Symphony

Vet inte riktigt hur jag ska skriva. Men iallfall. Jag känner det att man kan drabbas av ångest mer eller mindre i vissa perioder. Jag bor på ett väldigt trist ställe där det inte händer så särskilt mycket. Mest bara skola och kankse någon fest på vissa helger och så. Men jag har ju alla vänner här så jag vill ju endå inte flytta eftersom man skulle säkert må ännu sämmre ifall man flyttade till ett ställe där man inte känner någon.

Men iallfall när det händer något. Kanske en rolig fest så kan jag vara glad flera dagar efteråt. Bara över att få vara social och liksom ja vet inte...känna sej att man lever lite. Sen återgår det till det "normala" det blir så statiskt...att man deppar ihop. Försöker att inte gå så djupt i det. Men vissa dagar känns så meningslösa. Bara sitta vid datorn och lyssna på musik. Läsa och titta på tv är inte särklit lockande. Sådanna dagar vill man bara försvinna. Döden skulle kunna hälsa på och säga "Jag har kommit för att hämta dej:P"...då skulle jag säga " Ja visst...här händer det ju fan ingenting endå".

Sen tänker man på framtiden. Både positivt och negativt. Det är det att jag kan vara 2 personer. Nästan som man är manodepprisiv? Antingen är jag den glada positiva roliga snälla killen...eller den mer filosofiska djupa, deprimerande killen. Vill inte vara det andra. Misstänker att vi har deprision genetiskt eller nått...kan tänka mej det att det ligger nått i det i släkten.

Finns ju tusen tankar man har. Men det jag funderar över är utbildning. Jag vet ungefär men är endå rädd att man bara ska gå nått år och sen endå bli arbetslös. Det är det värsta att bara driva runt på dagarna....sen vill jag träffa någon. En flickvän. Jag har inte haft sex ännu...men det jag är ute efter är mest en trygghet. Att den ångesten försvinner...att man inte känner sej så ensam. Vet int ehur det blir det får man väll se...men ju med det att man bor ute på "landet" så är det svårt....eftersom man varken lär känna männikosr på djupet som vänner...hur ska man då träffa någon?...det är verkligen svårt...eftersom alla verkar så upptagna med deras drömmar...deras vänner osv...

Ida

Hej hej!!

Jag känner igen mig lite i det du skriver, jag har också ångest...men det spelar ingen roll vad jag gör, så får jag ångest. Och jag gör mig till och med själv illa dom gånger ångesten är som värst, jag klarar inte av att gå in i en mataffär ENSAM utan att jag får panikångeeeest!!! Jag gillar inte mat, utan ser bara maten som ett nödvändigt ont. jag är en tjej som är väldigt ensam har inga vänner att vara med precis. men har nu börjat på en praktik plats förra veckan där jag trivs rätt bra men det är ändå inte mitt dröm jobb. Jag gråter väldigt väldigt ofta kan jag säga....Varje kväll gråter jag de har jag gjort i flera månader nu, och när jag väl gråter så kan det leda till att jag även spyr på grund av att jag gråter så mycket och har sån ångest.

Ha det bra Skriv gärna till mig om du vill kram Ida

Jonas Fröberg

Hej!
Du skriver i alla fall levande så man känner igen sig!

Trist när man inte känner att man kan snacka på djupet med nån!

Ändå helt naturligt tror jag att man är deppig när det är lite segt och så blir man glad när man får göra roliga grejer som fest.

Du vet ju vad du tycker om i alla fall: vänner, djupa snack, socialt. Kan du inte hitta mer av det? Våga snacka lite mer med nån schysst kompis eller vuxen?

Jag var deppig i gymnasiet periodvis. För mig handlade det mycket om att våga snacka om vissa problem med kompisar som ville lyssna/snacka. Det handla om att våga sätta gränser, både hemma och med andra. Typ säga nej, när jag ville det. Så för dig med?

Och samtidigt våga göra roliga grejer: visa mig, visa mina känslor, göra saker jag tyckte va kul. - det var så jag träffa min första flickvän, i kören.

Lugn! Bara man ser till att man mår bra, så löser det där med tjejer sig ALLTID, det är vad jag har sett.

Bodde också i en liten håla. Inte party...

Längtan efter att va social - den har vi nog alla! Det är bara att sätta igång och hitta DINA sammanhang tror jag. Storstan? Kurser? Whatever. Bryt upp med småstans lilla småskurenhet! Det var jag tvungen till i alla fall!
Lycka till med allt och svara gärna!

Jonas F.

Jonas Fröberg

Hej!

Å, så ledsamt det låter! Vi behöver alla vänner som stöttar och tror på oss!

När jag hade ångest i typ gymnasiet så var det behovet av att snacka känslor med vänner och vuxna. Har du nån du kan göra det med?

Och att sätta gränser behövde jag öva på. Både hemma med morsan och i andra situationer. Visa var min gräns är! Våga säga nej! Respektera mina behov. Och kanske be om det jag behöver nån gång.

Vet inte om det är så för dig men du förtjänar absolut att ha vänner som tycker om dig!

/ Jonas F.