ingenting

Får panik. Känns som om jag kört fast i livet. Överallt omkring en hör man hur folk gått vidare med sina liv sen skolan slutade. Folk har flyttat, börjat plugga, skaffat jobb… Men jag då? Det ända jag har gjort är sova bort veckorna! Jag står kvar på samma plats och stampar, blir allt mer nedstämd och deprimerad.

Vill inte ha det så, men förmår mig inte att göra något åt det. Jag har inget självförtroende eller självkänsla kvar. Jag har inget värde kvar i mina egna ögon, och känner mig allt för misslyckad för att våga ta tag i saker. Hatar mig själv så mycket att jag hindrar mig från att leva. Jag har på grund av min osäkerhet blivit rädd och folkskygg. Vill helst vara osynlig och inte märkas överhuvudtaget. Känner mig alltid i vägen eller bara till besvär. Blir äcklad av mig själv och allt jag är.

Några vänner har jag inte heller. De har försvunnit, en efter en, och några nya vet jag inte hur jag ska få tag i. Vem vill lära känna en sån värdelös människa som jag? Jag klarar inte ens av att ge ett glatt och självsäkert sken. Fasaden håller inte, depressionen lyser igenom. Rädslan av att bli sviken finns också där, jämt och ständigt. Släpper man någon nära, går det åt helvete förr eller senare ändå. Vänner kommer, vänner går, inga består.

Ensamheten gör allt ännu värre. Att gå omkring och hata sig själv timme efter timme, utan att ha någon att stötta sig mot, är tärande. Livslusten rinner av en som vattnet i duschen, en bagatellsak som att ta sig upp ur sängen på morgonen känns hur jobbig som helst och man mår som allra bäst när man sover. Leker dagligen med tanken på självmord, men inser gång på gång att jag ändå är för feg. Vet bara inte hur jag ska orka, vill ju ta mig ur allt skit men känns som jag redan gett upp. Jag är ingen kämpe. Har aldrig varit, och lär aldrig bli.

Känns som jag inte har något kvar att glädjas åt, allt känns bara mörkt och jävligt. Mitt humör är ständigt i botten, min familj undrar jämt varför jag aldrig är glad? Svarar aldrig, viftar bara bort ämnet och går där ifrån. Känner att jag inte kan prata med dom om det, tar emot för mycket. Hela jag är som ett enda stort kaos och detta är bara en liten del av allt som är fel… Allt jag önskar är att få rätsida på livet, men det verkar så jävla omöjligt?

Behövde skriva av mig lite. Finns det någon där ute som förstår och känner nåt liknande? Vore skönt att ha någon att prata med, kanske.

_stenstrom_

Heeej!

Jag känner med dig och känner precis lika dant. Det är så svårt att komma ur det här mönstret.. Hur ska man få kontakt med människor när man inte är sig själv??? Har du lust att höra av dig och snacka om det, så gör det! Kram

Änglaflickan Inez

Tycker det är bra att du skriver av dig här, fortsätt med det, vi människor finns ju till för att stötta och hjälpa varandra
sänder lite styrkekramar

plutt

Finns det ingen chans att du kan prata med dina föräldrar om det, eller någon annan du har förtroende för?
Hade det funnits det hade det varit en jättechans för dig att kunna få dem att förstå så att dem kan hjälpa dig. Du hade ju även själv fått en chans att kunna ta Nästa steg i arbetet för att hjälpa dig själv på ett positivt sätt.

Lonely87

oh my god! kan nästan tro att det är jag som skrivit det där inlägget! Mår också så dåligt..
Det enda jag gör om dagarna är att vänta på att de ska bli kväll/natt för att sen sova igen.. och alla jobbar eller pluggar som ja känner..
har gått hemma i över ett år.. mår dåligare för varje dag..
vi kan prata mer om du vill??
Kan kännas skönt att prata med ngn i samma situation.. Trodde nästan jag var ensammast om detta.. :S

Ha de bra så länge!!

Änglaflickan Inez

Man kan tro att man är ensam , men så äre det inte, finns många som känner och upplever liknande saker. skönt att du såg att du inte var ensam =)
kram

blueflaffy

Jag känner exakt likadant så är det någon som vill prata gör jag mer än gärna det.....= ) Kram på er alla!

