Jag vill inte leva så här

Tonks · 2007-12-06, 16:43

Pang på röbättan.

Kanske började det redan när jag var liten, det är vad min pappa tror. Redan som liten hade jag svårt att sova och kunde sätta mig upp mitt i natten och gallskrika i panik. Jag var orolig på natten och gick ofta i sömnen. Jag kunde bli blå under ögonen, vilket jag för första gången sen jag var liten blev i somras, jag var öronbarn och var därför ofta sjuk. Under skoltiden hade jag ofta ont i halsen, var förkyld, huvudvärk – vi var ofta nere på vårdcentralen där mina värden alltid var okej. Jag hoppades alltid att det skulle vara NÅGOT så jag skulle slippa smärtan, men som sagt, det var inte många gånger.

Jag växte upp och var rätt dominant, jag bestämde hur och var jag, min lillasyster och våra jämnåriga grannar skulle leka. När jag började förskolan blev jag utfryst och gick mestadels ensam och så fortskred lågstadiet med någon vän då och då - men perioder var jag utanför. I trean fick jag en kompis och fast hon svek mig gång på gång ända upp till sjuan - förlät jag henne alltid. En till person kom in i bilden, men liksom kompis nummer 1, hade hon förmågan att leka med de yngre barnen och helt dissa mig.

När högstadiet kom, på sommarlovet, var jag läss på de båda som aldrig var riktigt ärliga mot mig eller behandlade mig med den respekt jag tyckte att jag var värd. Jag hade tur och fick en ny kompis (kompis nummer 3 kan vi kalla henne). Mina föräldrar skiljde sig den sommaren, pappa hade varit otrogen och jag, mamma och syrran mådde alla rätt dåligt. Mycket dåligt. Det bildades jättemycket skitsnack om pappa, hans nya kvinna ... sanningar och osanningar träffade mig och jag visste inte vad jag skulle tro. Vi vägrade träffa hans nya tjej, men jag träffade henne tillslut. Syrran har inte gjort det fortfarande (mer om det nedan). Jag och kompis nummer 3 blev osams innan jullovet. Jag vart jätteensam - extremt, helt utfryst - jag hade klumpar i magen och migränhuvudvärk, ändå tvingade jag mig till skolan varje dag. När jag fick sitta ensam i aulan och se åttornas luciatåg, eller med en klasskamrats äldre storebror, kändes det att det hade gått för långt. Jag gick ensam från lektion till lektion, satt ensam - ja allt sånt. När jullovet närmade sig kunde jag inte stå ut längre, utan ville byta skola.
Eftersom mamma flyttat till byn där vi bodde när hon och pappa gifte sig så visste jag att hon ville flytta in till stan igen. Min önskan om att byta skola och i och med det flytta in till "city" - en timma bort - var alltså inte ett omöjligt förslag. Och så skedde. Jag, min lillasyster och mamma flyttade in till stan, eller till ett samhälle utanför där jag började i en ny skola. Den nya skolan var bättre socialt sätt: jag fick två nya kompisar. Resten var väl inte så mycket att hänga i julgranen: en stökig klass, ungefär som på skola nummer 1. Men jag hade två kompisar som jag trivdes med och jag mådde bra. Att skolan i sig inte lärde mig så mycket, på grund av deras arbetssätt - att klumpa ihop alla ämnen till Kunskaps Områden - störde mig inte mycket då. Vilket det skulle göra ett år senare.

I alla fall, hela tiden måste jag berätta både om Hemma och Skolan, nu när det var rätt bra i skolan var det inte så bra hemma. Helvetet hade brutit lös mellan mamma och pappa, bodelning – är visst ett annat ord. Allt skulle delas upp. Pappa hade valt att ha jag och min syrra boende hos sig varannan helg (ett beslut som han ångrar mycket i dagsläget, alldeles för lite anser han). I alla fall: mamma blev deprimerad och tog sömntabletter. Pappa är nämligen egen företagare och mamma hade slutat jobba på lokaltidningen för att jobba som - ja jag vet inte vad det heter: betala räkningar, göra löner, öppna post osv - och hon fick mindre betalt eftersom vi ändå var en och samma familj + att de gjorde upp att hon skulle vara hemma med oss, "barnen" mer. Nu ville i alla fall inte pappa ge mamma några pengar, hon var arbetslös (han sparkade henne). Alltså; pappa var rik, mamma var fattig.

