voyax

När jag slutade gymnasiet för cirka 3 år sedan, så visste jag inte vad jag ville jobba med. Jag började då jobba som lagerarbetare för att fundera över saken.
När jag hade jobbat i 2,5 år så blev jag trött på mina chefer, eftersom dem bara gjorde kortsiktiga lösningar på alla problem och inte brydde sig om oss lagerarbetare.
Ville då säga upp mig, men istället för att säga upp mig så tog jag tjänsteledigt och började studera.

Jag pluggar idag data på högskolan i jönköping, men har nu efter en termin insätt att jag inte trivs med det. Det är så mycket förändringar och höga krav i IT-branschen så jag funderar på att hoppa av.

Men då blir jag tvingad att gå tillbaka till mitt gamla jobb, vilket jag inte heller känner för.

Hur jag än vrider och vänder på det så mår jag dåligt...

Jag är idag 22år och har bara arbetat som lagerarbetare, vill hitta på nått nytt i mitt liv.

Min syster ska gifta sig nästa år, många av mina polare är snart färdig utbildade och har bra jobb.

Min flickvän vill ha barn när hon är färdig utbildad och det blir hon om 1 år, om jag nu hoppar av så går våra planer tillsammans åt helvete.
För om jag hoppar av och kanske studerar nått annat som kanske tar 3 år så dröjer det ännu längre, vilket kanske bidrar till att hon tvivlar på vårat förhållande.

Det känns som tiden hinner ikapp mig!!!

Vill bara komma ur min onda cirkel


//voyax

Mikael G

Jag tycker du har orimliga krav på dig själv.

Du är 22 år, har arbetslivserfarenhet och studerar. Det är väl jättebra? Att du känner dig stressad tror jag beror på att du just nu mår dåligt. Då blir det mesta negativt.

Men låt oss titta på vad som (verkar) får dig att må dåligt:

1. Du trivs inte med din utbildning.
2. Du känner dig stressad av att din flickvän vill ha barn om ett år.


1. Om du inte vill jobba som lagerarbetare och inte vill studera IT, vad skulle du i så fall vilja göra? Finns det inget annat du vill studera eller jobba med?

Jag tycker inte du ska hoppa av innan du har en plan B, eftersom det kan leda till passivitet och ännu mer ond cirkel.


2. Har du pratat med henne om detta? Är det otänkbart för dig att skaffa barn, även om du studerar?

Om du mår dåligt på grund av era planer, så kanske inte planen är så bra. Vad VILL du? Vill du ha barn om ett år?


Nu vet jag inte om det finns bakomliggande orsaker till att du känner som du gör, så jag tänker inte komma med konkreta tips, eftersom jag inte vet hur du fungerar. Men försök att inte fastna i problematiken. Det finns andra vägar än de återvändsgränder du tänker på.

Ville mest säga att du är ung och verkar ha hunnit med en hel del i livet Och att inte hoppa av något innan du har en plan B.

Mvh Mikael

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

voyax

Tjena, Glänne! Tack för ditt stöd

Du verkar vara en skön kille som tar livet som det kommer.

Vilket jag beundrar väldigt mycket!

Om jag hade varit 30 bast så hade jag fått panik över att jag inte hade skaffat fru, barn och ett bra jobb.

Jag gillade även detta som du skrev i din blogg!

Citat
"
När jag sitter här och skriver, så har jag svårt att förstå att jag är 30 år gammal. Jag känner mig fortfarande som en obeprövad 18-åring.

Vad beror detta på, kan man undra?
Förmodligen beror det på att jag har ganska lite erfarenhet av följande: relationer, arbete och resande. Man skulle kunna kalla detta för "yttre erfarenhet".

Dock så har jag massor av inre erfarenhet. Jag har blivit av med allvarlig panikångest och social fobi, vilket är en otroligt stor inre erfarenhet som ganska få har. Många har panikångest och social fobi, men tyvärr lyckas få ta sig ur sådana tillstånd."

För min del känns det som om jag har stressar igenom mitt liv, vill på nått sätt hinna med så mycket som möjligt nu när jag är ung.
Men nu när jag sitter här och skriver så inser jag att det är värt att se sig om kring och upptäcka livets stora natur. Jag låg vaken hela natten och kände mig så fridfull över att jag entligen hade kommit på vad jag vill jobba med.
Nämligen med människor, det kändes på nått sätt som om en sten lossnade inom mig. Nu när jag entligen kom på vad jag ville jobba med efter snart 4år.
Jag har levt ett helvete sen jag slutade gymnasiet, har ständigt levt med ångest och social fobli. Detta förvärrades när jag kom ut i arbetslivet och träffade nya människor.

Ville på nått sätt bevisa att jag dög som människa. Tex. om jag inte gav 100% på jobbet så kände jag mig värdelös, om jag inte gav tjejen presenter varje månad så kände jag mig värdelös, om jag inte... etc

Jag hamnade i en ond cirkel som jag aldrig kom ur!

Men idag mår jag bättre och kan nu acceptera mig själv som jag är, vilket är ett stort framsteg.

Men jag har inte blivit av med min sociala fobi, som i vissa stunder är väldigt irriterande.
Har du några tips & råd vad man kan göra så är jag väldigt tacksam.

