Ursprungligen postat av almuhami

"Kan det vara så att du faktiskt FÖRSTÅR dig själv, men väljer att klanka ner på dig själv ändå, bara för att alla andra verkar tycka att du gör fel?"

Ja, du har nog lite rätt. Men det är ingen som tycker att jag gör fel, det är bara jag som är extremt kritisk mot mig själv. Jag antar att vad som ligger bakom är rädslan för att inte duga, inte vara älskad, misslyckas, eller lyckas, men bli "avslöjad".

Det är som att jag successivt har byggt upp en inre bild av mig själv som är skamlig, misslyckad, feg osv. Hur kan man förändra sin självbild till något mer positivt?

Min tonårsperiod - jag var en ganska stillsam person, blyg och lite tillbakadragen utan att vara asocial om ni förstår, jag hade kompisar och gick på fester osv. Jag hade nog rätt dåligt självförtroende redan i gymnasiet, men den dåliga självkänslan tror jag kom efter min tonårsperiod.

Den negativa bilden jag har av mig själv - att jag innerst inne inte är värd lika mycket som andra och att jag är konstig, feg, lat och inte värd att älska - stämmer egentligen inte men den känns verklig, den hindrar mig från att slappna av och vara mig själv - blir ofta stel, extremt självmedveten och ospontan med andra. Det har hindrat mig från att våga göra en del saker, t. ex. att stöta på tjejer, att göra saker där det finns en risk för folks ogillande, och även en rädsla för att lyckas - för att då inte kunna leva upp till kraven. Det värsta är att det stjäl, och har stulit, så mycket tid och energi att ha det här "problemet" och att jag känner mig så introvert, istället för att njuta av livet och ha roligt.

Jag antar att vad jag helst av allt vill är att kunna älska mig själv och sluta tänka att det är något fel på mig. Att kunna vara glad och spontan och inte hindras att utvecklas pga en massa rädslor.