I dagsläget har mamma jobb och är inte deppig mer.

Tillsist sa vi, jag och syrran, ifrån och berättade för pappa (vilket vi inte vågat tidigare eftersom han gjorde mamma illa med ord och mail och såklart vägrade ge oss pengar.) Att hon låg inne i sovrummet när vi kom hem och inte pratade med oss … det var outhärdligt. Pappa gjorde på något sätt att allt löste sig, jag minns inte hur. I samband med allt det här försökte pappa introducera kvinnan han varit otrogen med för oss. Jag och syrran ville från början inte, men pappa sa att han mådde dåligt och det skulle hjälpa så mycket. Jag, pappas flicka, träffade Henne. Till min förvåning var hon ingen häxa, jag hade fått höra mycket skitsnack om henne från mamma. Att Hon (jag kallar henne så i mailet för att allt ska bli lättare) hade ringt mamma och sagt en massa hemska saker, när jag sa det till pappa sa han att han kunde bevisa att det var tvärtom. Jag ansåg mig inte behöva några bevis, jag var övertygad om att mamma ljugit och pappa talat sannig. I dag undrar jag hur allt egentligen hänger ihop. I alla fall: jag gillade Henne, hon var faktiskt helt okej. Min lillasyster däremot, hon ville inte träffa Henne. Syrran hade liksom jag fått höra massa skitsnack om Henne och har nu sedan en lång tid vägrat komma till pappa. Över julen, som vi firade hos pappa, tvingade pappa syrran att träffa Henne. Det var fruktansvärt. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det går inte att beskriva. Det var så jobbigt, hon satt i trappen på jul och vägrade se på pappas tjej/kvinna/sambo. Och jag var tvungen att medla.

Över till skolan. Nu är vi alltså vid förra julen. Jag hade gått ett år i min nya skola, skola nummer 2, och jag trivdes. Jag hade kompis A och B. Kompis B kom till byn där vi fortfarande hade kvar huset och pappa bodde, och vi började prata. När man tänkte över saken var ju skolan rätt dålig, man lärde sig ju inget. Engelska glosor hade vi inte och hon stavade som en kratta. Efter en natt där vi samtalat var vi överrens: vi ville byta skola. Idén möttes inte med jubel hos mina föräldrar, men efter många om och men fick vi vår vilja igenom och vi bytte till en äkta stadskola med gammalmodigt tänk. Perfekt!

Nu har ännu ett år gått, jag har gått på skola 3 i ett år snart och jag går i nian. Plugget är okej. Bättre än i skola 2, ungefär som i skola 1. (Hoppas ni förstår mina siffror.) Det är bara det att kompis B inte är någon kompis. Genast när jag och B kom till skolan blev vi bekanta med C. B och C är identiska med alla sina dåliga sidor. Till en början höll jag och B ihop, i två och två uppgifter osv men nu är det B och C. B och C gör saker på fritiden, utan att fråga mig – tillexempel shoppar. Om det är en gruppuppgift är det alltid de som är tillsammans. Om det är möjligt att gruppen har tre medlemmar står valet mellan mig och – ibland – D. I min nuvarande klass finns tre grupper som jag nu tar mig friheten att döpa:
Dagisgruppen – ett halvt dussin tjejer som känt varandra sedan dagis. Går inte att komma in i.
Skolkargruppen – okej, de skolkar inte – inte alla – men många. De festar, dricker och skiter i betygen. Man kan sitta med dom ibland i klassrummet och matsalen. En av dessa är person D.
Killgruppen – alla killar.
Jag kan alltså inte vara med några andra än den fjärde gruppen med B och C – ”Pluggisarna” kunde jag döpt gruppen till – och jag. Ja ännu är jag med i den, även om mina betyg inte är lika bra som B och C:s. Jag ska beskriva B och C: de är, nu har jag det. Om någon läst Harry Potter och Fenixorden, de liknar professor Umbridge. De är känslokalla, inte medmänskliga, och tänker inte på samma sätt som jag som alltid, eller för det mesta, tänker givmilda och snälla tankar. Åh, nu beskriver jag mig som en ängel. Det är jag inte. (Mer om det längre ner.) De är bara så olika den uppfostran jag har fått. Nu har de i alla fall mer och mer börjat utfrysa mig. Kanske för att jag pratar lite. Men om jag pratar avbryter de och säger sin åsikt. Jag formligen kysser deras fötter. Behöver jag skriva mer? Ni fattar. Jag måste göra det för jag vill inte bli utfryst igen. Vilket jag är på väg att bli. När det är två och två uppgifter struntar B och C i mig och parar snabbt ihop sig och lämnar mig ensam - vilket är otroligt jobbigt med tanke på alla två och två-uppgifter.