"1. Om du inte vill jobba som lagerarbetare och inte vill studera IT, vad skulle du i så fall vilja göra? Finns det inget annat du vill studera eller jobba med?

Jag tycker inte du ska hoppa av innan du har en plan B, eftersom det kan leda till passivitet och ännu mer ond cirkel."

Svar: Som jag skrev innan så är det människor jag vill jobba med, måste tyvärr begränsa mig lite eftersom jag inte gillar sprutor, så sjuksköteska och läkare är nog inget för mig.
Men Psykolog eller kurator

Det enda hindret jag har idag är att jag inte har så bra resultat från varken högskoleprovet eller gymnasiet.
Vilket försvårar mina chanser att bli antagen.

Så jag sökte bara till Socionomprogrammet här i jönköping, pga alla psykologiprogram har hiskligt höga antagningskrav. Vilket jag inte har en chans emot

Måste också säga att jag tyvärr är begränsad till Jönköpings regionen, vilket betyder att jag inte kan flytta pga. min flickvän...

"2. Har du pratat med henne om detta? Är det otänkbart för dig att skaffa barn, även om du studerar?"

Svar: Jag har pratat med henne om detta och hon säger att vi kan vänta lite, eftersom vi nu har skaffat en kattunge. Men förr eller senare kommer frågan upp igen och då måste jag nog säga att jag kan tänka mig att bli pappa, fast frågan är dock om man kommer klara studierna då? Barnet behöver ju mycket omsorg och tid framför allt.

Mina föräldrar är väldigt emot att jag skaffar barn innan jag är färdig utbildad, eftersom det kan bidra till att jag måste hoppa av pga. tidsbrist.

Men det är väl endå min ensak vad jag väljer att göra här i livet?!


Hoppas jag inte är för otydig med mitt svar, i så fall får du kommentera det.

Tack så mkt för ditt stöd!

//Voyax

E.M.

Voyax: Jag "visste inte vad jag ville bli" från 16 års ålder fram tills förra året då jag var 28 år....ena månaden var det konditor och andra månaden var det reseledare....

Ett hett tips: Läs "Livskarriär - 7 steg till ett roligare jobb" av Nina Jansdotter. Finns att köpa på livshandboken.se. Den boken är en coachande vägledande bok som hjälper dig att hitta vilka delar i ett arbete som är viktigast för dig. T.ex. arbeta med människor: i vilka miljöer, stillsamt eller fartfyllt, vilka arbetstider föredrar du osv. Du fyller i egna svar på alla frågor. Boken är toppen och hjälpte mig enormt mkt!
Nu har jag äntligen insett vad jag tycker är viktigast i ett arbete. Och har bytt jobb!

Och dina IT-studier är inte bortkastade, utan du kan ju använda dom också i ditt arbete med människor, beror ju på vilken sorts jobb du väljer..... Sälja IT-lösningar? Datalärare?

När det gäller din flickväns önskemål kring barn så tycker jag att du ska tänka igenom vad DU vill.... Att ge en annan människa ett liv på jorden är en stor uppgift och man ska definitivt känna sig mogen det uppdraget. Känslan av att "tiden rinner iväg" som du nämner finns säkert hos oss många, men i verkligeheten så är det bara en känsla.....för springer man för fort kan man också missa livet. Dvs om man inte stannar upp.........

Mikael G

Receptet för att bli av med social fobi är ganska komplicerat. Men brukar innehålla följande ingredienser:

- Exponering - träna på sociala situationer
- Rationalitet - Tänker jag verkligen rationellt? Om inte, varför tänker jag så?
- Orsak - varför reagerar jag som jag gör? Vilken sorts utveckling är bidragande till min ångestproblematik?

Det finns MASSOR av orsaker till varför man har social fobi. För mig handlade det om en sorts rädsla att växa upp. Jag hade inte lärt mig hur man tar ansvar och vuxenlivet blev för intensivt. Så jag var tvungen att börja lära mig hur man arbetar, vårdar relationer osv. Men kunde jag lära mig det själv, hade jag redan gjort det... så vad som behövs är STÖD. Som tur är, så är jag något envis av mig, och sökte detta stöd. Till slut fann jag det, men det tog tid. Det stöd som var avgörande för mig, var en samtalskontakt, med en arbetsterapeut. Så att ha en samtalskontakt som har en BRED utbildning och arbetssätt tror jag är nyttigt.

Det låter som ett bra val, om du vill arbeta med människor. Jag känner många som pluggar socionomprogrammet, som är väldigt nöjda med utbildningen.

Det beror lite på dig själv, hur effektivt du kan planera din tid. Om du måste plugga 8 timmar om dagen, så kanske det inte är så lätt att samtidigt vara pappa. Men om du pluggar 3-4 timmar varannan dag, så borde du hinna med att vara pappa. Så det handlar mest om din energinivå, hur mycket du orkar med.


Det absolut avgörande för ens utveckling är hur man hanterar motgångar. För det KOMMER perioder när det är tungt. Att vara aktiv och inte isolera sig vid motgångar är det viktigaste. Att må dåligt är ok, det får man göra. Och fixar man inte att vara aktiv, så måste man i alla fall söka professionellt stöd.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik i framtiden.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.