TROGNAKILLENTROR

Girls Girls Girls

Inhenting Och Lonely

är I Olika åldrar Men Ni Har Samma Inställning Att Det är Så Synd Om Er Som Blivit Av Med Era Vänner Och Inga Nya Får Man Ett Sånt Patetiskt Tänkande Det är Så Att Ni Troligen Har En Pd Och Det Lutar åt Borderline I Mina ögon Och Ingenting Vill Ligga I Sängen Oc Sova 24-7 Vad är Det För Liv Då är Det Bättre Och Tacka För Sig Men Ingen Fara Ty De Som Uttalar Såna Tankar Förmår Inte Göra Det Om Inte Någor Går Snett. Ingenting, Får Du Inga Nya Vänner Ska Dom Komma Hem Till Dig I Sängen Och Bli Matad Masserad Och Påsatt Bara För Att Du Inte Orkar Säger Du Det är Inte Så Hela Tiden För Ibland Blir Det Full Fart I Några Dygn Städa å Dona Och Sen Helt Slut Tillbaka Igeb I Dina Inlägg Excisterar Bara Du Jag Används över 40 Gånger Och 1 Gång Att Du Har En Familj Men Inte Nått Mer är Du Skild Har Du Barn ? Hör Nu, Du Låter Som Mitt Ex, Man Skaffar Inte Vänner Vänner är En Ynnest Som Man Får Genom Att Just Vara En Vän Varför Har Dina Sk. Vänner Vänt Dig Ryggen Jo Troligen För Att Du Ser Vänskapen Som Något Som Ska Gagna Dig Och Allt Kretsar Kring Dig Och Dina Problem Med Karlar Barnen Dina Krämpor Och Hur Orättvist Livet är Mot Dig Beprövat Talesätt är Man Får Inte Roligare än Man Gör Sig Kloka Ord
Trologtvis är Det Så Som Jag Srev Om Borderline Eller Bipolärt Skillnaden Mellan Dom är Att Den Ena Kan Endast Dämpas Av Terapi Dbt Eller Cugnitivt Den Andra Med Medcinerig Med Moodstabilasers Serrotonin Höjandeångestdämpande Men Dom Har Ju Alltid Bi-effekter Som Skapar Nya Deppar Om Mat Utebliven Sex-drift Osv, Så Det är Den Kräftgång.. Detta är Ingen Säljtaktik Men Jag Förespråkar Alternativ Mot Tradionell Kemisk Medicinering Och Sök Amoryn På Nätet Och Det Har Hjälp Många I Er Situation Att Vakna Till Och är Ren Naturell Produkt
Med 3-4 Substanser Från Växtriket Alla Kyckopiller är Piss Frän A Till Zoloft

David

Jag har själv en känsla av att mitt liv står still och alla andra skaffar familj,hittar nya bra jobb och allt tycks lösa sig för dem.Men jag unnar ändå andra lycka men de blir så tungt att ibland att höra...

E.M.

Jag mådde dåligt i flera år, och det slutade i en depression. Jag var sjukskriven i 3 år....trodde aldrig att jag skulle överleva....med sinnet i behåll....

Men man klarar mer än vad man tror.

Jag ville bara bli glad igen!! Känna glädjen åtminstone några timmar..... Kampen var lång och tuff, men med hjälp av bra medicin och psykolog så är jag åter tillbaka och känner dagligen livsglädjen nu....trots svårigheter och problem, känner jag att jag ändå klarar av att återgå till glädjen och harmonin efter ett tag...

MEN jag var så sjuk att jag inte kunde äta själv kan jag säga....jag låg hemma i 3 år........jag varken umgicks med folk eller vågade vistas bland folk....jag var helt enkelt jättesjuk.

Så: Ta dig iväg till läkaren imorrn! Säg hur du mår! Ta emot hjälpen som han kommer erbjuda, antingen terapi eller medicin, helst både och......

Jag vägrade medicin hela mitt vuxna liv, men nu ser jag att det är det bästa jag någonsin gjort, att ta emot medicinen.....som att få syrgas och kunna andas fritt igen.....