Jag ska fortsätta. Jag har både om min nuvarande hälsa och familjen kvar, men allra först om A. Kompis A, hon är verkligen tv-soffan på trisslotten. Om jag kunnat göra om beslutet jag stod inför förra året skulle jag aldrig bytt. Hon är den enda riktiga vän jag har. Att jag lämnade henne var det största misstaget jag någonsin gjort. Jag ångrar det mer än någonting annat. Jag kan inte byta tillbaka eftersom jag går i nian, snart bara en termin kvar, och jag måste ha en chans att få ett rättvist betyg från läraren. A är en ängel, en sann vän. Hon och jag har mycket gemensamt och samma tankesätt. Aja, en bitter erfarenhet.

Eftersom jag var rätt osynlig och blyg på låg- och mellanstadiet fortsatte det upp i högstadiet. Jag har aldrig umgåtts med killar eller nåt sånt. Numera chattar jag lite på nätet ibland ihop om att träffa någon som bryr sig. Kväll efter kväll utan resultat. Vem jag är har sakta brutits ner och jag söker efter någon som vill ge mig en kram och säga: ”Fan va bra du är.” eller nåt. Blygheten har i alla fall utvecklat sig till någonting mer. Eller det är inte det. Det är allt det här med Familjen också. Nu är bodelningen över, men någon dag innan sommarlovet bröt någonting ut på mig. Det kan ha varit någon typ av chock som släppte, jag fick i alla fall symtom som onärvarande – som om livet är på autopilot -, dåsighet, migrän-huvudvärk med mera. Livet började kännas mer och mer avlägset. Det var som att jag varje morgon drog på mig kläder för en pjäs och jag spelade mig själv. Det här har varat hela sommaren och det varar fortfarande. Jag är ofta nervös i skolan, vissa dagar har jag tappat livslusten, jag inser inte varför man ska äta - jag plågar mig frivilligt med att hoppa över frukost & lunch för att se hur hungrig jag blir. Det känns som jag inte är jag utan bara spelar rollen av en annan. Det känns som ingen gillar mig, om någon – oftast B eller C – säger eller gör något taskigt är dagen förstörd. Kompis A vet detta, men kan inte hjälpa, inte heller pappa som jag pratat med eller mamma. För någon vecka sedan sa jag till pappa att jag övervägde självmord, jag har alltid i hela livet pratat mycket med honom. Han blev såklart rätt rädd, inte min avsikt, och mailade mamma (de håller kontakt på det viset) och mamma och jag talade ut. Hon berättade att hon nästan tagit självmord i min ålder, överdos tabletter för hon var deppig för att hennes föräldrar kommit på att hon och hennes kompisar brukade gå ut och festa. För stunden kändes det som att jag aldrig ville begå självmord när mamma sa att livet faktiskt var värt att leva, även om jag inte trodde det. Det kändes i alla fall bra för stunden. Men nu vet jag inte. Jag sitter i en bubbla, som jag vill ska spräckas så jag kan leva mitt liv. Så jag slipper vara två personer: en som överlever skolan och en som gråter för att allt är för djävligt. Jag vill bli mig själv, sluta må så här, tills jag börjar gymnasiet. För varför ska man satsa på gymnasiet om man inte satsar för sin egen skull. Jag har fått så dåligt minne, jag kommer inte ihåg någonting.

