade varit det. Idag vet jag pga mycket terapi och studier i hur människan kan läka sig själv, men det är inte alltid så att vetskapen räddar en person, det är bara nyckeln till att veta vad som kan ha gjort en person sjuk (men mycket ligger omedvetet sedan barndomen och mycket kan även vara förträngt). Det som räddar är att man går till botten av sina känslor och sörjer/bearbetar ut det som gjort en illa och man kan då förlåta det som varit och gå vidare.

Något som nu omtalas mycket inom läke- och hälsovetenskap är att väldigt många kroppsliga och mentala funktionshinder uppkommer av olösta problem och blockeringar i våra kroppar. Detta kallas psykosomatiska problem och det kan vara allt från eksem till cancer. Ju tidigare man läker sig desto mindre risk löper man att drabbas av sjukdomar. Energimedicin är också på framars och syftar till att själen och kroppen hör samman och att man kan läka kroppens obalanser ända ner till cellnivå genom olika former av frekvensvibrationer (en hel vetenskap som alla andra terapiformer). Man kan också läkas genom att manipulera och stimulera kroppens meridianer (energibanor där akupunkturpunkter finns) och då kan man påbörja en människas kropps egna läkeprocess.

Själv tror jag mer på att när man är riktigt sjuk ska man först få kontakt med det undermedvetna och läka ut problemen/såren och få en ökad förståelse/medvetenhet till varför jsut dessa problem uppstått/uppstår och då få en ökad självkännedom.

Vi resonerar ju alla olika och en del kanske inte bryr sig om varför man mår som man mår utan bara vill må bra nu och då kan någon form av kinesiologi, energimedicinterapi eller healing fungera. Jag tror dock att det kan vara mycket svåra känslor som kan poppa upp och som man inte vet hur man ska hantera, det beror ju som sagt på hur man är som person och hur man kan hantera sina känslor och upplevelser. Det som är rätt för den ena är helt fel för den andra.

Det kan vara svårt att komma i kontakt med sig själv och sina känslor och speciellt när läkare bara proppar i en en massa antidep. som gör en bedövad och oförmögen att just känna. Så mitt tips till alla som är deprimerade eller har andra psykiska funktionshinder är att lyssna inåt, strunta i alla måsten i samhället och gå i någon form av samtalsterapiterapi och gärna någon annan form av alternativterapi (finns massor att välja om man inte vill ha den vanliga psykodynamiska eller kognitiva samtalsterapin som erbjuds inom vården). Alltså ät inte så mycket antidep. att ni inte har tillgång till era känslor för då kan ni ju inte arbeta med det som gjort er sjuka. Lyssna, känn och kom i kontakt med det lilla barnet inom er som är sårat. Vad är det den lilla tjejen/killen vill säga er som han/hon saknar eller blivit skadad av?

Jag äter själv Cymbalta 60mg nu och känner igen biverkningerna från alla som äter detta preparat. Jag vill sänka min dos till 30mg och sedan börja gå i en terapiform som heter Psykosyntes och som mer syftar på att lösa upp knutarna och blockeringarna som gör att man har de problem man har. Detta gör man i form av djup avslappning liknande hypnostillstånd om jag har förstått det rätt och då ska man komma åt det undermedvetna och förträngda lättare.

Så mitt tips är till alla vilsna själar här är att våga känn, våga släppa taget, våga sörja och våga vara ensamma för att kunna få tillgång till era känslor. Ni kan alla bli friska om ni bara får dem rätta verktygen, förståelsen för varför ni agerar som ni gör och därav kunna lösa upp knutarna med hjälp av terapi och sorgearbete så att ni kan bli hela igen. Snurra inte in er i allas tyckanden, medlidanden och hjälpande som kan bli till stjälpande. Stå på er och skit i vad alla tycker och tror, alla har rätt att må bra och om man inte gör det så finns det INGEN som kan hindra er från att bli friska igen. Attityden och inställningen är A och O vid allt tillfrisknande, men jag vet att vägen är slingrig och att det är fruktansvärt svårt att veta många gånger, men kanske kan detta inlägg ge er en tankeställare, lite positiv anda och hopp.

Ge ALDRIG upp och sök tills ni finner, sök på google efter alternativterapi och läs kanske om psykosyntes-terapiformen, det finns massor av olika terapiformer, någon är den rätta för er, men kom ihåg lyssna inåt hela tiden på hela resans gång och låt ingen vilseleda er med en massa åsikter som ni inte verkligen kan KÄNNA stämmer! Psyket kan spöka många gånger och det är inte alltid det man känner som stämmer överens med verkligheten och då måste man ta avstånd och försöka förstå varför man har dessa känslor. Acceptera aldrig att ni mår dåligt, låt det ALDRIG bli er identitet!

Låt aldrig motgångar och problem bli till nederlag utan se det som en chans att utvecklas och bli mera hel och stark. Ärr har vi alla, men vissa råkar ha mer ärr och kanske behöver göra lite andlig kirurgi för att bli lite vackrare rent själsligt, om ni förstår mig rätt =).

Jag är alltså inte hel ännu, men jag har påbörjat min läkeprocess och vet att jag har en låååååååång, tuff och slingrig väg framför mig. Jag kommer finnas härinne ibland och hoppas att vi kan stödja varandra i vårat läkande. Vi är alla VÄRDA att må bra oavsett hur vårat liv sett ut och vad som har hänt. Vi kan alla läka och bli hela, bara vi vill och söker efter verktygen. Läs böcker och på internet om människans resurser till läkande, tyck och tänk själva och ta ställning och prova dig fram tills du hittar en hjälpform som kan vara en ledstång på vägen. Tyvärr så är det så att viljan och tron måste finnas för att man ska vara mottaglig och öppen för hjälp och den kan tryta om man är djupt deprimerad, men här talar en tjej som just har varit det väldigt mycket och väldigt länge, så försök ta inspiration nu och förstå att alla kan hitta sina nycklar till lyckan bara man söker, kämpar och aldrig ger upp!

Tillsammans är vi starka!!!

Hoppas ni vill vara mitt stöd på min väg för vi behöver varandra när det blåser!

Stora kramar till er alla!!!

Gila

Jag har knaprat Cymbalta 60 mg under 1,5 år. Mig hjälpte det att äta den. Nästan inga biverkningar alls.Inga problem med utsättningen heller även om jag tog det betydligt saktare än läkaren sa...ca 3 mån satte jag ut den istället för 1 månad...