Vid små bråk börjar jag darra, blir nervös och börjar hyperventilera. Jag tål inte höjda röster och går hela tiden omkring med gråt i halsen och klump i magen. Samlar på mig för att ligga och gråta hela söndagen. Gråta när ingen är hemma. Jag avreagerar mig all ilska i skolan när B och C är taskiga genom att vara lättirriterad hemma och är otrevlig mot min mamma och syster. Mamma blir ofta arg för att jag inte äter frukost och jag blir sur när hon ställer fram till mig (”Jag är snart 16, sånt kan jag fixa själv!”) och äter inte för att tjuras då. Jag vet inte vad det har med saken att göra.

Jag skriver och ber om hjälp. Mina msn-konntakter ... bryr sig inte om mig. De bryr sig, men jag vet inte. Har bara lite kvar nu.

Jag vill skriva att kompis A är den bästa av kompisar, men vi träffas för sällan - alldeles. Hon är den enda i mitt liv som får mig att le (förutom min familj ibland). Och jag tänker gå samma gymnasium som henne, men det är över en termin kvar. Plötsligt har jag blivit osäker, när varje dag är ett helvete. När proven kommer tillbaka med dåliga resultat trotts allt plugg, när B och C dissar mig, när mamma säger att jag är otrevlig ... när allt blir för mycket undrar jag om jag kommer orka. Orka fortsätta leva. Om jag vill gå på ett gymnasium jättelångt bort – dissa A – för att göra något jag vill.

Ibland för jag allt som i en dimma, jag har sett i syne. Jag mår verkligen inte bra: jag stressar upp mig, har dåligt självförtroende och är deprimerad. Jag tror att det onärvarande beror på allt jag gått igenom med skilsmässan och utfrysningen, pappa tror att eftersom jag redan som liten hade konstiga symtom så har jag kanske en bokstavskombination. Vad tror ni? Finns det någonting som säger i lagen att man har rätt att må bra? Att man har rätt att trivas? Att man har rätt att slippa gruva sig för att gå till skolan? Finns det överhuvudtaget någonting att göra? Finns det nån diagnos på mina problem?

All text är jätteosammanhängande, hoppas någon orkade läsa och förstår.

2007-12-06, 16:43	#1 (permalink)
Tonks Junior Member Nykomling Reg.datum: Dec 2007 Inlägg: 8 Krediter: 601	Jag vill inte leva så här Pang på röbättan. Kanske började det redan när jag var liten, det är vad min pappa tror. Redan som liten hade jag svårt att sova och kunde sätta mig upp mitt i natten och gallskrika i panik. Jag var orolig på natten och gick ofta i sömnen. Jag kunde bli blå under ögonen, vilket jag för första gången sen jag var liten blev i somras, jag var öronbarn och var därför ofta sjuk. Under skoltiden hade jag ofta ont i halsen, var förkyld, huvudvärk – vi var ofta nere på vårdcentralen där mina värden alltid var okej. Jag hoppades alltid att det skulle vara NÅGOT så jag skulle slippa smärtan, men som sagt, det var inte många gånger. Jag växte upp och var rätt dominant, jag bestämde hur och var jag, min lillasyster och våra jämnåriga grannar skulle leka. När jag började förskolan blev jag utfryst och gick mestadels ensam och så fortskred lågstadiet med någon vän då och då - men perioder var jag utanför. I trean fick jag en kompis och fast hon svek mig gång på gång ända upp till sjuan - förlät jag henne alltid. En till person kom in i bilden, men liksom kompis nummer 1, hade hon förmågan att leka med de yngre barnen och helt dissa mig. När högstadiet kom, på sommarlovet, var jag läss på de båda som aldrig var riktigt ärliga mot mig eller behandlade mig med den respekt jag tyckte att jag var värd. Jag hade tur och fick en ny kompis (kompis nummer 3 kan vi kalla henne). Mina föräldrar skiljde sig den sommaren, pappa hade varit otrogen och jag, mamma och syrran mådde alla rätt dåligt. Mycket dåligt. Det bildades jättemycket skitsnack om pappa, hans nya kvinna ... sanningar och osanningar träffade mig och jag visste inte vad jag skulle tro. Vi vägrade träffa hans nya tjej, men jag träffade henne tillslut. Syrran har inte gjort det fortfarande (mer om det nedan). Jag och kompis nummer 3 blev osams innan jullovet. Jag vart jätteensam - extremt, helt utfryst - jag hade klumpar i magen och migränhuvudvärk, ändå tvingade jag mig till skolan varje dag. När jag fick sitta ensam i aulan och se åttornas luciatåg, eller med en klasskamrats äldre storebror, kändes det att det hade gått för långt. Jag gick ensam från lektion till lektion, satt ensam - ja allt sånt. När jullovet närmade sig kunde jag inte stå ut längre, utan ville byta skola. Eftersom mamma flyttat till byn där vi bodde när hon och pappa gifte sig så visste jag att hon ville flytta in till stan igen. Min önskan om att byta skola och i och med det flytta in till "city" - en timma bort - var alltså inte ett omöjligt förslag. Och så skedde. Jag, min lillasyster och mamma flyttade in till stan, eller till ett samhälle utanför där jag började i en ny skola. Den nya skolan var bättre socialt sätt: jag fick två nya kompisar. Resten var väl inte så mycket att hänga i julgranen: en stökig klass, ungefär som på skola nummer 1. Men jag hade två kompisar som jag trivdes med och jag mådde bra. Att skolan i sig inte lärde mig så mycket, på grund av deras arbetssätt - att klumpa ihop alla ämnen till Kunskaps Områden - störde mig inte mycket då. Vilket det skulle göra ett år senare. I alla fall, hela tiden måste jag berätta både om Hemma och Skolan, nu när det var rätt bra i skolan var det inte så bra hemma. Helvetet hade brutit lös mellan mamma och pappa, bodelning – är visst ett annat ord. Allt skulle delas upp. Pappa hade valt att ha jag och min syrra boende hos sig varannan helg (ett beslut som han ångrar mycket i dagsläget, alldeles för lite anser han). I alla fall: mamma blev deprimerad och tog sömntabletter. Pappa är nämligen egen företagare och mamma hade slutat jobba på lokaltidningen för att jobba som - ja jag vet inte vad det heter: betala räkningar, göra löner, öppna post osv - och hon fick mindre betalt eftersom vi ändå var en och samma familj + att de gjorde upp att hon skulle vara hemma med oss, "barnen" mer. Nu ville i alla fall inte pappa ge mamma några pengar, hon var arbetslös (han sparkade henne). Alltså; pappa var rik, mamma var fattig. I dagsläget har mamma jobb och är inte deppig mer. Tillsist sa vi, jag och syrran, ifrån och berättade för pappa (vilket vi inte vågat tidigare eftersom han gjorde mamma illa med ord och mail och såklart vägrade ge oss pengar.) Att hon låg inne i sovrummet när vi kom hem och inte pratade med oss … det var outhärdligt. Pappa gjorde på något sätt att allt löste sig, jag minns inte hur. I samband med allt det här försökte pappa introducera kvinnan han varit otrogen med för oss. Jag och syrran ville från början inte, men pappa sa att han mådde dåligt och det skulle hjälpa så mycket. Jag, pappas flicka, träffade Henne. Till min förvåning var hon ingen häxa, jag hade fått höra mycket skitsnack om henne från mamma. Att Hon (jag kallar henne så i mailet för att allt ska bli lättare) hade ringt mamma och sagt en massa hemska saker, när jag sa det till pappa sa han att han kunde bevisa att det var tvärtom. Jag ansåg mig inte behöva några bevis, jag var övertygad om att mamma ljugit och pappa talat sannig. I dag undrar jag hur allt egentligen hänger ihop. I alla fall: jag gillade Henne, hon var faktiskt helt okej. Min lillasyster däremot, hon ville inte träffa Henne. Syrran hade liksom jag fått höra massa skitsnack om Henne och har nu sedan en lång tid vägrat komma till pappa. Över julen, som vi firade hos pappa, tvingade pappa syrran att träffa Henne. Det var fruktansvärt. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det går inte att beskriva. Det var så jobbigt, hon satt i trappen på jul och vägrade se på pappas tjej/kvinna/sambo. Och jag var tvungen att medla. Över till skolan. Nu är vi alltså vid förra julen. Jag hade gått ett år i min nya skola, skola nummer 2, och jag trivdes. Jag hade kompis A och B. Kompis B kom till byn där vi fortfarande hade kvar huset och pappa bodde, och vi började prata. När man tänkte över saken var ju skolan rätt dålig, man lärde sig ju inget. Engelska glosor hade vi inte och hon stavade som en kratta. Efter en natt där vi samtalat var vi överrens: vi ville byta skola. Idén möttes inte med jubel hos mina föräldrar, men efter många om och men fick vi vår vilja igenom och vi bytte till en äkta stadskola med gammalmodigt tänk. Perfekt! Nu har ännu ett år gått, jag har gått på skola 3 i ett år snart och jag går i nian. Plugget är okej. Bättre än i skola 2, ungefär som i skola 1. (Hoppas ni förstår mina siffror.) Det är bara det att kompis B inte är någon kompis. Genast när jag och B kom till skolan blev vi bekanta med C. B och C är identiska med alla sina dåliga sidor. Till en början höll jag och B ihop, i två och två uppgifter osv men nu är det B och C. B och C gör saker på fritiden, utan att fråga mig – tillexempel shoppar. Om det är en gruppuppgift är det alltid de som är tillsammans. Om det är möjligt att gruppen har tre medlemmar står valet mellan mig och – ibland – D. I min nuvarande klass finns tre grupper som jag nu tar mig friheten att döpa: Dagisgruppen – ett halvt dussin tjejer som känt varandra sedan dagis. Går inte att komma in i. Skolkargruppen – okej, de skolkar inte – inte alla – men många. De festar, dricker och skiter i betygen. Man kan sitta med dom ibland i klassrummet och matsalen. En av dessa är person D. Killgruppen – alla killar. Jag kan alltså inte vara med några andra än den fjärde gruppen med B och C – ”Pluggisarna” kunde jag döpt gruppen till – och jag. Ja ännu är jag med i den, även om mina betyg inte är lika bra som B och C:s. Jag ska beskriva B och C: de är, nu har jag det. Om någon läst Harry Potter och Fenixorden, de liknar professor Umbridge. De är känslokalla, inte medmänskliga, och tänker inte på samma sätt som jag som alltid, eller för det mesta, tänker givmilda och snälla tankar. Åh, nu beskriver jag mig som en ängel. Det är jag inte. (Mer om det längre ner.) De är bara så olika den uppfostran jag har fått. Nu har de i alla fall mer och mer börjat utfrysa mig. Kanske för att jag pratar lite. Men om jag pratar avbryter de och säger sin åsikt. Jag formligen kysser deras fötter. Behöver jag skriva mer? Ni fattar. Jag måste göra det för jag vill inte bli utfryst igen. Vilket jag är på väg att bli. När det är två och två uppgifter struntar B och C i mig och parar snabbt ihop sig och lämnar mig ensam - vilket är otroligt jobbigt med tanke på alla två och två-uppgifter. Jag ska fortsätta. Jag har både om min nuvarande hälsa och familjen kvar, men allra först om A. Kompis A, hon är verkligen tv-soffan på trisslotten. Om jag kunnat göra om beslutet jag stod inför förra året skulle jag aldrig bytt. Hon är den enda riktiga vän jag har. Att jag lämnade henne var det största misstaget jag någonsin gjort. Jag ångrar det mer än någonting annat. Jag kan inte byta tillbaka eftersom jag går i nian, snart bara en termin kvar, och jag måste ha en chans att få ett rättvist betyg från läraren. A är en ängel, en sann vän. Hon och jag har mycket gemensamt och samma tankesätt. Aja, en bitter erfarenhet. Eftersom jag var rätt osynlig och blyg på låg- och mellanstadiet fortsatte det upp i högstadiet. Jag har aldrig umgåtts med killar eller nåt sånt. Numera chattar jag lite på nätet ibland ihop om att träffa någon som bryr sig. Kväll efter kväll utan resultat. Vem jag är har sakta brutits ner och jag söker efter någon som vill ge mig en kram och säga: ”Fan va bra du är.” eller nåt. Blygheten har i alla fall utvecklat sig till någonting mer. Eller det är inte det. Det är allt det här med Familjen också. Nu är bodelningen över, men någon dag innan sommarlovet bröt någonting ut på mig. Det kan ha varit någon typ av chock som släppte, jag fick i alla fall symtom som onärvarande – som om livet är på autopilot -, dåsighet, migrän-huvudvärk med mera. Livet började kännas mer och mer avlägset. Det var som att jag varje morgon drog på mig kläder för en pjäs och jag spelade mig själv. Det här har varat hela sommaren och det varar fortfarande. Jag är ofta nervös i skolan, vissa dagar har jag tappat livslusten, jag inser inte varför man ska äta - jag plågar mig frivilligt med att hoppa över frukost & lunch för att se hur hungrig jag blir. Det känns som jag inte är jag utan bara spelar rollen av en annan. Det känns som ingen gillar mig, om någon – oftast B eller C – säger eller gör något taskigt är dagen förstörd. Kompis A vet detta, men kan inte hjälpa, inte heller pappa som jag pratat med eller mamma. För någon vecka sedan sa jag till pappa att jag övervägde självmord, jag har alltid i hela livet pratat mycket med honom. Han blev såklart rätt rädd, inte min avsikt, och mailade mamma (de håller kontakt på det viset) och mamma och jag talade ut. Hon berättade att hon nästan tagit självmord i min ålder, överdos tabletter för hon var deppig för att hennes föräldrar kommit på att hon och hennes kompisar brukade gå ut och festa. För stunden kändes det som att jag aldrig ville begå självmord när mamma sa att livet faktiskt var värt att leva, även om jag inte trodde det. Det kändes i alla fall bra för stunden. Men nu vet jag inte. Jag sitter i en bubbla, som jag vill ska spräckas så jag kan leva mitt liv. Så jag slipper vara två personer: en som överlever skolan och en som gråter för att allt är för djävligt. Jag vill bli mig själv, sluta må så här, tills jag börjar gymnasiet. För varför ska man satsa på gymnasiet om man inte satsar för sin egen skull. Jag har fått så dåligt minne, jag kommer inte ihåg någonting. Vid små bråk börjar jag darra, blir nervös och börjar hyperventilera. Jag tål inte höjda röster och går hela tiden omkring med gråt i halsen och klump i magen. Samlar på mig för att ligga och gråta hela söndagen. Gråta när ingen är hemma. Jag avreagerar mig all ilska i skolan när B och C är taskiga genom att vara lättirriterad hemma och är otrevlig mot min mamma och syster. Mamma blir ofta arg för att jag inte äter frukost och jag blir sur när hon ställer fram till mig (”Jag är snart 16, sånt kan jag fixa själv!”) och äter inte för att tjuras då. Jag vet inte vad det har med saken att göra. Jag skriver och ber om hjälp. Mina msn-konntakter ... bryr sig inte om mig. De bryr sig, men jag vet inte. Har bara lite kvar nu. Jag vill skriva att kompis A är den bästa av kompisar, men vi träffas för sällan - alldeles. Hon är den enda i mitt liv som får mig att le (förutom min familj ibland). Och jag tänker gå samma gymnasium som henne, men det är över en termin kvar. Plötsligt har jag blivit osäker, när varje dag är ett helvete. När proven kommer tillbaka med dåliga resultat trotts allt plugg, när B och C dissar mig, när mamma säger att jag är otrevlig ... när allt blir för mycket undrar jag om jag kommer orka. Orka fortsätta leva. Om jag vill gå på ett gymnasium jättelångt bort – dissa A – för att göra något jag vill. Ibland för jag allt som i en dimma, jag har sett i syne. Jag mår verkligen inte bra: jag stressar upp mig, har dåligt självförtroende och är deprimerad. Jag tror att det onärvarande beror på allt jag gått igenom med skilsmässan och utfrysningen, pappa tror att eftersom jag redan som liten hade konstiga symtom så har jag kanske en bokstavskombination. Vad tror ni? Finns det någonting som säger i lagen att man har rätt att må bra? Att man har rätt att trivas? Att man har rätt att slippa gruva sig för att gå till skolan? Finns det överhuvudtaget någonting att göra? Finns det nån diagnos på mina problem? All text är jätteosammanhängande, hoppas någon orkade läsa och förstår.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning